Fångar i skogen De kallar sig skogsfolket. Några mil från Ekshärad,
mitt inne i de djupaste, mörkaste och ensligaste värmländska skogarna. Långt borta från moderniteter. Här bor Laila och Mia, som drabbats av elöverkänslighet. Det här är deras historia.
TEXT: CHRISTINA BARBÄCK FOTO: ÅKE MOKVIST
För 17 år sedan kom de hit med öppet sinne och av fri vilja, en varm sommardag i början av juli. En underbar dag då vinden svepte i de stora granarna, som ostört växt sig
starka och höga i klungor, och ängen låg vildvuxet utsträckt och frodigt grön.
Lycklig klev Laila Moberg av flyttlasset. Vid sin sida hade hon sin Per, snickaren, tre barn och ett barnbarn.
De ville bli skogsfolket och leva nära naturen. Och de ville göra allting naturligt.
De ville ha total frihet och de valde den till priset av förlorad bekvämlighet och ett modernt liv som de lämnat bakom sig i Ludvika.
Men livet ville mer än så.
Med tiden blev de också fångar, där inne i skogen.
Fångar i sin egen elöverkänslighet.
Men allt det där visste de förstås ingenting om den där dagen då solen och värmen bjöd dem välkomna till ett liv med vedspis som värmekälla, stearinljus, vatten i brunn och
utedass, ett liv som med ett raskt jättekliv tog dem många, många år tillbaka i tiden. Ett liv med får, höns och inhyrda getter, hoppande hundar, en som dessutom är till en fjärdedel räv i
stamtavlan, egen grönsakstäppa, potatis i backen och en och annan morot.
Välkommen till Solgläntan. Så står det, på en snidad skylt på det gamla, delvis från 1700-talet trötta hus som reser sina väggar till skydd mot livet utanför.
Somliga skulle säga "hus med möjligheter". Andra "renoverings-
objekt".
En del skulle kritiskt titta på det lappade plåttaket, på säckväven som bristfälligt skyler och hålls på plats av tegelsstenar, på de efter färg och impregnering törstande
väggarna. Och sedan konstatera att sista förbrukningsdag sedan länge är förbi.
Visst, huset hukar. Men det är fyllt av mänsklig värme.
Och Laila, i dag 56, och Per och sonen Johan, han som föddes där på Skogsgläntan och som liten älskade att sitta i grantopparna och vaja, och Lailas äldre dotter Mia Lövgren,
40, som flyttade till fristaden i skogen med sonen Hjalmar efter alla de andra.
Laila och Mia kämpar med sin yrsel, huvudvärk, stickningar i huden, värk, hjärtklappning, symtom från nervsystemet som stress och försämrat korttidsminne, koncentrationsproblem,
onormal trötthet och utmattning.
Problemet är att kunna hålla isär vad som är vad. Och att få ett erkännande av sjukdomen som sjukdom och få hjälp, behandling och ersättning och inte bara bli stämplad som
knäppgök.
Säger Laila. Sedan fnyser hon.
Ett modernt ord för alltihop är "utbrändhet", säger hon.
För Laila har en egen teori och hon är övertygad om att många som fått diagnosen "utbränd" ibland i stället drabbats av elöverkänslighet, fast de inte har en aning om det.
Symtomen är ofta desamma.
"Men när kroppen och nervsystemet löper amok är det lätt att prata om stress och urbrändhet", säger hon. "Man tänker inte på att ens kropp reagerar på all den strålning som den
utsätts för, vare sig vi vill eller inte."
Laila blev sjuk i skogen.
I dag klarar hon inte strålningen från mobiler, vanliga telefoner, lampor - lysrör är ett fördärv - , element, kort sagt allt som på ett eller annat sätt har med strålning att
göra. Mikrovågsstrålning.
"Jag märkte det först när jag pratade i telefon", säger Laila. "Den har jag fått göra mig av med. Sedan har det bara blivit värre och värre. Nu märker jag till och med när
bilister åker förbi på vägen här utanför med påslagen mobil."
"Vi vill bo i skogen, vi vill bo här, men vi är samtidigt förvisade", säger Laila. "Det är nog det värsta."
"Att vara så utestängda från samhället som vi är. För även om vi vill, så kan vi inte delta. Inte utan att bli sjuka. Det är hemskt att veta att om jag åker jag till
samhället blir jag dålig. Hur dålig beror på hur länge jag är där och vilken strålning jag utsätts för. Så det måste gå fort och vi måste alltid vara flera som är med."
Mia skrattar och säger att "folk tycker säkert vi är konstiga".
"Knäppskallarna i skogen. Bor som de gör. Och när de kommer till samhället kommer de alltid i tropp."
"Men de stackarna vet ju inte att jag måste vara med och passa mamma, jag är inte lika illa däran som hon. Inte än, men det blir stadigt värre. Om hon går in i en affär måste
vi strax in efter. För vi vet ju, att den som går in blir dålig, jag eller mamma. Ibland står hon som fastnaglad under ett lysrör. Eller håller på att svimma. Och även om man ber folk att slå av
sina mobiler stirrar de bara fånigt och säger 'varför då?' Säger man då att du, jag mår dåligt av den, min mamma mår dåligt, ruskar de bara på huvudet och skiter i att stänga av mobilen."
Nu skrattar Laila.
"Jag är van att vakna med hängande huvud", säger hon. "Fast det är inte kul att alltid tuppa av. I ett år har jag dragit mig för att gå till tandläkaren, för jag vet att jag
alltid blir så sjuk. Jag tål varken strålning eller bedövning och så svimmar jag alltid. Jag är dålig i månader efteråt."
"Inte ens här i skogen går jag säker, det räcker med att en bil passerar med någon som har en påslagen mobil. Jag känner av det direkt. Jag blir darrig i benen."
Därför sitter också en annan skylt där på huset, vid sidan av "Solgläntan". En skylt som klart och tydligt talar om att mobiltelefoner är förbjudna. Per har snidat även den.
Per är inte alls elöverkänslig och därför också den som då och då får ge sig iväg ut och jobba för att dryga ut hushållskassan.
Laila har förtidspension. Inte som "elöverkänslig" utan för att hon är överkänslig och reagerar på gifter i omgivningen.
Johan, sonen som nu hunnit bli 16 år och som alltid fått hemundervisning, gått i skola med köket som klassrum där i huset mitt i skogen, vill bli svetsare. Han reagerar inte
heller på el utan kan röra sig fritt ute i världen.
"Problemet är bara att han inte så gärna vill", säger Laila.
"Visst åker han till sina kompisar, tar moppen och drar i väg, Som nu. Men han älskar tystnaden och stillheten. Det var därför han inte ville gå i skolan och därför fick hela
sin skolundervisning här hemma. Av mig. Vi sökte dispens från kommunen."
"Jag tror man blir en annan människa när man lever som vi."
Mia håller med. Hennes Hjalmar, sonen, har hunnit fylla 20 men vill ändå inte vill släppa taget om tillvaron i det ensliga grannhuset där i skogen. Grannhuset som ligger ett
stenkast från Lailas och där all värme kommer från vedspisen och ljuset från de stearinljus som tänds när mörkret smyger på.
Det enda sällskapet där är hästarna som dagtid strövar helt fritt runtom i skogen, de tre bruksnordsvenskarna Dixie, Emil och Gry.
På kvällen, strax före fem, kommer de punkligt tillbaka till Mia och Hjalmars hus och ställer sig i kö utanför stallet i väntan på att släppas in i det mörka stallet.
När Mia har gjort det går hon sedan in i sitt hus, tänder några ljus, fotogenlampa klarar hon inte lukten av, sedan gör hon mat till sig och Hjalmar.
Inte senare än tio kryper hon till sängs.
Då slocknar också vedspisen och är det vinter sprider kylan sin järnring i det lilla huset.
Hjalmar är orolig för mamma som behöver allt mer hjälp. Hon blir sämre och sämre i sin sjukdom, som hon faktiskt fått klassad som just elöverkänslighet av försäkringskassan och
också blivit förtidspensionerad för. Hjalmar får ta ett allt större ansvar för hjälpen.
"Jag vill ju inte att han ska behöva känna så, jag vill att han ska leva sitt eget liv", säger Mia.
Men Hjalmar ruskar bestämt på huvudet och fortsätter sin balansakt i livet. Fast, jo. Det är svårt. Men hjälpen behövs.
"Det är Johan och Hjalmar som sköter tvätten", säger Mia,
"De åker tillsammans i Hjalmars bil till en bygdestuga några mil härifrån. Fast det tog många år innan vi hörde talas om att den fanns."
Laila skrattar åt minnet.
"Förut tvättade vi allting för hand", säger hon. "Tänk om vi bara vetat."
Med en knyck slänger Laila tillbaka sitt mörka hår med anstrykning av starkt vinrött, den stickade tröjan som håller vakt mot kylan är murrig i färgen och inte av senaste snitt.
Byxorna, som en gång varit svarta, är från Estlandshjälpen. Hennes gummistövlar är orange och rejäla.
"Här tas inga kängor av", säger hon och gör en gest in i huset på Solgläntan.
På väggar, i fönster, i taket, på vedspisens häll - överallt finns det blommor. I köket trängs 18 krukor om uppmärksamheten. Väggarna i trä går i ljust grågrönt, skåpluckorna
i köket är borta sedan länge och i stället är ramen runt skåpet målat i rött. En trolltrumma med tecken och bilder målade på det spända skinnet hänger under taket, köksbordet rymmer fyra, stolarna
är vingliga, vedspisen kämpar och puffar en ojämn kamp i sitt hörn. Vackert böjda träknotor och grenar, en som bankas i bordet när den som talar kräver ordet vid viktiga diskussioner, 40
sällskapsspel ligger uppradade i högar, där finns Risk, Alfapet, Stratego och Chinaschack.
Det är så kvällarna fördrivs.
Antingen genom att spela tillsammans, läsa, skriva eller måla, som är Lailas stora förtjusning.
Jo, visst finns det teve. Till och med två 12-tummare i svartvitt som får ström från ett 12-volts batteri. Men bilden är så skraltig att alla program ser ut som om myrorna
anfaller - igen och igen och igen.
"Det är sällan det blir teve", säger Laila.
"Men det blir aldrig tråkigt."
Hur ser livet ut om tio år? Mia och Laila blir allvarliga.
Det stora överhängande hotet nu är alla 3G-master som slås upp över hela landet som en följd av nästa generations mobiltelefoni. Hittills har cirka 1 000 master, 90 meter höga,
kommit på plats. Totalt ska det bli 8 000 master och det är de elöverkänsligas nästa stora mardröm.
Säger Mia och Laila.
"Jag förstår inte", säger Mia, "man ska kunna sitta i skogen med mobilen och följa börsen i Japan och samtidigt skicka ett kort på sig själv till mormor."
"Varför inte skita i börsen och besöka mormor i stället? Vi ska vara så tekniskt långt framme att vi utrotar oss själva."
"Ja, så är det, vi elöverkänsliga är utrotningshotade. Snart har vi ingenstans att ta vägen. Vi bor här i skogen och snart kommer masterna upp som garanterat kommer att göra
det outhärdligt för oss. Vart ska vi ta vägen? Vi är miljöflyktingar, de tar kål på oss. Vi kommer att dö."
Om tio år? säger Laila och Mia.
"Då finns inte jag", säger Laila.
"Inte jag heller", säger Mia.
FAKTA elöverkänslighet
Olika typer av besvär som sätts i samband med användningen av bildskärmar och andra elektriska anordningar. Hit hör även tv-mottagare, hårtorkar, lysrör, spisar och annan
apparatur i hemmet. Symtomen är skiftande: värmekänsla och stickningar i huden, synproblem, huvudvärk, hjärtklappning. Uppkomsten av besvären är ännu oklar.
| Källa: Bonniers lexikon | * * * * * | Bildtext: Laila ville leva ett naturligt liv,
utan bekvämligheter. Det var då. I dag har hon inga val. Elöverkänsligheten
håller henne fången i skogen.bildtext
Det är så det är: Här bor skogsfolket, och de hemsnidade träskyltarna på farstubron talar sitt tydliga språk - inga mobiler göre sig besvär här inte. Det är lika mycket en bön
som uppmaning från Laila och Mia.
Med sommaren kommer också vännerna och alla de andra som bara råkar ha vägarna förbi och som väljer att bromsa in och fråga efter vägen och som sedan blir kvar. För hos
Skogsfolket firas både solar och månar och midsommar och alla andra högtider som kan tänkas inspirera alla som vill till fest.
I skogen finns ingen bubbelpool under träden, men väl ett alldeles vanligt badkar. När inte Per, snickaren, väljer att sjunka ned i karet händer det att både en och två hästar
går förbi och tar en slurk av vattnet.
De träffas varje dag, Mia och Laila. "Vi är ofta ensamma hemma, så vi går till varandra och kollar, helt enkelt. Ser så att ingen av oss ligger avsvimmad någonstans. Det är
ett måste här i skogen, konstaterar mor och dotter utan omsvep."
De är stora och massiva, bruksnordsvenskarna Dixie, Emil och Gry,
hästarna som fyller Mias liv med både mening och jobb. "Jag vet inte hur
länge jag orkar ha dem kvar", säger Mia med oro i rösten. "Visserligen strövar
|
| | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | |