Johan Eriksson, Kurt Berglund och Leif Lindahl på Akzo Nobel i Örnsköldsvik lyckades sluta snusa med stöd från varandra.
Foto: PER ÅGREN
En fruktansvärd tid väntade för några av dem. Tillsammans hade de bestämt sig för ett liv utan nikotin. Stödet de fick från varandra gjorde att de lyckades.
Första dagarna var värst. Några av dem klättrade på väggarna för att suget var så starkt. För flera började blodtrycket att svänga upp och ner. Kurt Berglund minns att han vinglade till på hundpromenaden och höll på att ramla i diket.
Det var inte lätt när fyra metallare och fem tjänstemän på Akzo Nobel i Örnsköldsvik i början av förra året bestämde sig för att sluta röka och snusa.
På företaget jobbar några av de anställda med vibrerande utrustning som kan ge cirkulationsskador, så kallade ”vita fingrar”. Några anställda som jobbat länge på firman började visa symtom.
Eftersom symtomen kan förvärras av tobaksanvändning erbjöd företaget ett rök- och snusavvänjningsprogram genom företagshälsovården. Flera av dem har velat sluta tidigare, men aldrig riktigt hittat motivationen.
Den här gången gick det lättare.
– När den förste skrev upp sig på listan så tänkte man att jag vill inte vara sämre jag, säger Leif Lindahl.
Sedan började 16 tuffa veckor mot målet. Varje vecka träffade de en coach i grupp och pratade om hur det gick. Men framförallt var det stödet i vardagen på jobbet som gjorde att de lyckades genomlida suget.
– Vi känner varandra väl och kunde peppa varandra, säger Leif Lindahl.
Det blev en tuff tid, som märktes både i kroppen och på humöret.
– Egentligen skulle du fråga våra fruar eller respektive hur det var. De hade det nog värst, fortsätter Leif Lindahl.
Ingen av snusarna valde att ta den medicin som erbjöds för att minska suget. Allihop menar att medicin eller nikotintuggummin bara förlänger plågan.
Till slut hade de tagit sig igenom programmet och nu, drygt ett år senare, är sex av de nio som gick programmet fortfarande snus- och rökfria. Kamrattrycket var vägen till framgången.
– Om alla andra slutar vill man inte vara den som ger upp, säger Kurt Berglund som slutade för gott.
Även Johan Eriksson kan fortfarande njuta av att livet inte längre kretsar kring begäret.
Förut kunde han inte lägga sig utan att ha snusdosan redo på nattduksbordet. Ofta vaknade han på natten för att lägga in en prilla.
Allihop känner att de mår bättre sedan de lade av. De sover bättre och blodcirkulationen har ökat. Dessutom blir det mer pengar över i plånboken.
Kurt Berglund lägger varje månad undan pengar till en resa längre fram. Kollegan Johan Eriksson har andra planer. Livet utan snus märks på matlusten.
– Jag ska lägga pengarna på en ny garderob. Alla kläder har blivit för trånga.
Det finns 1 kommentarer på sidan.

Lars-Inge sägs upp från Volvo Bussar i Säffle. Där får de anställda i snitt 10 000 i extra omställningsstöd. Eva förlorade jobbet när Ericsson stängde Gävlefabriken. Där fick arbetarna i snitt 300 000 kronor var i avgångsvederlag. Inget tvingar företag som lägger ned att betala sina anställda en enda krona extra. Facken kan bara vädja.
Efter sex år som truckförare på Volvo i Indien tjänar Shankarappa 650 kronor i månaden. Det räcker inte för att försörja familjen. Läs hela granskningen av Volvo här.
Inlagd av: Leif Wahlström, 2012-05-21 14:02:46
Snusade i 25 år. Nu drygt 20 år sedan jag lade av. Det enda som kan få en att sluta, är om man har BESTÄMT sig. Det har tydligen grabbarna gjort. Grattis!
Kvarstår det faktum att suget dyker upp då och då flera år efter med ojämna mellanrum. Det gäller att hålla emot då också. ALDRIG, ALDRIG EN FESTPRILLA !!!
Bryt suget om det kommer. Tips: Töm en burköl (2,8) rakt upp och ner eller en jättebalja kaffe eller dyl. Nåt aktivt måste göras för att lura suget när det dyker upp.