Foto: ANNA EKROS

Arbetarna bakom palatset

Ett påkostat museipalats i huvudstaden. Ett enkelt bruksmuseum i en liten ort i Hälsingland. Det som skiljer dem är en avgrund. Det som förenar dem är historien. En gång var banden starka mellan adelsfamiljen i Stockholm och arbetarna i Ljusne.

Det var i Grevens tid. Han anlände, som den härskare han var, till sommarvillan i Ljusne med sin grevinna. Barn och vuxna hälsade höviskt fursteparet som ägde marken under deras fötter, bostäderna de hyrde, fabrikerna som gav dem jobb, ja själva människornas kroppar och själar förfogade greveparet över.

– De kom sjövägen, berättar smeden Filip Vallström, 95 år, i tidningen Sia 1987. Kusken mötte dem med häst och vagn. En svart och en vit häst hade de. Vi barn samlades vid torget. I täten bars flagga och standar. Sedan marscherade vi till villan och fick saft och bullar. En gång om året.

Han hette Walther von Hallwyl. På en brunnsort i Tyskland hade han träffat Wilhelmina Kempe. Han, en fattig schweizisk greve från en av Europas äldsta adelsfamiljer, hon en frälseflicka från en av Sveriges rikaste familjer. Om dem finns böcker skrivna. Deras historia är väl dokumenterad.

I andra ändan, på den flaggviftande sidan, om man så vill, kan man skönja Per Johan och Anna Nyberg. De träffades i Ljusne. Han var arbetare, hon piga och senare hemmafru. Att Walther och Wilhelmina von Hallwyl skulle veta vilka herr och fru Nyberg var är knappast troligt. Kanske möttes de ändå i den brusande industriorten.

Ljusne ligger vackert, nära Söderhamn vid Ljusnan, just där älven möter havet. I dag en inte särskilt spännande ort. Igenbommade byggnader, skräpiga industritomter. Det är historien som lockar. Tiden före törnrosasömnen. Tiden före nedmonteringen.

Per Johans och Annas sonson Tord Nyberg leder mig genom historien. Vi träffas i det anspråkslösa bruksmuseet. Med hjälp av några gamla fotografier försöker han beskriva det jag inte ser i dag. Vi åker runt. Där stod sågen med den långa rallbanan som ledde till brädgården, där låg mekaniska verkstan, där kättingfabriken, där fina villan. Sista hyttan på Sörljusne står kvar som ett monument, några mossiga stenfundament från diverse fabriker sticker upp ur gräset, sneda dykdalber och vinda stenkistor antyder det som för långt mer än 100 år sedan var en livlig hamn där segelfartyg och lastpråmar trängdes på redden. Det rykte och pyste, rasslade och skramlade och överallt var det rörelse av folk.

Per Johan Nyberg arbetade i grevens fabriker, som malmlastare och kolugnsarbetare. Arbetet var hårt och dåligt betalt. Långa arbetsdagar, dryga veckor för knappa tusen kronor i årslön. Lydnad var en självklarhet. Von Hallwyls ord var lag. Han hade växt upp i ett feodalt samhälle i Schweiz där folket hälsade honom med mössan i hand.

Det var goda tider för Ljusneindustrierna. Familjeförmögenheten växte. En del pengar investerades i fabrikerna, en del lade grevinnan – som Wilhelmina gärna kallade sig – på sjukvård till de anställda. Men ”de miljoner som de fattiga och utslitna arbetarna strävade samman åt riksgreven användes till annat än att förbättra arbetarnas villkor”, som Helge Törnros skriver i träfackens jubileumsskrift, Träets män i Ljusne.

1893 började Walther och Wilhelmina bygga sin bostad på Hamngatan i Stockholm. Två tusen kvadratmeter och 40 rum. Kombinerat kontor och privat bostad för två personer. De tre döttrarna hade hittat sina egna adelsmän och flyttat ut.

I Hallwylska palatset, som det kallas i dag, sparade inte greveparet på kostnaderna. Privatbostaden utrustades med alla moderniteter, elektricitet, centralvärme, hiss och telefon.Det är ett palats, varken mer eller mindre, väl bevarat, nästan orört, än i dag. Inredningen i Stora salen är tung, påkostad, vacker, om man tycker om gobelänger och takmålningar. Varje detalj är noggrant utvald, möbler och mattor hemförda från fjärran länder av den ständigt samlande grevinnan. Biljardrum, rökrum, kägelbana. Badrum i vit carraramarmor, dusch med varmt och kallt vatten ur gyllene kranar. Varmvatten i stallet, till och med.Köket är stort och luftigt, klätt med vitt kakel i väggar och tak.

Priset när palatset stod klart 1898 slutade på en och en halv miljon kronor. Det var betydligt mer än vad alla Hallwyls arbetare i Ljusne tjänade på ett år. Tillsammans. Omräknat i dagens penningvärde kostade hela bygget närmare 70 miljoner kronor.

Köket i den bevarade arbetarlängan i Ljusne har en annan charm. Enkelt och funktionellt. I dag är det bruksmuseum. Arbetarbostaden består av detta enda kök. Så bodde många av grevens arbetare. I köket. Hela familjen. Dessutom var man som boende i Bolagets bostäder tvungen att ta emot en eller ett par säsongsarbetare som hyresgäster.

Så Anna Nybergs lott var knappast lindrigare än maken Per Johans. Före 1900 fanns det inga järnspisar i många av arbetarnas lägenheter, det saknades innanfönster och kylan trängde in från alla håll. Det var så glest mellan golvplankorna att trasmattorna böljade i vinddraget. I Nybergs ett rum och kök, utan vatten och och avlopp, som ägdes av Bruket, födde Anna tre söner, som en efter en lotsades in i Ljusnes fabriker.

Greve von Hallwyls förhållande till Ljusnes arbetare blev allt bistrare. All facklig och politisk verksamhet var förbjuden inom bolagets område, det vill säga i stort sett i hela orten.

Ljusne-Ala socialdemokratiska ungdomsklubb saknade lokal, så de började hålla sina möten utomhus vid en allmänning vid Fejan. Dit kom agitatorerna August Palm, Kata Dalström och Fabian Månsson och talade till hundratals arbetare under öppen himmel.

Enligt vandringssägnen ska kung Oscar ha kallat till sig von Hallwyl och tagit honom i örat för hans sätt att behandla Ljusnes arbetare.

Grevens hämnd lät inte vänta på sig. Sex arbetare avskedades, anklagade för ”systematisk agitation och uppvigling”. Sågverket lades ner något år senare. Då hade greven sålt en stor del av sin skog i Voxna. Urskog som var så hårt exploaterad att det uppstod råvarubrist.

Många Ljusnebor ställde ungdomsklubben till svars för grevens hämnd. Missnöjet var stort. Det rådde arbetslöshet och nöd. 106 av Ljusnes 1 300 arbetare fick nog och flyttade från orten, de flesta till Amerika.

1917 kunde Ljusnes sågverksarbetare bilda fackförening. Då hade von Hallwyl lämnat ledningen i företaget till mågen Wilhelm von Eckermann. 1919 bröts banden mellan palatset i Stockholm och industrin i Hälsingland. Den Hallwylska perioden tog definitivt slut när von Eckermanns son tvingades sälja.

Det var då. Nu är nu. Utanför fönstret på Pizzeria La Gondola ligger Smedsvägen öde. Man får använda sin fantasi för att frammana det myller av människor som travade fram mellan de nu rivna arbetarkasernerna för mer än hundra år sedan. I dag ser man mest åldringar som skjuter sina rullatorer ner mot torget.

– Det är nog en 65 procent folkpensionärer i Ljusne i dag, säger Tord Nyberg, själv född 1937. Det är gott om tomma lägenheter och lediga hus.

Varför fylls jag av vemod? Grevens tid är väl inget att återvända till, med fattigdom och livegenskap. Ändå sörjer jag de gamla husen på Mosebacke, Haga, Hasselbacken och allt vad grevinnan Hallwyl döpte Ljusnes bostadsområden till, träkåkar som ersatts av sjuttiotalskaserner.

Och jag sörjer att en brusande industriort inte finns mer. För det handlar inte om törnrosasömn. Ljusne kommer inte att väckas om det kommer en vacker prins med aldrig så eldiga läppar.

1920 donerade greveparet von Hallwyl sitt fantastiska palats till staten. Då stannade tiden, det ser fortfarande ut som när Walther och Wilhelmina von Hallwyl bodde där. Över museets port mot Hamngatan ståtar ättens vapen med devisen ”Snabb som örnen, ren som guld”, fast på franska.

För 30-40 år sedan ville inte Ljusneborna besöka palatset i huvudstaden. Tiden läker såren. I dag åker de gärna dit och känner historiens vingslag.

Ljusne bruksmuseum öppnade 1981 på Haga. Det utger sig inte för att vara något annat än vad det är: en arbetarbostad som den kunde se ut för hundra år sedan. Och en del insamlat smått och gott från vindar och källare i Ljusne.

Medan bruksmuseet för en stillsam tillvaro med besök mest av pensionärsgrupper, så är Hallwylska känt i hela världen på grund av den konst grevinnan von Hallwyl samlade på sig. En ständig ström av besökare häpnar över lyxen som greveparet omgav sig med.

– Det är tråkigt, konstaterar intendent Ingalill Jansson, på Hallwylska sakligt när Ljusnes upp- och nedgång kommer på tal. Men sådan är kapitalismen. Man måste fatta som boende, att det är slut. Den där bitterheten som många har, kan jag inte förstå.

Tredje generationens Ljusnebo Tord Nyberg visar ingen bitterhet.

– Ljusne är ett bra samhälle att bo i, säger han när vi står och frammanar 100 år gamla bilder i huvudet. Att få någon ny storindustri att etablera sig här är nog dömt att misslyckas, men nog borde det finnas en framtid för mera småskalig industri i Ljusne med så fint läge.

– Och så har vi ju historien.

Anders Elghorn
ae@dagensarbete.se Publicerad: 2012-03-21