De fick rätt mot skitsnacket

Sommarens dagar i skogen blev en mardröm. Flera andra tjejer hade gett upp, några klarat av ett år men aldrig kommit tillbaka. För KlaraBärta Näsholm och Lina Wallinder var det annorlunda. Tillsammans bestämde de sig för att ta kampen ända till domstol.

      Tweet

Första fallet i domstol

• Bestämmelserna om könstrakasserier finns sedan 2005 med i jämställdhetslagen och sedan 2009 har de även funnits i diskrimineringslagen. Sedan dess är det bara Lina Wallinder och KlaraBärta Näsholms fall som gått så långt som till domstol.
• Könstrakasserier kan till exempel handla om nedsättande kommentarer om hur någon beter sig eller vad personen har på sig, saker som förlöjligar ”kvinnliga” eller ”manliga” egenskaper eller skämt som anknyter till kvinnor och män som grupp.

Linas och KlaraBärtas tips

• Kolla upp vilka rättigheter du har om du känner dig utsatt. Bra vägledning finns på DO:s hemsida.
• Berätta så fort som möjligt för nära och kära vad du är med om.
• Kontakta ditt fackförbund så hjälper de dig vidare. Om du är ung kan du i  stället ringa Bris eller Diskrimineringsombudsmannens hjälptelefoner.
• Notera exakta datum och händelser.
• Kolla upp vilka punkter det går att stämma företaget för. Risken finns att det annars blir en diffus anmälan.
• Försök hitta kollegor som kan tänkas ställa upp som vittnen. Gör du det har du mycket större chans att få igenom en stämningsansökan.

Läs mer:

• Många behandlas illa

När Lina Wallinder första gången satte sig i den gröna gamla minibussen kunde hon aldrig drömma om hur sommaren skulle bli. Vindrutetorkarna jobbade frenetiskt och kollegan bakom ratten försökte så gott han kunde undvika gropar längs den krokiga skogsväg som skulle ta dem och de andra sju plantsättarna mot sommarens första kalhygge. Lina var 17 år, en av två tjejer och på väg mot sitt livs andra sommarjobb. Där i bilen var hon ovetandes om att hon den sommaren skulle bli utfryst, kränkt och hånad. Inte heller visste hon att hon resten av sommaren skulle gråta sig till sömns och önska att allt bara skulle ta slut.

Arbetsledaren betedde sig konstigt redan från första dagen. Andra i Norsjö, det lilla samhället åtta mil nordost om Skellefteå, hade sagt att mannen kunde vara ”rätt speciell” och ”grov i munnen” men också att Lina inte skulle bry sig om det för ”han är ju bara så rolig”. Lina kunde inte se det roliga och arbetade hårt för att slippa höra de nedlåtande kommentarerna. Snabbt blev hon bäst i laget, ändå var allt hon gjorde fel. Arbetsledaren svor, hånskrattade, och sa ”Röken dras mot den som är mest horig” när lunchens ångor träffade henne. Vid ett tillfälle knuffade mannen undan Lina när hon skulle ta den sista kassetten med plantor, bara för att ge den till en av killarna. En annan gång blev han arg för att hon inte ville sitta kvar med killarna under matpausen. Avhyvlingen avslutades med att arbetsledaren plötsligt tystnade, tog henne på rumpan och lät henne gå.

– Jag fick panik och kunde inte säga någonting. I stället sprang jag därifrån och berättade det inte för nån.

Efter den dagen flöt allt ihop. Dagarna blev en mardröm och på kvällarna var hon för slut för att orka med att göra någonting. Ursäkter om onda knän eller skadade ben blev en vana när volleybolltränaren undrade varför hon slutat komma och till familjen sa hon inte ett ljud. Under två veckors sommaruppehåll med resor och vänner kunde allt gå tillbaka till det normala igen, men när tre dagar återstod av semestern kom ångesten och paniken än en gång krypande.

– På kvällarna kunde jag spela harpan långsamt i timmar för jag visste att om jag slutade skulle jag somna och då skulle det snart bli morgon och allt börja om igen.

När hon kom tillbaka från sommaruppehållet var också KlaraBärta Näsholm med på arbetsplatsen. KlaraBärta hade arbetat åt Holmen med samma arbetsledare även året innan och redan då känt sig utsatt. Den gången visste hon inte vilka rättigheter hon hade, men sommaren 2011 var allt annorlunda. Under året som gått hade KlaraBärta fyllt 18 år, fått mer arbetslivserfarenhet, börjat arbeta åt Rädda Barnen, läst på om barnkonventionen och tagit reda på mer om Diskrimineringsombudsmannen, DO.

Redan första dagen på kalhygget märkte hon att ingenting hade ändrats sedan året innan. Attityden var densamma och som tjej kände hon sig fortfarande misstrodd och särbehandlad. Mannen tvingade henne vid ett tillfälle att sätta om ett helt område med plant samtidigt som han knuffade henne framåt, frågade om hon strippade när hon tog av sig till t-tröja och ständigt fick hon höra kommentaren ”har du mens eller?” när ett försvarstal kom ur hennes mun.

KlaraBärta behövde en plan för att kunna genomlida veckorna på kalhygget och när hon insåg att flera av DO:s punkter om könsdiskriminering stämde in på hur hon och Lina blev behandlade började hon förstå att de faktiskt kunde anmäla mannen. Ilsket skrev hon varje kväll ned dagens alla händelser med hjälp av sin gula skrivmaskin.

– Varje morgon när jag vaknade och visste att jag skulle kliva i mina halvblöta gummistövlar igen var jag tvungen att tänka att det var som en tävling, att nu ska jag för fasiken visa dem att jag klarar av det här.

Trots att de båda kämpade hårt både fysiskt och mentalt var flickorna nära att lämna allt de sista dagarna. De upptäckte att de båda känt samma sak och sökte tillsammans stöd hos den enda andra vuxna man som funnits på plats under sommaren. Mannen har i flera år arbetat som alltiallo åt Holmen och förstod direkt vad flickorna menade. Han berättade om kvinnor på Holmen som vägrat åka till samma kalhyggen som mannen, om den kvinnliga plantkontrollant som aldrig mer ville komma tillbaka och den sommarjobbande flickan ett år tidigare som fått nog redan efter en vecka. Ytterligare en kollega kunde också han förstå dem. Efter sex somrar med samma arbetsledare hade han gång på gång sett hur kvinnor utsatts på arbetsplatsen.

Kollegorna lovade att fortsätta stötta dem och flickorna beslutade sig för att anmäla mannen till DO. Holmen erkände att de gjort fel och gav sitt förslag om förlikning. Varken tjejerna eller juristerna från DO gick med på förslaget och ärendet har därför tagits vidare till AD, Arbetsdomstolen.

Ett ärende som handlar om könstrakasserier har aldrig tidigare gått så långt. Det här har därför blivit ett pilotfall där ingen egentligen vet hur stort skadestånd som är lämpligt. DO tycker att KlaraBärta och Lina ska få 100 000 var i skadestånd, men Holmen vill att den summan ska prövas. Bolaget omplacerade arbetsledaren så fort de fick veta vad som hänt, har satt in diskrimineringsutbildningar i företaget och tycker att de gjort vad de kunnat.

– Vi beklagar det som hänt och vi önskar att det var ogjort, men vill ändå att en opartisk instans ska utreda ärendet och i det här fallet är det AD som gör det bäst, säger Mats Nilsson som är personalchef på Holmen Skog.

Lina tvekade flera gånger innan hon vågade skicka in papperet. Hon var rädd för vad andra ska tycka och tro, rädd för att inte kunna stå på sig och rädd för att inte få jobb. Hennes egna anteckningar från sommaren, stödet från att KlaraBärta upplevt samma sak och känslan av att hon faktiskt kunde hjälpa andra med sin anmälan fick henne till slut att bestämma sig.

Anmälan visade sig ändå inte vara helt oproblematisk. Trots det som hänt var Lina fullt inställd på att i flera år framöver fortsätta arbetet på Holmens skogsplantage, men beskedet från kontoret i Norsjö var klart. Lina skulle inte få jobbet. Hon hade arbetat snabbast av alla under sommaren och blivit informerad av både DO och personal från Holmen om att en anmälan inte skulle kunna leda till att hon inte fick jobbet. Ändå stod hon nu arbetslös.

Jag kontaktar Mats Nilsson för att få en förklaring. Han tystnar. Ingen har informerat honom om situationen och han ber att få återkomma. Några dagar senare har Lina ett positivt besked i brevlådan. Då, när Lina trodde att hon inte skulle få jobbet, bröt hon ihop och ångrade för en sekund att hon anmälde, men föräldrar och vänner fick henne att förstå hur mycket det hon gjort betydde för andra.

– Jag har fått skinn på näsan av det här. Något av det värsta som kan hända i arbetslivet har redan hänt så nu kan det väl bara bli bättre antar jag.

Kommentarer

Det finns 5 kommentarer på sidan.