Den hemlösa katten Maja dök upp precis när Marie mådde som sämst. Hon hade tvingats lämna omskolningen till lärare och var ensam hemma under dagarna. ”Maja ser alltid arg ut, men hon gillar att gulla”, säger Marie. Foto: MARIA GRANDELIUS

Dömd på förhand

Försäkringskassans läkare Allting du säger kan vändas emot dig. Maries öppenhet fick ett högt pris. Hon är en av flera som gått miste om 
ersättning när Försäkringskassan vägrat att rätta till fel.

Hon minns inte så noga. Det såg ut som ett fint kontorsrum. Manpowers psykolog var en trevlig kvinna som lyssnade, verkligen lyssnade. Och hon ställde frågor om Maries bakgrund. Hur hade det varit när Marie växte upp? Hade hon syskon? Marie berättade. Det var inget konstigt med det. Marie är en öppen människa, och hon har inget att skämmas för.

I dag ångrar hon bittert att hon anförtrodde sig åt psykologen. Vi tassar förbi sovrummet där hennes man Micke tar igen sömnen efter ett långt nattskift på träfabriken. Marie pekar på plantorna i vardagsrumsfönstret. Hon viskar att de ska bytas ut mot små plastträd. Allt som kräver skötsel ska bort. Hon orkar ingenting längre. Hon kan inte bära en vattenkanna, hon kan inte hänga tvätt. Det tar en timme ungefär att plocka ur diskmaskinen och dammsuger hon måste hon ta ett rum per dag, något mer orkar hon inte. Smärtan mal i henne, dag som natt.

Vi sätter oss i den inglasade verandan. Marie skruvar på sig, försöker hitta ett bra läge för extrakuddarna bakom hennes rygg. Det gör ont i hela kroppen och hon har svårt att sova. Besvär som Försäkringskassans läkare kopplar ihop med Maries barndom.
Det började i slutet på 90-talet, berättar Marie. Hon hade jobbat som svetsare på en fabrik i tio år. Hon var enda kvinnan i ett arbetslag med män. En stor del av tiden stod hon böjd med en två kilos hjälm på huvudet och armarna lyfta. Smärtan i nacken kom smygande, sen blev det bara värre och värre. 1999, när Marie var långtidssjukskriven, lades fabriken ned.

Kassans handläggare uppmuntrade Marie. Du är smart, du har läshuvud, du borde omskola dig, sa hon. Marie läste in gymnasiet och sökte till lärarhögskolan. Det var ett lyft, början på ett nytt liv, trots att nacken fortsatte att värka.

Den första terminen gick som en dans. Marie, som var betydligt äldre än de flesta andra kurskamraterna, märkte att hon hade ett försprång eftersom hon själv haft barn i skolan. Men pendlarresorna till högskolan var långa, och timmarna då hon satt böjd över böcker frestade på nacken. Under föreläsningarna fick hon varva mellan att sitta, stå och gå för att orka med. Smärtan, som nu också spridit sig till resten av kroppen,  tog allt mer av hennes krafter.

En händelse fick henne att förstå att hon måste hoppa av. Det var under ett framträdande inför kurskamraterna.

– Benen och händerna skakade. Jag fick kramp i halsen, det kändes som om jag skulle kvävas. Alla mina krafter gick till att orka stå upprätt. Vad jag skulle berätta för klassen var totalt borta.

Marie drar upp axeln mot huvudet, grinar illa och gör samma sak på andra sidan.
– Det var ett sånt misslyckande, säger hon. Jag har aldrig tidigare varit så ledsen i mitt liv.

Marie sjönk ned i en depression som hon fortfarande kämpar med.
– Nackskadan gav mitt liv en annan, svårare vändning. Smärtan påverkar allt.

Därför har Marie krävt att hennes skada ska godkännas som arbetsskada och ge henne rätt till livränta. Det gäller inte bara nackskadan, utan också hennes depression och sociala isolering. Hon har inte klarat av att jobba eller plugga sedan hon hoppade av lärarhögskolan 2005. I dag får hon runt 10 000 kronor i månaden i ersättning från Försäkringskassan.

– Hade jag inte Micke skulle jag leva som en fattig människa, säger Marie. Jag är totalt beroende av honom. Jag ville bli en självständig kvinna som tjänar egna pengar.
Det var i samband med kravet på livränta som Försäkringskassans läkare fick upp ögonen för Manpowers utredning.

Marie böjer sig fram mot en tjock pärm som ligger på bordet. Hon bläddrar tills hon hittar det där papperet som hon helst inte tittar på. Ett tättskrivet blad, undertecknat av Försäkringskassans läkare.

– Jag kände mig så kränkt när jag läste papperet första gången. Totalt maktlös. Han hade inte ens träffat mig, bara plockat ut det värsta av det jag berättat om min uppväxt för Manpowers psykolog.

– Vad hade min barndom med arbetsskadan att göra? Och varför svartmålade han mig och mina närmaste på det där sättet?

Försäkringskassan skickade henne till Manpower för utredning av hennes arbetsförmåga. Hon hade inte kunnat föreställa sig i sin vildaste fantasi vad som skulle hända sen.

– Det är klart att allting som man varit med om påverkar oss hur vi blir, säger Marie. Min barndom har inte varit lätt, men det delar jag med många andra. Och jag har gått vidare. Jag hade ett bra liv som vuxen innan min nacke skadades.

– Jag kanske var blåögd. Men jag tänker inte så om andra, att det jag berättar kan vändas emot mig.

Nu vet hon bättre. Hennes ansökan om livränta har vandrat mellan Försäkringskassan och olika domstolar under flera års tid. LO-TCO Rättsskydd har hjälpt henne att överklaga.

Nackskadan är godkänd som arbetsskada, men depressionen och smärtan som finns i hela kroppen har fått nej. Huvudargumentet som kommer igen i kassans beslut och yttranden är Maries bakgrund, som blivit en ”riskfaktor” för hennes psykiska besvär. Det Marie berättade för Manpowers psykolog för fyra år sedan återkommer, hårddraget, kortfattat, i alla papper.

– Jag skulle vilja träffa den där läkaren som klippte ut de värsta bitarna ur min barndom, säger Marie. Fråga om han förstår hur det här drabbar mig. Han har nog ingen förmåga att vända, att tänka: om det hade varit jag, hur hade det varit?

Läkaren har två gånger tidigare prickats av Justitieombudsmannen, JO. Ändå arbetar han fortfarande för Försäkringskassan. Kritiken han fick i båda fallen gällde just att han uttryckt sig olämpligt och tagit med irrelevanta uppgifter i sina utlåtanden.
Vi tar en promenad runt huset som ligger i en backe. En å rinner precis utanför gräsmattan vid den nedre delen av huset. Längst ut flyter en vit svan, också den gjord av plast. Marie berättar att hon fått svanen av sina föräldrar, men hon valde ut den själv.

– Den var så fin, säger hon. Nu har Micke förankrat den i botten med ett snöre, så att den inte flyter i väg med strömmen. 

Den guppar upp och ned i små rörelser, halsen rak och huvudet format i en ståtlig böjning. Som en symbol för värdighet, kanske drömmen om att få rätt.

Kommentarer

Det finns 5 kommentarer på sidan.

Annons Annons Annons Annons Annons Annons