Efter fyra år på Waggeryd Cell är Heldic Edin övertygad, det här är ett bra jobb.
Foto: VERONIKA LAX
Waggeryd Cell i lönetopp. Vad säger de som jobbar om det?
– Det kan vi tacka Krohn för, säger Ingmar Johansson och lutar sig bakåt i operatösstolen.
Han kom från ett serviceföretag på byggsidan till bruket 1988. Kollegan Ulf Petterson bytte skogen mot bruket samma år.
– Vi började på bygget, innan driften kom igång. Vi visste inte vilka våra blivande arbetsuppgifter skulle bli, säger Ulf Pettersson.
De är medvetna om att de haft en bra löneutveckling och är inte särskilt förvånade över tillhöra löneledarna i branschen.
– Vi har sett de där sifforna i alla år, säger Ingmar och pekar på Dagens Arbetes lönestatistik i augustinumret.
– Men det har alltid varit en bra dialog mellan facket och företaget. Aldrig några bråk eller stridigheter.
Får ni jobba hårt för pengarna?
– Det vill jag inte påstå, säger Ulf. Vi jobbar ju inte ens 30 timmar i veckan.
Svårt med så mycket fritid?
– Vi får jobba extra för att klara oss, skämtar Ingmar.
Byta jobb har de inte funderat på, för det är – trots allt – svårt att hitta något bättre.
Henrik Lövgren hittar vi vid fikabordet inne på mekverkstan. Han är värmlänningen från Filipstad som blev arbetslös och via några påhugg kom till bruket för femton är sedan.
Han jobbar dagtid som smörjare och tillhör med sina dryga 26 000 kronor i månaden de ”lågavlönade” på Waggeryd.
– Lönen är väl okej, sägar han dröjande, medan kollegan, mekanikern Heldic Edin, som bara har fyra år på bruket är mer bestämd.
– Eftersom jag jobbat på en del andra företag vet jag att det här är bra, säger han.
Heldic, som kommer från Serbien, har betat av Munksjö i Jönköping, Lilla Edet och Kabe innan han hamnade på Waggeryd.
– Det är den bästa arbetsplatsen hittills. Här uppträder vd:n och produktionschefen som kompisar. De kan komma ut och bara stå och snacka en stund.
Han bryr sig inte så mycket om lönen, det viktigaste är trivseln.
– Det känns som om vi är en enda stor familj och jag känner mig 100 procent delaktig i det som görs här. Men jag tror också att vi förtjänar att ha bra lön.
– Ibland får man jobba för tre.
Det finns 0 kommentarer på sidan.

Lars-Inge sägs upp från Volvo Bussar i Säffle. Där får de anställda i snitt 10 000 i extra omställningsstöd. Eva förlorade jobbet när Ericsson stängde Gävlefabriken. Där fick arbetarna i snitt 300 000 kronor var i avgångsvederlag. Inget tvingar företag som lägger ned att betala sina anställda en enda krona extra. Facken kan bara vädja.
Efter sex år som truckförare på Volvo i Indien tjänar Shankarappa 650 kronor i månaden. Det räcker inte för att försörja familjen. Läs hela granskningen av Volvo här.
Kommentera