Fred Torssander 2012-08-03
Staten och kapitalet - och deras politiker, medianissar, akademiker och tanktänkare av olika slag - håller på att förstöra sjukförsäkringen.
Deras viktigaste metod hittils har varit att skapa enorma svängningar i antalet utbetalade sjukpenningdagar och sedan skylla detta på att det skulle förekomma överutnyttjande och till och med fusk i växande omfattning.
En grundligare koll av statistiken visar dock att variationerna i antalet sjukpenningdagar som betalats ut från 1991 tills idag ut till ungefär 87 procent kan förklaras med RFV:s/Försäkringskassans varierande policy när det gäller att nybevilja förtidspensionering - som det numera heter sjuk- respektive aktivitetsbidrag.
Den beslutsmässiga grunden till propagandastatistiken framgår tydligt om man beräknar input-output för sjukförsäkringen. Sjukförsäkringen finansieras som bekant genom sjukförsäkringsavgiften, ett procentuellt påslag på lönen som arbetsgivaren betalar in.
Antalet sjukpenningdagar som betalats ut per 100-talet insatta arbetstimmar har trots detta varierat upp till 1,6 dagar 1988, ner till 0,72 dagar 1997, sedan upp igen till drygt 1,5 dagar 2002-2003 och sedan åter nedåt till den (hittils) mest extrema bottennoteringen på bara en halv dag 2010.
Med tanke på att utdelningen låg på omkring 1,52 sjukpenningdagar per 100-tal arbetade timmar 1980 och idag sjunkit till bara en tredjedel av detta vore det inte direkt förvånande i fall de som är beroende av inkomsterna från sitt eget arbete skaffar sig andra försäkringsbolag.
Och det framstår inte alls som omöjligt att detta skulle kunna vara avsikten med vanskötseln av RFV/Försäkringskassan.
Tvärt om innebar redan sjuklönereformen en privatisering av ungefär hälften av sjukfallen och ungefär hälften av ersättningsdagarna. De ersättningsdagar som inföll under de första 14, 21 eller till och med 28 dagarna (1997) av sjukfallen. Och hur mycket eller litet som arbetsgivarna betalar ut i sjuklönedagar räknat finns ingen redovisning av.
Det finns 0 kommentarer på sidan.

Ytterligare en paus, ett mellanrum i tiden. Katten har mått så där sista tiden. Men lever. Det är åtta månader sen det var stor kris, men hon kämpar på och anpassar sig till nya omständigheter. Snart 22 år. Det är ofattbart.
Vi känner oss svikna av de som skall företräda oss och slå vakt om delarna i kollektivavtalet som vi en gång slagits och betalat för att få.
Kommentera