”Nya LO” inger hopp

LO-kongressen för tre veckor sedan innebar ett avstamp för ett LO med en ny ledning, förhoppningsvis också för ett “nytt LO”. Organisationen måste nämligen förnyas för att överleva.

      Tweet

Förhoppningarna och optimismen var påtaglig på LO-kongressen. Och med Karl-Petter Thorwaldsson som ny ordförande finns förutsättningarna för att LO åter ska bli en kraft att räkna med.

Thorwaldsson har tydligt markerat att jobbfrågan är den viktigaste. Och att LO ska vara en ”blåslampa i häcken” på både regeringen och oppositionen. Det är bra. Kan LO driva politikerna framför sig i kampen mot den skyhöga arbetslösheten – och då främst den bland ungdomar – kanske det äntligen kan hända något på den fronten.

Men för LO som organisation är sammanhållningen den fråga som överskuggar allt annat. De senaste årens splittring, främst kring lönefrågorna, har allvarligt skadat LO. Nu måste motsättningarna överbryggas.

Så här sa P-O Edin, LO:s förre chefsekonom, i en DA-intervju för en tid sedan:

– Människor med en svag position i samhället måste hålla ihop. Vi är varken förmögna, vackra eller framgångsrika, men vi är många. Och det ger oss en styrkeposition, förutsatt att vi går samman och håller ihop.

Kloka ord som inte borde få klinga ohörda.

Den enskilda fråga som splittrade LO i avtalsrörelsen i höstas är den om jämställdhetspotter. Industrins fackförbund, IF Metall, GS och Livs, stod emot övriga LO-förbund.

En del gör det enkelt för sig genom att säga att den som är emot jämställhetspotter också är emot jämställdhet. Så är det naturligtvis inte. Men den konstruktion som flertalet LO-förbund ställde sig bakom var trubbig. Det finns lågavlönade män och det finns hög-avlönade kvinnor, även om de inte är så många.

Lågavlönade kvinnor finns inte bara inom Kommunal och Handels. De finns också inom industrin, men de skulle hamna utanför jämställdhetspotterna, bara för att de jobbar i mansdominerade branscher.

Det LO-förbunden nu måste ena sig om är därför en rejäl låglönesatsning. Lyckas man lyfta lönerna för de lägst avlönade är det i första hand kvinnorna som gynnas. Svårare än så behöver det inte vara.

LO hade för några år sedan val-språket ”Vi står i vägen”. Sällsynt korkat, tyckte jag redan då. ”Vi visar vägen” är långt bättre. Nu handlar det bara om att visa vart vägen leder. Upp till bevis, Karl-Petter Thorwaldsson.

Kommentarer

Det finns 1 kommentarer på sidan.