Foto: BJÖRN LARSSON ROSVALL
Efter konkursen läggs nu den anrika fackklubben på Saab ner. I morgon, lördag, samlas medlemmarna för ett sista avsked. 74 år och en dag efter att allt startade.
I dag, fredag, är det exakt 74 år sedan metallarbetarna i Trollhättan hade sitt första förberedande fackklubbsmöte. Några veckor senare, den tolfte september 1938, bildades fackklubben på Svenska Aeroplan Aktiebolaget. På den tiden var det flygplanstillverkning som gällde. Det skulle dröja drygt tio år, och ett världskrig, innan de första personbilarna rullade ut ur fabriken.
I morgon, lördag, sätter klubben punkt. Runt 800 medlemmar samlas för en avslutande gravöl. Uppe på scen kommer Håkan Skött, klubbens sista ordförande, vara en av huvudpersonerna. Men han vet fortfarande inte riktigt vad han ska säga.
– Jag håller på och filar på talet lite granna. Men jag ska väl försöka ge några historiska återblickar, vad som hänt och skett inom klubben sedan den bildades. Men exakt vad jag säger kommer jag nog inte bestämma förrän jag går upp och ska prata, säger han.
Håkan Skött kan klubbens historia. Stora stycken är den detsamma som hans egen. Nästan hela sitt arbetsliv har han på Saab, och den största delen som aktiv fackföreningsman. 1982 klev han för första gången in genom grindarna på fabriken i Trollhättan. Och att han då skulle gå med i facket var en självklarhet.
– Klubben blir ju aldrig starkare än vad medlemmarna gör den till. Och här har vi alltid varit oerhört starka. Sedan jag började har vi aldrig varit under 99 procent i anslutningsgrad. Jag skulle säga att det är unikt för ett företag i den här storleken, säger han.
Nyckeln till framgång är bland annat den fackliga introduktionen, tror Håkan Skött.
– Vi fick till en uppgörelse om facklig introduktion redan på 60-talet. Då var den tio minuter. Sedan har det utvecklats och sist hade vi en och en halv dag ungefär, säger han.
Klubben växte med företaget och 1988 nåddes all-time-high med cirka 7 500 medlemmar. En siffra som sedan dess successivt minskade till 1 350 i december 2011 då konkursen var ett faktum.
– Det är klart det varit många varsel. Men allt beror inte på det. Tidigare hade vi ju matsal och städ och allting innanför väggarna. Och alla var medlemmar i Metall. Sedan såldes ju de delarna av verksamheten ut, eller outsourcades som det heter så fint nuförtiden, säger han.
Efter alla personalneddragningar har även denna dystra hanteringen på något sätt blivit vardag. Det går inte att överleva om man låter allt gå på djupet, berättar Håkan Skött. Men så hårdhudad hade han ännu inte hunnit bli 1993 då det första stora varslet las på Saab.
– Det var det första stora, ett jättevarsel på 1 434 metallare. Efter många långa och sega förhandlingar blev det till slut 1 346 som fick gå. Vi hade ju aldrig varit om något liknande. Så det var fruktansvärt jobbigt. Sedan dess har man ju vant sig på något sätt, hur konstigt det än låter. Men man har lärt sig att handskas med det och tar inte lika illa vid sig, säger han.
Men jobbet i fackklubben har också haft många ljusa stunder.
– Det bästa är ju när man lyckas hjälpa en medlem som har haft nåt problem. När man ser tacksamheten och glädjen i deras ögon. Det är sånt som verkligen värmer. Sedan kan man ju i vissa fall vara väldigt nöjd efter en löneförhandling. Men det är de enskilda fallen man minns, säger han.
Håkan Skött tror också att arbetet i Saabklubben har hjälpt och inspirerat många andra klubbar runt om i landet. Det har hänt ganska ofta att klubbar har ringt och frågat om råd, som när Saabklubben som en av de första i landet lyckades förhandla till sig ersättning för den flexibla arbetstid som infördes på 1990-talet.
För Håkan Skött började arbetet i klubbstyrelsen redan 1986. Men det var först efter Spyker-köpet 2010 som han tog över ordförandeklubban från den mångåriga ordföranden Paul Åkerlund som blev kommunalråd i Trollhättan.
Ordförandetiden började positivt, innan det gick utför.
– Det var en bra känsla då. Det var kul att ta över när det kändes som det kunde vända. Sen blev det ju annorlunda. Nu är det klart att det känns ledsamt. Det var inte riktigt såhär jag trodde att jag skulle sluta min fackliga bana på Saab, säger han.
Sedan de sista medlemmarna avslutade sin anställning och lämnade klubben i somras så har den gamla anrika klubben endast existerat på papper. Avdelningen tog då ett beslut om nedläggning. Och även om en del administrativa delar återstår, så sätter Håkan Skött en känslomässig punkt i morgon, lördag.
– Nu sätter vi en punkt och samlas för en avskedsfest. Det är klart det är ledsamt, men tanken är också att vi ska ha kul och få träffa gamla arbetskamrater igen. För det var faktiskt ett tag sen nu, säger han.
Det finns 0 kommentarer på sidan.

Lars-Inge sägs upp från Volvo Bussar i Säffle. Där får de anställda i snitt 10 000 i extra omställningsstöd. Eva förlorade jobbet när Ericsson stängde Gävlefabriken. Där fick arbetarna i snitt 300 000 kronor var i avgångsvederlag. Inget tvingar företag som lägger ned att betala sina anställda en enda krona extra. Facken kan bara vädja.
Efter sex år som truckförare på Volvo i Indien tjänar Shankarappa 650 kronor i månaden. Det räcker inte för att försörja familjen. Läs hela granskningen av Volvo här.
Kommentera