Bild: ROBERT HILMERSSON

Snuvad på ålderns höst

Pigga pensionärer som lever allt längre. Det är den verklighet som får regeringen att vilja höja pensionsåldern. I samma Sverige går varannan industriarbetare i pension innan de fyllt 62. Välkommen till en annan verklighet.

Med jämna mellanrum ändrar han ställning i stolen. Två och en halv timmes bilresa från Lycksele till Umeå känns redan i kroppen och i värsta fall blir det sängläge i morgon. Torbjörn Fjällström har börjat vänja sig. Men hade han vetat att han skulle fira 51-årsdagen som förtidspensionär hade han nog valt ett annat yrke. Så här med facit i hand.

Han hade precis fått sitt första jobb på ett sågverk när olyckan inträffade. En virkesbit fastnade i råsorteringen och Torbjörn var tvungen att klättra en bit för att få loss den. När plankan han drog i gick av föll han tre meter och landade på ryggen. Då var Torbjörn Fjällström 20 år. Två år senare började han jobba på Alfa Laval i Lycksele. På fabriken, numera Texor AB, blev han kvar som CNC-operatör i 28 år.

–  Jag hade konstanta problem med ryggen och dålig känsel i benen.

Han höll ut till 2008, men när han drabbades av karpaltunnelsyndrom med domningar och värk i händerna som följd var det slut. Sedan dess har han sjukersättning och är en av dem som i det gamla pensionssystemets kallas för förtidspensionär.

Solen skiner i ett vårkallt Umeå och Torbjörn Fjällström går ut för att ta sig en rök.

– Jag har börjat röka igen, säger han en aning besviket. Det är svårt när man vaknar på nätterna och är den ende som inte sover. Vad ska man göra då?

Torbjörn är inte ensam om sin situation. LO-rapporten Pensionsreformen i halvtid visar att pensionen blir lägre än vad man väntade sig från början. Detta på grund av den ökade medellivslängden. För att uppnå den förväntade pensionsnivån, 62 procent av slutlönen, måste en industriarbetare arbeta två år längre än beräknat och gå i pension vid 67. I dag är den genomsnittliga pensionsåldern för en metallarbetare 61,6 år, en pappersarbetare håller ut i ytterligare några månader. På andra sidan pensionsåldern hittar man högutbildade män med eget företag. Inom forskarkåren är en fjärdedel kvar i arbete ända upp i 70-årsåldern. Nu föreslår regeringen att alla ska ha rätt att stanna på jobbet tills de fyller 69.

Torbjörn trycker händerna mot ryggslutet. Egentligen ser han inga problem med rege-ringens förslag. Han önskar bara att förändringen kunde komma alla till del.

–  Är man frisk och fräsch och vill stanna på jobbet ser jag inget negativt i det. Problemet är att det inte är ett fritt val. Jag har svårt att se en undersköterska eller en verkstadsarbetare kunna utnyttja den möjligheten.

Som skyddsombud har Torbjörn sett en del. Lyft- och klämskador har under åren ersatts av stressrelaterade sjukdomar och olyckor. Ökade vinstkrav och dyra investeringar betyder att maskinerna aldrig får stå stilla. Detsamma gäller dem som håller i spakarna.

–  Många försöker så länge det bara går, de vet att om de jobbar två år till kan de leva mycket bättre som pensionärer. Risken är att man överskattar sin kapacitet och inte kan leva ett drägligt liv när man väl går i pension.

Och Torbjörn, grubblar han mycket över sin ekonomi? Svaret kommer snabbt.

–  Självklart, som det är nu har jag inget liv. Jag måste tänka mig för bara jag behöver ett par nya sockor.

Torbjörn har alltid sett framför sig en relativt skuldfri tillvaro som pensionär. När han skaffade huset tänkte han ingenting annat än att jobba tills han blev gammal. Att hans inkomst halverats, redan vid 50 års ålder, ställer det mesta på ända.

Att bli förtidspensionär för att kroppen tar slut kan kännas som en förbannelse. Den som erbjuds tidig pension kan uppleva det som en förmån. Visst finns det de som känner sig mer eller mindre tvingade från arbetsplatsen men för många är det tvärtom. Efter ett långt arbetsliv tycker man sig förtjänt av pensionen och välkomnar ett erbjudande om att sluta i förtid.

Sigbritt Kääpä ställer fram ett fat med smörgåsar i radhuset i Torslanda. Medan maken Eero Kääpä hämtar kaffe berättar hon att de tillsammans har jobbat i över 60 år på Torslandaverken utanför Göteborg. 2006 blev Sigbritt erbjuden avgångspension som hon, liksom de flesta av hennes arbetskamrater, tacksamt tog emot.

– Ryktena hade surrat i ett år om att de som var runt 60 skulle få gå. Så för de flesta var det ingen tvekan, man hade på ett sätt gått och väntat på det, berättar Sigbritt.

Eftersom Eero redan gått i pension var valet enkelt. De längtade efter att tillbringa tid i sommarhuset på Orust, att få följa våren ute på ön. Med två pensioner skulle det gå runt trots att de som pensionärer var tvungna att klara sig på drygt halva inkomsten.

När Eero hämtade Sigbritt utanför fabriken den sista arbetsdagen hade snön precis smält. Då hade han gått hemma i snart sju år, också han med avgångspension. Ut genom fabriksportarna klev en synnerligen pigg pensionär.

–  Jag började jobba sent efter att ha varit hemma med sönerna och hade aldrig några tyngre arbetsuppgifter. Så riktigt representativ är jag nog inte på det viset, säger Sigbritt.

Värre är det för dem med hela sina arbetsliv i produktionen.

–  Seniorjobben försvinner mer och mer, tidigare hade Volvo hand om städning och matlagning men när de valde att fokusera på kärnverksamheten försvann många av de lättare jobben.

När Sigbritt och hennes kollegor erbjöds avgångspension var det helt frivilligt. Men redan ett halvår senare skulle nästa bantning göras.

–  Då var det inte alls lika roligt. Som jag har förstått det var det flera som kände sig mer eller mindre tvingade att gå.

I juli fyller Ulf Berggren 70, då är det fem år sedan han stämplade ut från fabriken. Inte en enda gång har han varit där sedan dess, i den pyjamasrandiga byggnaden vid Dalälven. Visst trivdes han, men det har bara inte blivit tid till det. Förra gången Dagens Arbete träffade Ulf hade han precis gått i pension. Sedan dess har åren rusat förbi, säger han. I dag känns jobbet på SSAB Tunnplåt avlägset och Ulf Berggren pratar hellre om hästar, skytte eller damfotbollslaget han tränade en lång period, än om stål och valsar.

Hur kommer det sig att han har klarat sig så bra?

–  Det måste vara generna. Och att jag slapp skiftgången.

Ulf jobbade skift i nio av sina 44 år på SSAB. Så mycket mer tror han inte att han hade klarat av.

Slutet av arbetslivet jobbade Ulf som kvalitetstekniker. Ett bra jobb som krävde sina kunskaper om stålet. Men det där med att sitta låst på en stol framför datorn har han egentligen aldrig gillat.

Jobbet satte sina spår även i Ulfs kropp. En natt i början av 90-talet somnade han som vanligt hemma i huset vid Faxån. När han vaknade var det kaos i hela nervsystemet och han kunde knappt röra sig. Han hade tappat känseln och fick börja om på nytt. Efter rehabilitering var han tillbaka på jobbet men de sista åren begärde han att få gå ned på halvtid. Ekonomin klarade de genom att hustrun Laila gick från del- till heltid på jobbet på fritidsgården. Med den lösningen kunde Ulf gå i pension vid 65 med en hel del krafter i behåll.

Det har gått månader sedan sista arbetsdagen då Torbjörn Fjällström gick ut genom den välbekanta porten till Texor AB. Ändå är det inte tillräckligt. Fortfarande är det alltför jobbigt att se arbetsplatsen dit han gått nästan varje dag i 28 år. De dagar han längtar tillbaka till fabriken är det kamratskapet han saknar mest.

– Det är ett helvete att gå hemma. Man tappar så mycket av det sociala och känner sig inte behövd. Jag tänker att nåt borde jag väl kunna uträtta för samhället.