Stålet och skogen knäar inför eurokrisen

DA-ANALYS Krisen i Europa väntar på sin lösning. Krisländernas löntagare plågas av skenande arbetslöshet och raserade fackliga rättigheter. Här hemma börjar stål- och skogsindustrin att knäa.

Häromdagen kom statistik från det spanska arbetsmarknadsdepartementet som skakade landets tillbakatryckta fackföreningsrörelse. Arbetsgivarna struntar i att teckna kollektivavtal.

Under årets första fem månader tecknades 1 113 avtal i landet. Den lägsta siffran sedan man började mäta omfattningen av antalet kollektivavtal för trettio år sedan.

Antalet anställda som täcks av kollektivavtal sjönk till bottennivå, till strax under 3 miljoner – i ett land där 23 miljoner människor räknas till arbetskraften.

Det är en sida av eurokrisen.

De spanska bankerna körde sönder landets ekonomi efter en vidlyftig utlåningsfest som underblåstes av den låga räntan i euro-zonen. Notan skickas till de spanska löntagarna med 25-procentig arbetslöshet och med en ny arbetsrätt som tillåter arbetsgivarna att ”genomföra väsentliga förändringar av arbetsvillkoren”: strunta i kollektivavtalen, sänka lönerna och förlänga arbetstiderna.

Till detta läggs ett av historiens största sparpaket där regeringen ska skära bort motsvarande 600 miljarder kronor. Men det hjälper inte.

Marknaden kräver allt högre räntor för att låna ut sina pengar till det krisande Spanien. Och den spanska regeringen försöker blidka marknaden med nya sparpaket. Men för varje spanskt sparpaket kräver marknaden allt högre räntor för att låna ut sina pengar.

Och Spaniens skulder ökar ännu mer. Kan en skuldkris lösas med nya skulder?

Den europeiska skuldkrisen innebär att överbelånade hushåll och företag försöker betala av sina skulder i stor skala. Då minskar efterfrågan, då minskar den ekonomiska aktiviteten.

Samtidigt har politikerna i krisländerna satt igång besparingar i den offentliga verksamheten för att få balans i sina statsbudgetar. Precis som i den privata sektorn minskar efterfrågan och ekonomin krymper ännu mer.

Denna avmattning märks framför allt i svenska sågverk och stålindustrier. Där har den europeiska inbromsningen varit klart kännbar. SSAB halverar sin vinst, Ovako backar och Outokumpu dras med fortsatta stora förluster. Under första halvåret i år minskade produktionen av råstål med 11 procent i Sverige. Häromdagen varnade österrikiska stålbolaget Voelstalphine om ett ”destruktivt priskrig” på stål i Europa. Inga bra nyheter ute på bruksorterna.

Så vad händer?

Är det något ord som använts flitigt i ekonomisk-politiska sammanhang på senare tid så är det ”osäkerhet”. Strax före midsommar kom Industrins ekonomiska råd med sin rapport ”Krisen i eurozonen – konsekvenser för svensk industri”. Ett vanligt förekommande ord: osäkert.

Vad rapporten tydligt visade var hur krisländerna i Sydeuropa under det senaste årtiondet låtit kostnaderna skena iväg, samtidigt som produktiviteten stannat av. Tidigare kunde ett krisland devalvera sin egen valuta för att återställa konkurrenskraften. Nu funkar inte det. Istället måste de ”interndevalvera” i form av besparingar, uppriven arbetsrätt, stigande arbetslöshet.

Nu sjunker priset på euron och det kan innebära draghjälp för euro-ländernas export. Precis som den sjunkande svenska kronan gav oss en hjälpande hand efter nittiotalskrisen.

Euron sjunker i värde. Och kronan stiger. Alltså blir svenska exportvaror dyrare jämfört med euroländernas.

Frågan är vad den billigare euron innebär för jobben den svenska exportindustrin.

Fortsatt inbromsning som nu i skogen och stålindustrin?  Eller kan den billigare euron få igång Europas export och på så vis öka efterfrågan av svenska insats- och investeringsvaror?

Som sagt, osäkert.

Det enda som vi säkert vet idag är att arbetslösheten i Sverige fortsätter att vara mycket hög, 374 000 personer motsvarande över åtta procent. Men ännu har inte  eurokrisen märkts på antalet varsel i industrin.

I juni varslades 1 024 personer från tillverkningsindustrin. Faktiskt den tredje lägsta junisiffran på den här sidan av millennieskiftet.

Detta kan förklaras med att den svenska exporten till krisländerna är ganska blygsam. Tyskland är fortfarande den största mottagaren av svenska exportvaror. Men Tyskland bromsar in. Och Kina bromsar in. Och i USA är det mesta osäkert.

Världsekonomin lider fortfarande av den finanskris som briserade i september 2008. Den var ingen vanlig konjunktursvacka utan en allvarlig systemkris, en krasch.

Historiskt har återhämtningar från finanskriser tagit mycket lång tid. Och vägen tillbaka har varit skakig och, som sagt, osäker.

Kommentarer

Det finns 0 kommentarer på sidan.