En ånghammare intatuerad på ryggen. Varför? Det handlar om stolhet. Och om Sandviken. Stolthet och stål. Johan Lundqvist har minst nio kompisar som också har hammaren någonstans på kroppen. Foto: DANIEL ROOS

”Tar man bort stoltheten blir folk förbannade”

Sandviken vore inte Sandviken om det inte vore för Sandvik. En 150-årig framgångssaga som nu står inför ett nytt kapitel: huvudkontoret flyttar. Oron växer, men spelar det någon roll var ledningen sitter?

Stolthet.

Kanske handlar det om ren och skär stolthet. Om självaktning, om heder. Sånt som man inte får trampa på.

Stolthet kan betyda så mycket. Ett jobb att gå till, att man gör något bra på jobbet.

Stolthet kan vara känslan av sammanhang, att man är del av låt oss säga en 150-årig framgångssaga.

Stolheteten kan symboliseras av en ånghammare som startade denna framgångssaga.

Det där gick upp för oss när vi befann oss hemma hos Johan Lundqvist och han visade oss sin tatuering på ryggen. En ånghammare.

Hur i hela friden kan man tatuera in en relik från en svunnen järnbruksepok?

Stolthet. Inget annat.

Det är i Sandviken vi befinner oss.

Och det är här som en arbetare säger till oss att ägarna nu ”skär hjärtat ur kroppen”. Det handlar om flytten av huvudkontoret till Stockholm. Och om självaktning, om heder.

Sånt som man inte får trampa på.

Vi stod och väntade på Johan just vid denna ånghammare, en mäktig pjäs placerad i utkanten av parken framför huvudkontoret, denna magnifika byggnad med sin storslagna entré uppburen av fyra resliga pelare.

I sluttningen ner mot verket reser sig ånghammaren bland lindar och ekar och almar. En femton ton bastant hammare. Specialbeställd  för hundrafemtio år sedan från någon verkstad i Leeds och som visst var ett helsicke att få på plats eftersom det visade sig att den femtio ton tunga gjutplattan som den ställdes på sprack när hammaren måttade sina första slag.

Före ånghammaren var Sandviken knappt mer än en obefolkad sandrik vik av Storsjön.

I dag är de uppåt sex tusen nere på verket.

En av dem är Alexander Widing, 21 år, CNC-operatör på Coromant.

Han lutade sig mot ånghammaren och kunde berätta hur de i lågstadiet fick spela teater om Sandvikens historia.

Om han minns rätt spelade han arbetare.

En ung sandviksarbetare i dag har gått tekniskt gymnasium – uppkallat efter Sandviks grundare – och har förutom månader av praktik nere på verket även fått fyra veckors praktikutbildning nånstans i de 130 länder där Sandvik i dag har verksamhet.

Sandvik finns överallt.

Han tittade upp mot huvudkontoret uppe på kullen. Sa att det är skit att det ska flytta.

Flytten skapar oro. Det är mycket lättare att fatta obehagliga beslut om man inte sitter här och tvingas se folk i ögonen.

Den som ägnar en dag eller två åt att lyssna till sandvikare hör ofta den typen av synpunkter.

Vi stack in huvudet i en studiecirkel med ett gäng metallare inne på Folkets hus, merparten från Sandvik, några från Ovako i Hofors, vissa arbetslösa. Egentligen hade de samlats för att diskutera försäkringsfrågor, men det var inga problem att få synpunkter på flytten. Svek. Skrämmande. Girigt. Oförklarligt. Oroväckande. Okunnigt.

Hans Norman från rörverk 68 på SMT sa:

– Det är viktigt för en chef att kunna hälsa på oss arbetare och det är också viktigt för oss att kunna hälsa på en chef.

Roger Hyttinen på råvarugården fyllde i:

– Sandviks framgångar bygger mycket på personalens engagemang. Med flytten sprids missnöje och oro. Är de inte rädda för att kvalitén på jobbet ska sjunka?

– Men vad sjutton …, inflikade Lennart Hägg från Ovako i Hofors.

– … vi har inte haft något huvudkontor på årtionden hos oss. De investerar av bara den. Och cheferna sitter i Danderyd. Jag tror det mest handlar om er stolthet.

Då tog diskussionen skruv. Anna Wikström från Sandvik Coromant sa att förtroende är viktigt:

– En flytt kostar i förtroende. Om förtroende naggas i kanten påverkar det relationen. Det är som vilket förhållande som helst.

Kom ihåg, sa nån, att det här är en bruksort.

Bilden av bruksorten lever kvar. Känslan av kontinuitet, historia.

Vi snackade om historien och kontinuiteten och om vad Sandvik egentligen är i dag med Tomas Kärnström.

Vi satt i parken nedanför huvudkontoret, alldeles intill ånghammaren. Tomas gjorde en gest med handen ner mot verket och sa att här är vi cirka sex tusen. Runtom i världen ytterligare runt 45 000.

– Sandvik är i dag så mycket mer än själva Sandviken.

Kanske är det just det som komplicerar frågan om huvudkontorets placering.

Tomas sitter som personalrepresentant i bolagsstyrelsen. Vid samma bord finns den verkliga makten: institutionerna.

Vi träffades dagen efter bolagsstämman där massor av aktieägare kritiserade flytten. Men det spelade ingen roll.

Storägarna representerade tillsammans 371 miljoner röster.

– Vilket visar att när ägarna verkligen bestämt sig, då blir det så.

En lektion i samhällskunskap, om inte annat.

Innan frågan debatterades på stämman hade bolagsstyrelsen fattat sitt beslut. Tomas reserverade sig inte.

– Man ska använda det verktyget vid rätt tillfälle. Vi reserverade oss exempelvis när man delade ut till aktieägarna trots att vi hade gått med förlust.

– Jag tror inte att verksamheten i Sandviken blir lidande av att huvudkontoret flyttar.

Det viktigaste skälet till det är att ledningarna för de affärsområden som har verksamhet i Sandviken –  stålrörelsen SMT och hårdmetallverktygen i SMS – finns kvar i Sandviken.

SMT:s ledning flyttar nu in i huvudkontoret.

– De ledningarna är viktigare för oss att ha nära till.  Ärligt talat såg vi inte särskilt mycket av vd:n på huvudkontoret förr heller.

Det viktigaste är att huvudkontoret är kvar i Sverige, säger han. Om det hade försvunnit utomlands hade frågan varit helt annorlunda.

Det viktiga är investeringar. Bara investeringar tryggar jobben.

– Vi har nyss fått nyinvesteringar för en miljard kronor. Det visar att ägarna tror på orten Sandviken.

När frågan dök upp i bolagsstyrelsen undrade han: förstår företaget vad de gör?

– På den här orten finns en stolthet. Tar man bort stoltheten blir folk förbannade. Precis vad som har hänt.

Men, säger han, det gäller att skilja på stolthet och verksamhet.

Stolthet är en sak. Verksamhet något annat.

Handlar det inte också om att spåren förskräcker?  När huvudkontor flyttat, har verksamheten ofta urholkats.

Vad var det Percy Barnevik sa när han fick höra om flytten av Sandviks huvudkontor? ”Dumt och onödigt.”

Barnevik var styrelseordförande för Sandvik i över tjugo år och är i dag dess hedersordförande.

I sina memoarer som skrevs före flyttbeskedet säger Barnevik att när en ny vd kommer in i ett företag och vill flytta huvudkontoret – då är det dags att dra öronen åt sig.

Beslutet kom med nye vd:n Olof Faxander, den förste som inte hämtats ur de egna leden.

Dumt och onödigt, sa Barnevik.

Den mångårige vd:n Per-Olof Eriksson har varit ännu tydligare. Så här säger han …

… om styrelsen som har fattat beslutet:

– De förstår inte. Styrelsen består bara av stockholmare, höll jag på att säga. De har inte känslan. Förr fanns det alltid någon i styrelsen som hade jobbat på Sandvik. Nu saknas helt folk med den erfarenheten.

– Jag har respekt för dem, men det tar lång  tid innan man förstår verksamheten in i sista detalj. Det är det som gör att man tjänar pengar.

…om risken med att flytta:

– Nu blir det inte lika attraktivt att jobba i Sandviken eftersom huvudkontoret inte ligger där. Man kommer att få svårare att rekrytera dem som ska göra jobbet. Därför riskerar verksamheten att bli lidande på sikt. Att ha daglig kontakt med verksamheten ger en mycket bättre känsla.

…om nackdelen för koncernledningen att inte vara nära verksamheten:

– Du sitter inte där, lär dig inte, förstår sämre.

… om chefer som inte vill flytta till Sandviken:

– De som de inte får till Sandviken kan de sätta var som helst i världen. De som är viktiga är de som kör affärerna. De personerna bör koncernchefen ha kontakt med via telefon, mejl, videokonferenser med mera.

… om Sandvikens fördelar:

– Sandviken är det naturliga för just Sandvik. Sandviken är dessutom en effektivare ort att vara i än Stockholm. Jag hade aldrig problem att rekrytera dem jag ville ha.

Dagen innan hade vi varit inne i själva huvudkontoret, slagits av dess monumentala byggnadskonst. I källarvåningen hade vi suttit med Anders Wallin, informationsdirektör som berättade om företagets argument:

Sandvik har i grunden förändrats från att ha varit ett svenskt exportföretag till en global koncern. Den snabbaste tillväxten finns i Asien, Afrika och Latinamerika. Därför måste koncernledningen vara globalt förankrad och rekrytera från andra kontinenter.

– Att få dem till en liten landsortsstad är chanslöst, sa han.

– I regel har de familj med barn och då vill de ha en international community med skolor där barnen kan gå.

– Jag tror inte att många gamla Sandvikenbor ännu har förstått att Sandvik inte längre är detsamma som Sandviken.

Sandvik har alltid förändrats och kunnat anpassa sig. Det måste vi göra nu också.

Om gamle vd:n Per-Olof Erikssons utskåpning av beslutet sa Anders Wallin:

– Det som var bra för trettio år sedan behöver inte vara bra i dag.

På detta svarar Per-Olof Eriksson:

– Här går det inte att bevisa någonting. Min erfarenhet säger att det hade varit bättre att vara kvar i Sandviken. Deras begränsade erfarenhet säger att det är bättre att ligga i Stockholm.

Till slut hamnade vi hemma hos Johan med tatueringen. Och vi kom åter att prata om stolthet.

Om stolthet och verksamhet, stolthet och stål, stolthet och Sandviken.

Johan Lundqvist är född och uppvuxen i Sandviken. Har jobbat på verket i sjutton år. Han kom in som arbetslös efter lumpen och efter att gått byggteknisk linje på gymnasiet precis när byggandet säckade ihop efter
fastighetskrisen på nittiotalet. Nu upptas hans arbetsdagar av borrstål på SMT där han är produktionstekniker.

Han säger som många Sandvikarbetare man pratar med att det har verkligen hänt nåt med jobben på senare år. Jobbet har blivit roligare, engagemanget har vuxit.

Nu rymmer jobbet så mycket mer: delaktighet och utveckling, inflytande och stimulans.

Och kanske stolthet?

– Absolut. Förr sa man ”får jag inget annat kan jag alltid gå ner på verket”.

Eller också kallade man verket för ”gruvan”.

– Det där hör man aldrig nu.

Krisåret 2009 kanske fungerade som en väckarklocka. Det var första gången på femtio år som Sandvik varslade. I samma veva lät Johan tatuera in ånghammaren på ryggen. Han hade haft tanken i många år. När en kompis tatuerade in hammaren tänkte han att ”en sån ska jag fan också skaffa mig”.

– En tatuering måste vara något man står för. Det ska alltid kännas rätt. Ånghammaren symboliserar så mycket. Den är Sandviken.

När han hade bestämt sig begav han sig till vad han själv kallar ”en inofficiell studio i en källare” ute i Stensätra. Det krävdes två vändor hos tatueraren innan hammaren var på plats. I dag har minst nio av hans kompisar ånghammaren på kroppen.

Han får ofta frågor om motivet. Som vid Sweden Rock-festivalen i somras.

– Känns bra att få berätta. Den är ju en symbol för Sandviken, en stolthet för verket.

Och vad säger han om flytten av huvudkontoret? Först kände han bara en stor besvikelse. Det är ju här allting har börjat, här finns Sandviks hjärta.

Men sedan började han reflektera.

– Och om det nu verkligen är för företagets bästa så är det väl okej. Även om jag inte kan hålla med om alla argumenten för flytten.

När vi lämnade Sandviken passerade vi parken och huvudkontoret och bland träden skymtade statyn med en försjunken Göran Fredrik Göransson.

Göransson. Grosshandlaren som lät bygga både järnverk och huvudkontor på den öde marken. Som försåg omvärlden med svenskt stål och virke i utbyte mot kaffe och kryddor. Som kom över en av industrisamhällets mest banbrytande upptäckter: Bessemerprocessen, tekniken som revolutionerade ståltillverkningen.

Tidigare hade vi stött ihop med en pigg pensionär från Valbo som skjutsat sin fru till banken i Sandviken och som letade sig fram i parken intill huvudkontoret.

Jag letar efter gubben, sa han. Är det där borta han är?

Gubben, det var Göransson det. Patronerna och direktörerna har satt sina avtryck i bygden. Säkert på gott och ont. Under Göranssons regim jagades socialistiska agitatorer bort från bruket. Arbetarrörelsen kom därför rätt sent till Sandviken.

Allt det där är historia.

Dagen efter gick vi i centrala Stockholm i morgonrusningen och passerade World Trade Center dit huvudkontoret ska flytta. Långt från smältor och hårdmetallverktyg. Men kanske något närmare Kina?

Kommentarer

Det finns 2 kommentarer på sidan.

Annons Annons Annons Annons Annons