Avgörandets vecka väntar

DA-ANALYS: Det drar ihop sig. Det drar sannerligen ihop sig till en kritisk och helt avgörande vecka på svensk arbetsmarknad.

Ett tolvmånadersavtal som bara innehåller 0,7 procent från 1 juli och ingenting om bemanningsfrågan fick facken att gå i taket.

Det börjar bli riktigt bråttom.

Nästa måndag, om en vecka, ser förutsättningarna helt annorlunda ut när handelns avtalsförhandlingar går in i påskdramatiken med troligt konfliktvarsel inför skärtorsdagen.

Det krävs en dramatisk scenförändring under den kommande veckan sa GS-ordföranden Per-Olof Sjöö vid söndagens presskonferens.

Annars?

Svaret är givet: konflikt.

Kanske tänkte de opartiska ordförandena så här när de lämnade över sitt andra avtalsförslag: ”Vi presenterar ett bud på ettårigt avtal nu med låga lönelyft och tar skiten från facken. Och så kommer vi igen med ett slutbud senare som innehåller skrivningar i bemanningsfrågan”.

I så fall finns det en logisk förklaring i budet som så märkbart provocerade facken att ta till brösttoner som aldrig tidigare hörts under Industriavtalets trettonåriga regim.

Vad som förbryllar facken är att medlarbudet materiellt faktiskt var ännu sämre än förra helgens. Då erbjöds facken 2,4 procent på 18 månader. Nu alltså 0,7 procent från 1 juli.

Teknikföretagens Anders Weihe kunde tänka sig 2 procent på 18 månader.

På årsbasis motsvarar det första medlarbudet 1,6 procent, Weihes bud 1,3 procent – och det senaste medlarbudet 0,5 procent.

Kanske banar det låga budet för ett nytt bud – slutbud? – som trots allt innehåller skrivningar i bemanningsfrågan.

Men klarar medlarna att dra den frågan till en kompromiss som kan omfattas av parterna?

Det finns en dramatisk laddning i bemanningsfrågan som inte bara handlar om den enskildes rätt till företräde vid återanställning. Arbetsgivarna ser kravet som en inkräktande på arbetsledningsrätten. Och säger därför nej, med eftertryck.

Samtidigt har facken signalerat att det inte blir något avtal om inte bemanningsfrågan och företrädesrätten finns med. Stefan Löfven har sagt det tidigare, Per-Olov Sjöö sa det på söndagen. Liksom Livs Hans-Olof Nilsson som har det infekterade Marabou-fallet i sitt knä.

De kan därför knappast komma tillbaka sina avtalsråd eller förbundsråd utan att ha en lösning i bemanningsfrågan med sig.

Hemläxan för medlarna den här veckan är att hitta en godtagbar lösning i bemanningsfrågan. Om nu inte facken ställer de opartiska ordförandena åt sidan efter söndagens 0,7-procentiga bud och i stället väljer att förhandla med arbetsgivarna direkt.

Alternativet stavas konflikt.

Ibland är minnet kort, men arbetsmarknaden har historiskt haft lätt att förvandlas till en krutdurk i konjunkturuppgångar, just när det vänt uppåt efter en kris.

Senast det begav sig inom industrin var 1995, just när nittiotalsdepressionen släppt. Den konflikten visade hur låg insatsen behöver vara i ett slimmat, lagerlöst "just in time"-samhälle.

Den gången räckte det med en övertidsblockad som inte kostade dåvarande Metalls förbundskassa många kronor. Med övertidsblockaden släppte verkstadsindustrins arbetsgivare sitt krav på riksavtal utan pengar. Det blev löneökningar den gången. Och dessutom början på en arbetstidsförkortning.