Stefan Löfven är förbunds- ordförande i IF Metall

Felet är klasskillnad – inte hudfärg eller religion

Krönika april 2010 ”Kom alltid ihåg att du är helt unik. Precis som alla andra.” Så klokt uttryckte sig den amerikanska antropologen Margaret Mead. Orden förtydligar arbetarrörelsens mest grundläggande värdering: alla människors lika värde. Med den följer både min självrespekt och min respekt för varje annan människa, varje individ. Det är också själva fundamentet för fackföreningsrörelsen.

Därför känner jag just nu en underliggande olustkänsla och ett starkt obehag inför den kommande valrörelsen. Jag är nämligen djupt bekymrad över att Sverigedemokraterna har opinionssiffror som inte utesluter att de faktiskt kan komma in i riksdagen.
Vi måste prata klartext: Sverigedemokraterna härstammar i rakt nedstigande led från nazistiska och rasistiska organisationer och partier. Deras ideologiska och politiska rötter drar sig ända tillbaka till den svenska naziströrelsen under andra världskriget. Om man tittar i mer modern tid så kommer partiet från en organisation som hette BSS, Bevara Sverige Svenskt. BSS ombildades först till Sverigepartiet och vid den senaste splittringen till Sverigedemokraterna.

Många av dem som nu funderar på att rösta på Sverigedemokraterna är självklart varken nazister eller rasister. Men faktum kvarstår: Sverigedemokraterna är inte vilket parti som helst, utan ett parti som står för något som vi aldrig kan acceptera. Partiet delar upp människor i bättre och sämre, och spelar på rädsla och misstänksamhet för att ställa medmänniska mot medmänniska. För tillfället är det muslimer, svarta och andra som inte duger. Nästa gång är det någon annan som ska förtalas och förtryckas.

Sverigedemokraternas lösning på samhällsproblem är en elitens rätt att värdera och gradera människors värde. Historien har redan visat hur sådant kan sluta och vi ska inte dit igen. Om en sådan ideologi får råda hotas alla vi industriarbetare när överheten ska råda och döma. Sverigedemokraterna har aldrig varit, och kommer aldrig att bli, löntagarnas vänner. Därför att de splittrar oss.

Många av våra arbetskamrater och förbundskamrater kommer från andra länder med annan kultur och religion. Men vi håller ihop. Tillsammans driver vi – födda i Sverige eller i andra länder, kristna eller muslimer, svarta eller vita eller annan hudfärg – vår fackliga kamp för bättre villkor på arbetet och i samhället. Villkor som naturligtvis ska gälla alla.

Problemen med arbetslöshet dålig arbetsmiljö, för låga löner eller för låg arbetslöshetsförsäkring är inte någon grupp av människors fel. Felet är i stället en orättvis fördelning, vilket drabbar alla grupper i låg- och medel­inkomstskiktet. Felet stavas klasskillnader – inte hudfärg eller religion.

Åtgärderna stavas fortsatt fackligt arbete för bättre kollektivavtal och fortsatt politiskt arbete för ett mera rättvist samhälle. Därför får vi inte låta oss luras att tro att vi tjänar på splittring. Vi ska fortsätta att hålla ihop!

Ett annat citat som jag gärna använder är Olof Palmes: ”Det finns inte vi och dom – det finns bara vi”. 2010-03-31 © Dagens Arbete. Citera gärna, men ange källan.