Båda tyckte de att det fanns problem i Landskrona, och båda ville de påverka politiskt. Men medan klubbordförande Stellan Lindberg gick med i socialdemokraternas valanalysgrupp, tog arbetskamraten Fredrik Hansen ett uppdrag för sverigedemokraterna. Foto: Martin Hultén
I Karlskrona finns mannen som borde kunna svara. Han heter Per Björklund (bilden), är 55 år gammal, och släppte för en stund sedan in mig i en gul trävilla där partiet har besöksrum. Nu sitter han bakom ett skrivbord, och är tyst.
Per är en högt uppsatt sverigedemokrat. Han är invald i partistyrelsen och har varit aktiv sedan 2002. Men nej, han vill inte tala om ”svenskhet”, eller vem som kan kallas svensk, eller om den ”kulturella enhet” som partiet längtar efter. Och han vill inte säga någonting om det primära målet med sverigedemokraternas politik: ”att återupprätta en gemensam nationell identitet och därmed också en stark inre solidaritet i det svenska samhället”.
Det primära målet. Du måste kunna diskutera det primära målet med ditt partis politik.
”Det primära målet”, upprepar Per.
Det viktigaste, det övergripande målet.
”Ja, jag vet vad primär betyder. Nej, jag ger mig inte in på det.”
Visst är det jobbigt att förklara ett flyktigt ord som ”identitet”. Men Per Björklund har en mängd viktiga uppdrag för partiet. Varför vill han inte prata om målet med sin egen politik?
”Därför att jag tycker att jag inte är tillräckligt insatt.”
Vi sitter länge i sverigedemokraternas besökslokal. Svaren uteblir. Om inte en sådan som Per Björklund kan förklara, vem kan då?
På partiets möten försökte Fredrik också få svar, berättade han i Landskrona.
”De vet inte själva. Det enda svar jag fick var folk … folkcentret …”
”Folkhemmet?”
”Ja, folkhemmet. Jag vet inte vad folkhemmet är heller.”
Fredrik var inte född under den tid som sverigedemokraterna ser tillbaka på med värme. De hem som Fredrik ser byggas är inte ens till för folk. Inte folk med arbetarlön.
När han gick ut ur kommunhuset i juni efter miljönämndens möte, då glänste på andra sidan hamnbassängen ”Landskronas nya guldläge” som Sydsvenskan skrev 2005. Kajen hade rensats ”från gamla varvsrester”. Och de hyresgäster som ville ”ha båtplats i den nya marinan får förtur”.
Jobb från den tid Per Björklund längtar tillbaka till försvinner från Sveriges hamnområden. Skelett av industrier och lager ersätts av lyxbostäder som alla liknar varandra. Och i dem har inte arbetaren Fredriks familj råd att bo. Inte de invandrade familjerna i hans trappuppgång heller.
”Det sverigedemokraterna menar att de helst vill ha, ett Sverige med bara svenskar i, det är ju inte möjligt”, sa Fredrik i Landskrona.
”Men man vill ju själv bo i ett område där det bor mest svenskar. Alla vill ju det. Det är där det kostar mest att bo. Det handlar om vad jag sa tidigare, att sätta alla invandrare i ett och samma område, det blir inte bra.”
Kanske vore situationen enklare om det inte var en sådan skillnad på lyxläget och lägenheterna på Fredriks gård, tänker jag när jag sitter mitt emot Per Björklund i Karlskrona. Partiet skriver att de vill minska klyftorna i samhället. Är det en anledning till att industriarbetarna dras till sverigedemokraterna i större utsträckning än befolkningen i övrigt?
Jo, Per Björklund träffar själv varvsarbetare, berättar han, gamla sossar, som gillar hans parti. Och han har en teori om varför.
”Jag tror inte att de känner igen sig riktigt. Precis som jag kan känna att jag inte känner igen mig.”
Kanske känner de så för att de bor i områden där ”man ser saker i det dagliga livet som inte är bra”, säger han. Men minska de ekonomiska klyftorna för arbetare som Fredrik, är han inte säker på att han vill. Man måste ha en drivkraft att förbättra sin situation, tycker han.
”Vad gäller de ekonomiska förutsättningarna, så har Sverige förmodligen de minsta skillnader som finns i världen redan, så det är en fråga hur långt man ska gå, för att inte få drivkraften att försvinna totalt.”
Nja, Per Björklund verkar inte vilja hjälpa arbetarna att få det bättre ställt. Själv har han jobbat som chef på Tarkett i Ronneby. Och han har haft en del med facket att göra. Kanske är det därför han har blivit arbetsmarknadspolitisk talesman för sitt parti. Kanske är det därför han har fått vara med och utforma sverigedemokraternas arbetsmarknadspolitik.
Aj då, tänkte Stellan Lindberg, klubbordförande på Rostfria Svetsmekano. Han hade frågat Fredrik om det var sant som han hört. Det var det.
Fredrik som var ny på jobbet och som Stellan trodde skulle bli ett bra skyddsombud. Kanske till och med huvudskyddsombud. Det sa han också till honom.
”Du har sån reda på saker och ting, så jag tror att du skulle passa. Men då får du nog ta och tänka över … dina värderingar … Du har ju inga problem med alla invandrare här på jobbet?”
”Nej, det är inte deeet”, suckade Fredrik.
”Vad vet du egentligen om partiet? Var står de, när det gäller äldreomsorgen? Skolan? Fredrik visste inte, men det gjorde Stellan.
”Och vet du att de är fackföreningsfientliga? Har du varit inne på deras hemsida och sett vad de skriver om facket?”
Nej, Fredrik hade inte läst på. Han hade ingen aning om att partiet tycker att lagarna som skyddar arbetare skulle förändras, och konflikträtten begränsas. Att sverigedemokraterna anser att det nog ska bli billigare att säga upp folk som inte har kompetens. Skrev i sitt handlingsprogram att facket har för stort inflytande, och att det inte behövs mer pengar till arbetsmiljön, för den är redan bäst i världen.
Han håller ju inte alls med. Tycker att sådana åsikter ”är skit”. Snarare borde facket ha mer att säga till om. Och skyddsfrågor är intressantare än politik, berättade han för mig på innergården utanför sin lilla lägenhet.
”Arbetsmiljön, vad man har rätt till som arbetare, det är viktigt. Och man kan hjälpa andra med deras säkerhet, fast de inte vet det själva. Vi bygger upp en skyddsverksamhet från grunden nu. Allt ska gås igenom, man bara står och tittar, var ska vi börja?”
Kanske hade han, som sagt, rusat lite för snabbt. ”Du kan få problem med fackets avdelning”, sa klubbordförande Stellan. Stellan som själv nyligen hade bestämt sig för att påverka politiskt för första gången i sitt liv. Ville berätta i socialdemokraternas valanalysgrupp vad han ”fått för vibbar” på verkstadsgolvet. Om missnöjet med jobben, bråken på stan, otryggheten, brottsligheten, irritationen över invandring och nedslitna bostadsområden.
Han ville ha svar på vad partiet tänkte göra åt ilskan. Hur de skulle kunna prata med stadsborna så att stadsborna hörde på. Han höll med Fredrik om att staden hade problem. Ja, han förstod faktiskt Fredrik. Men lösningarna som Fredriks parti stod för, de tyckte han var skräp.
I Nässjö rullar repskapsmötet vidare. Andre vice förbundsordförande Anders Ferbe frågar hur många som tagit diskussioner med sverigedemokrater ute på jobbet. Ett femtontal ur de långa raderna räcker upp handen.
Det är de mest utsatta som röstar på partiet, säger han. Sjukskrivna och arbetslösa. Eller människor som drabbats av hur ekonomin och jobben förändrats, som industriarbetarna. Eller som lockas av partiets myt om att det går att förflytta sig tillbaka i tiden. Som faller in i den växande islamofobin världen runt. Som inte ser skillnad på höger och vänster längre. Är beredda att pröva ett alternativ där lösningarna verkar enkla. Där allt vore bättre utan de andra.
Men det finns också de, säger han, som röstar på partiet för att protestera mot problem och orättvisor, verkliga eller upplevda. Dem måste rörelsen ta på allvar. Tydligt hävda rättvisan, stå på de utsattas sida. Och så måste diskussionen tas. På arbetsplatserna.
”Det finns åt helvete för få fikabordsagitatorer på arbetsplatserna. När vi möter klart rasistiska åsikter, då kan vi inte vara tysta. Det behövs lite mer jävlar anamma, mod och kurage från oss själva.”
”Ja, jag blir förbannad när de snackar om svartskallar på jobbet”, mumlar gubben på stolen intill i mitt öra.
”Jag säger åt dem att hålla käft. Men de allra flesta. De orkar inte. Om ingen orkar, hur ska det då gå till? Hur ska debatten tas?”
Fredrik fick ”problem med fackavdelningen”, precis som Stellan sagt. I varje fall fick han besök av ombudsmännen som talat med det regionala skyddsombudet efter miljönämndens möte. Men då hade han redan bestämt sig för att hoppa av politiken och gå ur partiet.
Han hade pratat med Stellan och sin flickvän. De hade tänkt på sonen, att inget fick gå ut över pojken. Hon hade sagt att hon inte kunde skriva under på sverigedemokraternas politik. Han höll med. Till viss del.
Och på en pub i Landskrona med Stellan bredvid sig ställer Fredrik till sist upp på IF Metalls argument. Sverigedemokraternas politik går nog inte ihop med fackets stadgar. För partiet står inte för människors lika värde. ”Nej”, säger han, efter att ha tänkt över sina erfarenheter en bra stund. ”Nej, det gör de inte.”
Men han tycker fortfarande att samhället trycker ner svensken.
Det är inte det att han tror att han har missat något särskilt av allt som fanns när Per Björklund växte upp. Han vill ha en politik som inte: ”sitter och skriker integrera, och så undrar jag, har du någonsin sett våra problem? Har du någonsin bott där vi bor?”
Han har talat mycket med Stellan, så han förstår Stellans inställning, förklarar han innan han måste iväg till en arbetslagsträff. Men ombudsmännen från avdelningen blev han bara irriterad på. De skulle ”visa framfötterna”. Sa att han fick välja det ena eller det andra. Fast han redan förklarat att han tänkte lämna nämnden.
Som ”ren och skär förföljelse!” målades situationen upp i en insändare i lokaltidningen. ”Alla människors lika värde gäller inte i IF Metall”, och sverigedemokrater blir ”hotade”, skrev en lokalpolitiker märkt sd. Nu hade facket ställt ”ultimatum” till ett skyddsombud, alltså ”rena rama maffiametoder”.
Stellan suckar. Tycker att ombudsmännen borde ha svarat, men de ville inte göra saken värre. Själv anser han att ”allt ska fram, upp och ut”, ”Inget hysch, hysch”. Han vill att fackliga företrädare ska driva en mjuk linje mot förtroendevalda sverigedemokrater. Ta reda på varför och akta sig för att framstå som hotfulla.
Inför mötet i Nässjö håller Mikael Johansson, som tog initiativet till ett integrationstema, med. Hans första impuls mot klubbordföranden som var sverigedemokrat, var en diffus känsla av ”Ut!”. I stället röstade medlemmarna bort mannen i nästa styrelseval.
”Det är alltid svårt att veta vad resultatet av ens agerande blir”, säger Mikael.
”Men genom samtal tror jag att man har en större chans att få personen att brinna för det vi håller på med i facket. För våra frågor, i stället för sverigedemokraternas.”
I Landskrona sitter Stellan kvar på puben en stund efter att Fredrik har gått, och tror att Fredrik kommer att känna sig dragen till sverigedemokraterna ett bra tag till. Även om han går ur partiet nu, och har ”en lite annan attityd”.
”Det där hänger så mycket på vilken gata man växt upp på. Och med vilket kompisgäng. Det är oerhört svårt att ändra åsikt, det tar tid.”
Han tycker att det till stor del är såna som han, pålästa arbetare på firmor som Rostfria Svetsmekano, som ska ta diskussionen. Han går in på alla partiers hemsidor, informerar sig. Försöker snacka politik med arbetskamraterna.
”Men det är tyvärr inte alla som vill vara med och snacka, det kan jag säga.”
Stellan ger inte upp för det. Folk tillbringar en stor del av livet på jobbet, säger han, med blicken åt det håll Fredrik försvunnit. Och Stellan vill vara en sån som verkar på lång sikt.
Läs hela intervjun med Per Björklund.
Sd:s arbetsmarknadspolitik
Partierna som vill locka arbetare
