Bruce Springsteen & the E Street band - Live in New York (Sony)
Jag avskyr liveplattor. Särskilt dubbla. Och i synnerhet sådana inspelade på jättelika idrottsarenor. Stora åthävor kombinerat med ett minimum av personlighet. Men Springsteen klarar det där riktigt hyggligt ändå. Han lyckas bygga upp ett minimum av intimitet, en närhet mellan honom själv och den avlägsna jättepubliken. På så vis är han unik. Tryngdpunkten på denna dubbla live-platta ligger på låtarna runt "The River" som släppt till fyra låtar. Två från "Born to Run", två från "Darkness at the Edge of the Town" och ytterligare två från "Nebraska". Övriga plattor representeras sporadiskt. Plus ett par nyskrivna: den profetiska land of "Hope and Dreams" där han på klassiskt manér förkunnar "bells of freedom ringing" som vore han Phil Ochs eller en tidig Dylan. "American Skin (41 Shots)" har redan retat gallfeber på den rasistiska delen av amerikanska poliskåren då den beskriver en bestialisk dödsskjutning av en svart man. Hyggliga låtar, men ingen kommer ändå upp i hans allra främsta låt någonsin: "Badlands" som här finns i en sällsynt rykande version. Han skrev detta inledningsspår till albumet "Darkness at the Edge of the Town" "när jag just funnit min vuxna röst" som han sagt. Till skillnad från de tre första plattornas rastlösa ungdomsporträtt ville ge röst åt äldre, men inte nedslagna gestalter. Inspirerad av Animals-låtar som "We’ve Gotta get out of this place" och "It’s My Life" skrev han Badlands, en låt om drömmen att ta sig från någonting man inte riktigt gillar men som man ändå inte riktigt kan lämna. Lyssna på den. Och lyssna på "Born in the USA", en sällsynt version som med sina nästan österländska klanger understryker att låter egentligen handlar om den tragedi som utspelade sig i Vietnam.
Harald Gatu
