Italien

Strax efter andra världskrigets slut var Italien det land i det krigshärjade Europa, där västmakterna, särskilt USA, mest fruktade att kommunismen, vars inhemska företrädare åtnjöt stor prestige som uthålliga motståndare till Mussolini, skulle segra – via valurnorna och utan hjälp från Röda armén som i Östeuropa.

För att avvärja en kommunistisk seger slussade den amerikanska spionorganisationen CIA in åtskilliga miljoner dollar i de italienska valkampanjerna. Katolska kyrkan hotade bannlysa italienare som röstade på vänstern. Resultatet blev att den kristdemokratiska högern i närmare ett halvsekel behöll sitt monopol över den italienska rikspolitiken, medan vänstern hade makten i de stora industristäderna Milano, Turin och Bologna och inte minst “det röda Emilien” som författaren Anders Ehnmark skrivit inträngande om.

När den kristdemokratiske politikern Aldo Moro vid 1970-talets slut tycktes ha brutit Italiens politiska dödläge och sytt ihop en stor tvärpolitisk överenskommelse – som kallades en öppning åt vänster, “appertura alla sinistra” – kidnappades han av vänsterterrorister, de så kallade Röda brigaderna, och återfanns efter åtskilliga veckor mördad. Både av yttersta vänstern som ville ha revolution och av Italiens etablerade höger som inte ville ha några förändringar alls, sågs Moro som en förrädare.

1994 lyckades TV-mogulen Silvio Berlusconi med hjälp av tvåloperor i sina privata TV-kanaler och sitt nystartade parti “Heja Italien!” - Forza Italia! - första gången bli premiärminister, för en kort period. Då hade den gamla kristdemokratiska högern praktiskt taget gått i småbitar efter oerhörda avslöjanden om italienska politikers nära samarbete med maffian och med italienska säkerhetsagenter som planerat statskupp liknande den som de grekiska överstarna genomförde 1967.

Den mystiska frimurarlogen P 2, med förgreningar i Argentina och USA, tentakler in i Vatikanen och t o m misstänkt för att ha varit inblandad i mordet på Olof Palme, förefaller av USA:s underrättelseväsen ha setts som en möjlig allierad inom den hemliga försvarsorganisation, Gladio – Svärdet – som 1990 visade sig ha funnits inte bara i Italien utan i en rad andra västeuropeiska länder och haft mycket tvivelaktiga avsikter.

I oktober 1999 friades den mångfaldige kristdemokratiske premiärministern Giulio Andreotti (född 1919) från anklagelsen att intimt ha samarbetat med den sicilianska maffian. Men hösten 2002 dömdes han på nytt till ett mycket långt fängelsestraff – 24 år – för att 1979 ha beordrat mord på journalisten Mino Pecorelli, som anklagat honom för just förbindelser till maffian. Ett år senare, i oktober 2003, friades Andreotti av en högre domstol, men italienska domare som försökt rensa upp i Italiens politiska träsk anser fortfarande att Andreotti haft mycket nära förbindelser till maffian.

Redan före Berlinmurens fall och Sovjetunionens sammanbrott var Italiens gamla kommunistparti närmast socialdemokratiskt (länge betecknade det sig för att markera avståndet till Moskva som “eurokommunistiskt”). I oktober 1998 blev för första gången en kommunist, Massimo d´Alema, ledare för PDS, det omvandlade och omdöpta kommmunistpartiet, italiensk premiärminister.

Förre socialistiske premiärministern Bettino Craxi hjälpte under sin tid vid makten sin gode vän Berlusconi att skaffa de TV-stationer som gav denne rikedom och makt. Sedan dömdes Craxi för korruption men flydde den italienska rättvisan och satt länge isolerad i Tunisien. När Berlusconi blev premiärminister, hoppades Craxi få komma hem men avled innan han fick definitivt klartecken.

I maj 2001 besegrades en bräcklig center-vänster-regering av en mycket framgångsrik Silvio Berlusconi som inte ryggade för samarbete med extremhögern i form av Italiens nyfascistiska (men numera omdöpta) parti och det separatiska och främlingsfientliga partiet Lega Nord vars ledare Umberto Bossi vill att norra Italien ska bli ett eget land, Padanien.

I juli 2001 var Berlusconi värd för det stora G 8–mötet i Genua, där ledarna för världens sju rikaste länder plus den före detta supermakten Ryssland möttes. Med stor brutalitet ingrep italiensk polis mot demonstranterna. En ung italienare, Carlo Giuliani, blev skjuten till döds. En österrikisk teatergrupp och svenskan Anne Asséhn från Göteborg var bland många fredliga demonstranter som arresterades och efter tre veckors häkte utvisades från Italien.

Mot det så kallade Svarta blocket visade sig däremot italiensk polis synnerligen ineffektiv. Svarta blocket var figurer med rånarluvor som dök upp på olika platser under Genua-demonstrationerna, slog sönder allt inom räckhåll och därefter försvann. När polis väl kom till platsen, började konstaplarna i stället puckla på fredliga demonstranter. Många misstänkte ett organiserat samarbete. När den internationella Attac-rörelsen och andra organisationer ett år efter Genua-händelserna möttes i Florens, höll fackets representanter ordning i leden. Polisen stannade på respektfullt avstånd. Inget våld utbröt.

Inom EU har Berlusconi betraktats som den olydige gossen Ruda, en som ofta säger olämpliga saker. Efter terrorattackerna mot USA den 11 september 2001 förklarade Berlusconi, att det nu rörde sig om fullt krig mellan kristenheten och islam. I det instämmer säkert terroristledaren Usama bin Ladin, men inom EU ville man inte höra så grova och fördomsfulla synpunkter. Berlusconis akilleshäl, hans mest sårbara punkt, sitter, säger kritikerna, i hans mun. Mycket ofta har Berlusconi med ett målande engelskt uttryck “put his foot in his mouth”.

I Italien har Vatikanen och katolska kyrkans överhuvud alltid haft stort inflytande. Ännu tydligare blev detta våren 2005 när Johannes Paulus II avlidit och efterträtts av den tyske kardinalen Joseph Ratzinger, numera Benedictus XVI. Vatikanen blandade sig omedelbart i en folkomröstning där ena sidan ville häva det existerande förbudet mot ägg- och spermiedonationer och hjälp till provrörsbefruktning. Påven och hela det katolska etablissemanget manade till bojkott av omröstningen, och eftersom bara 26 procent av de röstberättigade ställde upp, gick det inte att ändra lagen. Kyrkan fortsätter nu sin kampanj mot Italiens nyare lagstiftning som tillåter både skilsmässa och abort.

I juni 2005 begärde Italien att 13 amerikanska CIA-agenter skulle utlämnas av USA för rättegång. De tretton hade i Milano kidnappat en terroristmisstänkt muslimsk imam, en religiös ledare, och bortfört honom till Egypten där han utsattes för tortyr. Det var samma sorts operation som den som iscensattes på Bromma i december 2001, då två egyptier – med svenska regeringens godkännande – skickades i väg till Egypten.

Hade CIA agerat helt på egen hand på italienskt territorium – eller, som i Sverige, fått klartecken av regering och säkerhetspolis? Frågan blev mycket bevärande för regeringen Berlusconi, särskilt som amerikanska soldater tidigare under 2005 lyckats skjuta ihjäl en italiensk säkerhetsagent och skadskjuta en italiensk journalist, Giuliana Sgrena, som just sluppit ur en gisslansituation i Irak. Berlusconi har varit en av George W Bushs trognaste anhängare och ville med sina italienska soldater i Irak visa att Italien verkligen ställde upp.

Maffian på Sicilien har länge varit ett allvarligt italienskt problem, men också dess motsvarighet, Camorran i Neapel, har låtit tala om sig. Om båda fenomenen har författarna Tomas Lappalainen och Maja Lundgren skrivit mycket personliga böcker. Senast har Camorran blivit aktuell som försumliga sophanterare i Neapel. I årtionden har stadens politiker gjort det lätt för sig genom att låta maffian ta hand om orenligheten - munezza, som sopor kallas på italienska. Maffian har haft gott om stenbrott och gammal åkermark att slänga sopor i, men så småningom har de möjligheterna uttömts (eller snarare proppats fulla). Neapels sopor lovar bli ett skandalöst politiskt ämne under lång tid.

Våren 2006 förlorade Berlusconi-sidan med ytterst knapp marginal italienska parlamentsvalet. Ny premiärminister blev Romano Prodi, känd från sin tid som EU-kommissionens ordförande. I åtskilliga dagar vägrade Berlusconi erkänna att han blivit besegrad, men till sist fick han krypa in med sin avskedsansökan. Omedelbart återupptog italienska rättsväsendet en rad processer mot den store TV-mannen och väldige pratmakaren. Många hoppades att Berlusconi skulle få tillbringa mycken tid i rätten och kanske rentav i fängelse. Men i början av 2008 kollapsade Romani Prodis bräckliga vänsterkoalition, och i valet i april blev 71-årige Berlusconi för tredje gången italiensk premiärminister. "Nu fattas det bara att Italien återinför den gamla liran också!" utbrast bestörta motståndare.

Allvarlig kan Berlusconis seger bli för Italiens många invandrare och flyktingar, inte minst romer, som bor i eländig slum utanför Rom, Milano, Florens och Venedig. Även vänsterns ledare Walter Veltroni skröt under valkampanjen med att han som Roms borgmästare enbart under 2007 vräkt 6 000 människor från deras läger. Romerna skulle flyttas tre mil utanför Rom, till så kallade solidaritetsbyar där Veltroni förklarade att de skulle "integreras" och inte utgöra en påfrestning på den sociala strukturen i Italiens ädla huvudstad. För att inte visa sig sämre lovade Liga Nord-politikern Giorgio Bettio att man varje gång en utlänning begår brott mot en italienare ska straffa tio invandrare - så som det gick till i nazisternas högeffektiva koncentrationsläger. Berlusconi har utlovat intensiv bekämpning av romer, illegala invandrare och kriminella.