Den auktoritära modellen bröts när den ordinarie klassföreståndaren gick på föräldraledighet. I stället kom en ung vikarie, direkt från Lärarhögskolan, som försökte hålla en mer kamratlig ton med eleverna.
Klassen gjorde uppror och extra föräldramöten avlöste varandra. Skolledningen ansåg att klassen behövde en lärare, som kunde återskapa ordning och disciplin. Lennart Fernström och några andra föräldrar ville pröva en helt annan modell för undervisningen. Till slut startade de Skarpnäcks fria skola.
Lennart Fernström rycker på axlarna när han får frågan vilken pedagogik skolan använder: ”Vi har lånat från olika håll. Du kan ha vackra idéer, men det spelar ingen roll om du inte har rätt människor.”
Och rätt antal människor, skulle man kunna tillägga. Det finns åtta pedagoger på fyrtio barn i Skarpnäcks fria skola. Fyra är behöriga lärare, en är utbildad fritidspedagog, en förskollärare och två saknar formell utbildning. Det innebär en klart högre personaltäthet än i en vanlig skola.
Skolan vill växa sakta, åtta barn om året, upp till cirka åttio elever och sexton lärare. Varken föräldrarna och personalen vill ha en större skola.
Skarpnäcks fria skola kommer alltså aldrig att bli ett alternativ till den kommunala skolan i Skarpnäck, utom för en liten grupp elever. Eftersom skolan drivs som ett kooperativ, där föräldrarna sköter administration, städning, underhåll och till och med hoppar in som vikarier, är det också en modell som inte passar alla föräldrar.
Marianne Göthlin, en av skolans mest erfarna pedagoger och tidigare anställd inom den kommunala skolan i Skarpnäck, beskriver föräldrarna som ”resursstarka människor med tydliga ideal och stor vana att organisera sig”.
Det är dessa resursstarka människor med tydliga ideal och stor vana att organisera sig, som skapat den nya svenska valfrihetsskolan.
De senaste sex åren har antalet fristående grundskolor, liksom antalet elever i skolorna, tredubblats. Och ökningen fortsätter. Antalet ansökningar om tillstånd att starta läsåret 2000/2001 är det högsta någonsin.
I mitten av 1990-talet gick cirka 1,5 procent av Sveriges elever i en fristående skola (”friskola”), i dag är det cirka tre procent. Om alla nuvarande ansökningarna skulle gå igenom fördubblas procentsatsen.
I Sverige går utvecklingen särskilt snabbt i storstäderna och områden där det bor många människor med rötterna i andra länder och kulturer.
Enkelt uttryckt är det medelklassen och invandrarna, som står för en stor del av tillväxten bland de fristående skolorna.
Bland de fristående skolor som växt upp de senaste åren finns många spännande modeller och nya grepp för att förändra undervisningen. Även i den kommunala har valfriheten ökat, och nya sätt att undervisa prövas runt om i landet.
Här finns grunden till en radikal förändring av synen på lärandet: bort från den industriella skolan, med stora klassrum och snörräta bänkrader, en lärare som föreläser och elever som passivt tar emot.
Men här finns också en grogrund för segregation, en uppdelning mellan dem som får möjligheterna att utvecklas i en nytänkande, individuellt anpassad undervisning och dem som blir kvar i skolor som saknar resurser för att ge eleverna den uppbackning de behöver.
Anders Lidström är docent i statsvetenskap vid universitetet i Umeå och har under många år studerat utvecklingen i den svenska skolan. Medan vissa debattörer anser att förändringarna i den svenska skolan är resultatet av en liten politisk och ekonomisk elits strävanden, anser han att utvecklingen hänger nära samman med att Sverige fått en stor medelklass:
”Medelklassens storlek spelar störst roll för skolans utformning”, säger han. ”I de kommuner där medelklassen dominerar införs sådant som medelklassen ställer krav på, det vill säga valfrihet.”
Den ökade valfriheten har lett till ett systemskifte i skolan. Fram till slutet av 1980-talet hade alla skolpolitiska reformer sedan folkskolans införande för 150 år byggt på grundtanken att Sverige skulle ha en likvärdig skola för alla.
Den inställningen låg bakom 1940 års skolutredning, som ledde till 1946 års skolkommission, 1950 års principbeslut om en skola för alla och den svenska grundskolereformen 1962.
Den gamla skolan var ett tvådelat system. De flesta barn fick sex eller sju års skolgång, som bara gav dem grundläggande kunskaper i att skriva, räkna och läsa. Läroverken var reserverade för en minoritet av eleverna, som oftast härstammade från de övre klasserna och utgjorde samhällets elit.
Den nya gemensamma skolan hade inte bara som mål att även barn från arbetarklassen skulle garanteras en fullgod undervisning och möjlighet att studera vidare. Reformen sågs också som en viktig del i byggandet av välfärdsstaten.
En direkt följd av den ökade välfärden och satsningen på skolan blev att Sverige fick en stor medelklass. Mellan 1960 och 1991 växte antalet tjänstemän i den svenska arbetsstyrkan från 27 till 51 procent.
Medelklassen har i slutet av det här decenniet tagit över arbetarklassens roll som dominerande kraft i samhället – och det har haft direkta återverkningar på utbildningssystemet, enligt Anders Lidström:
”Medelklassen har ett särskilt förhållande till utbildning. För det första besitter den omfattande kunskap, och medlemmarna har ofta nått sina positioner i samhället på grund av denna kunskap.”
Just därför är också medelklassföräldrarna mycket intresserade av sina barns skolgång. Det stora intresset gör att föräldrarna ställer höga krav på skolorna, vilket bland annat leder till krav på ökad valfrihet.
”Den höga utbildningsnivån gör också att de har stora möjligheter att påverka myndigheter och politiker”, skriver Anders Lidström i den kommande boken ”Sweden: Consensual Governance under Pressure”, en antologi som handlar om den svenska modellens förändring.
Han tillägger: ”Föga överraskande är därför kommuner dominerande av medelklassen mer benägna att besluta om ökad valfrihet i skolorna.”
Det konkreta resultatet av det som Anders Lidström beskriver började märkas i den svenska skolan för cirka femton år sedan. Den första stora reformen mot ökad valfrihet var när den svenska skollagen 1989 tillät elever att välja vilken skola de ville gå i. Nästa steg mot decentralisering var när kommunerna 1991 tog över det direkta ansvaret för lärare och undervisning från staten.
En annan viktig förändring på vägen mot valfrihetsskolan var den så kallade skolpengen 1993. I det tidigare systemet var det skolorna som fick anslag efter antal elever och vilka speciella behov som fanns på skolan. Det nya systemet kopplade en stor del av pengarna till den enskilda eleven.
Kritikerna hävdade att skolpengen innebar en klar försämring av skolornas samlade resurser, särskilt för de skolor som behöver extra resurser. Med skolpeng ökar också risken att en skola plötsligt förlorar elever och därmed också stora delar av sin budget.
”Redan små rörelser på marginalen får svåra konsekvenser”, skrev exempelvis idéhistorikern Peter Antman i en stor artikelserie om den nya valfriheten i skolan (Aftonbladet, 1994).
”De som främst drabbas är skolor i utsatta områden, skolor som redan innan jobbar i ett hårt klimat, skolor som ofta har en stor andel invandrare. Härifrån sticker de som kan, de som har föräldrar som backar upp.”
Sex år senare verkar utvecklingen gett Peter Antman rätt:
”Det finns en klar tendens att medelklassen söker sig bort från problemtyngda kommunala skolor med bråk och bus, till lugnare kommunala skolor eller friskolor”, säger Anders Lidström.
Det resonemanget stöds av en rapport från Skolverket 1996. I två år analyserade verket effekterna av att svenska folket fick möjlighet att välja skola. Undersökningen omfattade cirka 200 000 elever i tio kommuner och kom fram till följande:
• Barn med högutbildade föräldrar väljer oftare än andra en friskola. Det gäller alla etniska grupper.
• Barn med högutbildade föräldrar som byter till en annan kommunal skola, väljer en skola där det går andra elever med högutbildade föräldrar, många ”svenskar” och där eleverna har höga betyg.
• Bland invandrare är det särskilt tydligt att det är de med hög utbildning som väljer skola.
• Lågutbildade svenskar i områden med låg status är de som minst ofta byter skola.
Skolverkets undersökning visade också en annan effekt, en slags omvänd flykt till problemskolorna: elever som kom från hem där föräldrarna saknade högre utbildning och/eller härstammade från ett annat land sökte sig till skolor där kamraterna hade samma bakgrund.
Den ökade segregeringen i skolan förvärrades också av Sveriges dåliga ekonomi i början av 1990-talet. Mellan 1991 och 1995 minskade kommunernas budgetarna för undervisning med 19 procent, samtidigt som antalet elever ökade med sju.
Nedskärningarna drabbade mest undervisningen, medan utgifterna för skolans lokaler faktiskt ökade under perioden (detta som en följd av att kommunerna marknadsanpassade hyrorna).
I dag är den allmänna skolan på väg att försvinna – och kanske även det folkliga stödet för en sådan skola.
Sociologen Stefan Svallfors vid Umeå universitet har vid flera tillfällen undersökt hur det svenska folket vill att samhället ska vara organiserat.
Svallfors statistik brukar användas av debattörer som ett bevis för att en massiv majoritet av det svenska folket (85 procent) är för en generell skola. Enligt samma statistik tycker 70 procent av svenskarna att det är värt att betala högre skatt för att behålla standarden på skolan.
Men pratar man med Stefan Svallfors och granskar vilka frågor han ställt till svenskarna, framgår det att man inte kan dra alltför långtgående slutsatser av svenskarnas stöd för enhetsskolan:
”I princip tycker svenskarna att det är bra med allmän skola, men fungerar det inte bra så...”, säger Stefan Svallfors.
”Och jag har en allmän känsla att det just nu finns ett stort missnöje med hur kommunerna sköter skolfrågorna.”
Skolan på väg att bli en marknad, där allt fler företag ser hur efterfrågan förändrats, medan utbudet, det vill säga huvudleverantören, kommunerna, fortfarande inte hänger med.
Den första vågen fristående skolor i början av 1990-talet hade ofta en ideell förening som huvudman, numera är det allt vanligare att aktiebolag ansöker om tillstånd att få driva skolor.
Ett nytt sådant skolbolag är Kunskapsskolan AB, som år 2000 räknar med att starta fyra grundskolor och ett gymnasium i Stockholm och två högstadieskolor i övriga landet. Bolaget planerar att växa med lika många skolor om året i fem års tid.
Med sådana privata satsningar är Sverige på väg att närma sig Danmark, när det gäller de fristående skolornas andel av skolväsendet. I grannlandet går 12-13 procent av eleverna i en fristående skola – i en del kommuner närmare femtio procent.
Redan i dag går exempelvis nästan 15 procent av eleverna i Lidingö och knappt 13 procent av eleverna i Sollentuna i fristående skolor.
Sollentuna har dessutom uttalat som mål att hälften av kommunernas elever ska gå i privata skolor i framtiden
Anders Lidström har ett skräckscenario: att vi är på väg mot en ny version av det gamla systemet med en folkskola för underklassen och läroverk för eliten:
”Medelklassen sätter sina barn i friskolor och kommunala skolor med stora resurser, underklassen får nöja sig med kommunala skolor där det saknas lärare och resurser.”
Mot det scenariot finns argument som hävdar att fristående skolor på längre sikt kan minska klassklyftorna, bland annat genom att de privata skolorna gör att mer resursstarka föräldrar inte flyttar från ett område för att få tillgång till bättre skolor.
Ekonomerna Stefan Fölster och Fredrik Bergström vid Handelns utredningsinstitut (HUI) hänvisar också till amerikansk forskning, som pekar på att i områden med en högre andel elever i privata skolor presterar de elever som går i den offentliga skolan bättre:
”Konkurrensen tvingar de offentliga skolorna att höja utbildningsnivån och dessutom kan friskolorna stå för nytänkande som de offentliga skolorna kan ta till sig”, skriver ekonomerna.
För egen del hoppas Lennart Fernström på samarbete med de kommunala skolorna i Skarpnäck.
”Från början ville vi ju jobba inom ramen för den offentliga skolan, men i det gamla systemet är det svårt att pröva nya modeller”, säger han.
I dag har Skarpnäcks fria skola nästan lika många ungdomar i kö som det finns platser i skolan. Skolan har haft ett hundratal sökande på de nio tjänsterna.
Det är fler svenska elever och lärare på skolan än i Skarpnäck i övrigt. Lennart Fernström, som inser risken för ökad segregering i den nya valfrihetsskolan, säger dock att skolan strävar efter att öka den etniska blandningen.
”Dels är det bra med blandning i allmänhet, dels vill vi som friskola ta ett bredare samhälleligt ansvar och motverka segregering”, säger han.
Själv tror han att trögheten och oviljan att testa nya grepp i den kommunala skolan är ett större problem för den svenska skolan än skolpeng och kommunalisering. Valfrihetsskolans positiva effekter överväger. Att återvända till det gamla är inte längre något alternativ, enligt Lennart Fernström.
Den åsikten delar han med övriga skol-Sverige. När 270 skolor från hela landet träffades förra året på konferensen Skola i utveckling var budskapet tydligt:
”Det finns ingen väg tillbaka till den gamla, centralt styrda skolan.”
Den allmänna skolan lyckades bra med sin uppgift att utbilda folket. Men eldsjälarna insåg nog aldrig följderna:
Den organiserade arbetarklass som en gång drev kravet på en skola för alla, fick välutbildade barn, som tog steget upp i en medelklass som nu kräver skolor anpassade för varje individ.ß
