Aldrig någonsin har de många folken och klanerna i det bergiga Afghanistan låtit sig kuvas av främmande makt eller någon centralregering. På 1800-talet kämpade Storbritannien och Tsarryssland om kontrollen över detta land, som länge, där det ligger på vattendelaren mellan Centralasien och Sydasien, var mellanstation längs den berömda Sidenvägen. I den västerländska kolonialhistorien brukar denna stormaktskonkurrens kallas ”The Great Game”.
Storbritannien ville säkra kontrollen över ”kronjuvelen” Indien. Tsarryssland ville nå fram till Indiska oceanen. Att då försöka inta det bergiga Afghanistan verkar ha varit en omväg. Ändå försökte båda supermakterna göra det, utan större framgång. Särskilt utsattes britterna för katastrofala nederlag. I slaget om Kabul 1841 överlevde en enda engelsman, fältläkaren Llewellyn Thompson som i trasig uniform och illa tilltygad kom stapplande tillbaka till de brittiska linjerna längre söderut i staden Jalalabad.
1973 avskaffades den afghanska monarkin av den sittande kungens kusin Mohammed Daud som installerade sig själv som president men 1978 mördades i en blodig kupp. Då kom två av Afghanistans kommunistiska partier till makten och inledde under premiärminister Nur Mohamed Taraki en reformpolitik som skulle befria de afghanska bönderna från vad man kallade feodalt godsägarvälde. Man ville också genomföra obligatorisk grundskola och befria Afghanistans kvinnor.
När Sovjetunionen i december 1979 invaderade Afghanistan, trodde förmodligen Brezjnev-regimen i Moskva att man därmed stödde en progressiv allierad mot inbiten primitiv konservatism. I varje fall bedömdes det som en klar svaghet, om Sovjetunionen lämnade en allierad kommunistisk regim i sticket.
Bland det första sovjetstyrkorna gjorde var att inta presidentpalatset och avliva den person som vädjat till Sovjetunionen om hjälp, nämligen Hafizullah Amin, Afghanistans nye starke man som just mördat premiärminister Taraki. Med sig på ett Tupolev-plan från Tasjkent hade sovjetstyrkorna en ny regering under ledning av en annan kommunist, Babrak Karmal.
För USA var den sovjetiska invasionen av Afghanistan ett gyllene tillfälle. ”Nu”, utropade president Jimmy Carters säkerhetspolitiske rådgivare Zbigniew Brzezinski, ”ska vi se till att Sovjetunionen blöder ordentligt!” De afghanska motståndskämparna, mujaheddin, manades av Brzezinski till ett heligt krig, ett ”jihad”, mot den gudlösa kommunismen. Så hamnade Sovjetunionen i sitt eget "Vietnam", där allt större militära satsningar blev mer och mer meningslösa och kriget till sist under Gorbatjov och hans "perestrojka" utmynnade i totalt sovjetiskt tillbakadragande. Men fred blev det inte.
En ny politisk och militär formering var vid 1990-talets mitt "talibanerna" (bokstavligen "eleverna"), fromma muslimska studenter som understöddes av grannlandet Pakistans säkerhetstjänst och när de 1996 erövrat de ruiner som återstod av huvudstaden Kabul omedelbart införde hård religiös disciplin.
Talibanerna krävde total underkastelse av Afghanistans kvinnor, som i fortsättningen tvingades klä sig i blått, heltäckande kamouflage, så kallad burqa, om de överhuvudtaget tilläts lämna hemmet. Av Afghanistans män krävde talibanerna att de skulle markera sin manlighet genom att odla långa skägg. Eftersom talibanerna ogillade musik och konst, som enligt dem hade förbjudits av profeten Muhammed, förstördes de gigantiska buddhafigurerna i provinsen Bamijan och ingen musik fick sändas i Afghanistans radio och TV.
I augusti 1998 avlossade USA kryssningsmissiler mot gerillaläger i Afghanistan för att straffa den saudiarabiske terroristledaren Usama bin Ladin, som anklagades för blodiga attentat mot USA:s ambassader i Kenya och Tanzania. Dessförinnan hade den amerikanska spionorganisationen CIA haft bin Ladin på kornet när han bedrev falkjakt tillsammans med framstående gäster från Mellanöstern - men risken att döda arabiska prinsar gjorde att Vita huset lade in sitt veto mot aktionen. Dock bör det påpekas att bin Ladins terroristorganisation al-Qaida strängt taget var USA:s egen skapelse. CIA hade under kriget lockat unga muslimska män från jordens alla hörn att delta i afghanernas heliga krig mot Sovjetunionen och den gudlösa världskommunismen.
När Sovjetunionen dragit sig ur Afghanistan och senare kollapsade, rekryterades de unga krigarna av Usama bin Ladin för ett nytt heligt krig mot USA, som av bin Ladin kallades "den store Satan". USA hade i Afghanistan planterat en draksådd. Ur den växte den terroristiske fiende, som redan 1993 sökte spränga World Trade Center i New York och åtta år senare, den 11 september 2001, med fulltankade passagerarplan praktiskt taget förintade de två 110 våningar höga tvillingskyskraporna på nedre Manhattan och även slog till mot amerikanska försvarshögkvarteret Pentagon i Washington.
För att oskadliggöra Usama bin Ladin och hans al-Qaida-rörelse inledde USA:s president George W Bush i oktober 2001 vad man enligt FN-stadgans paragraf 51 kallade ett försvarskrig, godkänt av FN:s säkerhetsråd, mot Afghanistan vars regering anklagades för att skydda bin Ladin. En biprodukt av USA:s krig var att talibanregeringen i Kabul störtades och ett nytt, mer demokratiskt tillstånd förväntades.
2004 valdes till Afghanistans president Hamid Karzai. Före kriget hade han varit representant för det amerikanska oljebolaget Unocal och förhandlat med talibanerna om att bygga oljeledning genom landet. Om Karzai styrt över så mycket mer än huvudstaden Kabul är tveksamt.
I provinsen Bamijan gapar fortfarande ett stort hål i den bergvägg där fram till mars 2001 två gigantiska buddhafigurer stod. Därifrån drevs också farsi-talande människor ur Hazara-folket, shia-muslimer som först nu börjat flytta tillbaka till vad de kallar Drakens dal, där profeten Muhammeds svärson Hazrat Ali enligt traditionen en gång nedlade en eldsprutande drake. I samma provins utnämndes människorättskämpen och farmaceuten Habiba Sarabi till Afghanistans första kvinnliga guvernör.
De inte synnerligen demokratiska krigsherrar som i december 2001 hjälpte USA och dess allierade att inta Kabul kontrollerar fortfarande sina respektive hemregioner. Bland dem finns den brutale Abdul Rashid Dostum, i vars region Mazar-i-Sharif svensk trupp sedan mars 2006 är placerad. I slutfasen år 2001 av USA:s krig mot talibanerna lät krigsherre Dostum massakrera flera hundra krigsfångar efter att talibanfästet Kunduz intagits. Senare dog ytterligare flera hundra fångar av törst och värmeslag, när de forslades i tillslutna containrar på väg till ett fängelse dit de aldrig nådde. Av den skotske filmaren Jamie Doran dokumenterades allt detta i en film som har visats för Europaparlamentet.
Sedan talibanerna störtats blev Dostum utsedd till vice försvarsminister i den provisoriska regeringen i Kabul. Senare har krigsherre Dostum återvänt till hemregionen Mazar-i-Sharif. Om ett besök hos Dostum har den pakistanske journalisten Ahmed Rashid, författare till böckerna "Talibanerna" och, senast, 2008, "Vägen mot kaos", berättat. Oskyldigt frågade Rashid varifrån alla blodfläckar och köttslamsor härrörde på gården framför Dostums högkvarter. Han fick veta att Dostum bestraffat en av sina soldater för stöld. Soldaten hade bundits fast vid bandet på en stridsvagn som därefter kört runt medan soldaten mosats. Dostum och hela garnisonen såg på.
I övrigt anses situationen i Mazar-i-Sharif lugn. Elektricitet finns, via kraftledning från grannlandet Uzbekistan dit det också finns en rejäl väg (på vilken det varje dag passerar 60 lastbilar fullastade med opium och heroin, på väg till världsmarknaden). Skolgång även för flickor fungerar, och det har inträffat få självmordsattentat. Regionen domineras av shia-muslimer. Till Mazar-i-Sharif tycks talibanerna inte ha nått.
Svensk trupp - i dag närmare 500 personer, varav en tiondel kvinnor -ingår i FN:s International Security Assistance Force, ISAF-styrkan, som har till uppdrag att patrullera landsbygden, utbilda poliser och skapa kontakter och förståelse. Det låter fredligt och konstruktivt. Men i september 2006 ingrep en svensk-finsk ISAF-styrka mot en lokal afghansk ledare, Matou Nematullah, som uppspårades och dödades. Nematullahs grupp anklagades (enligt en hemligstämplad rapport från svenska militära underrättelsetjänsten MUST) för det attentat 2005 då de svenska elitsoldaterna Jesper Lindblom och Thomas Bergkvist dödades. Men vid den tidpunkten ska Nematullah ha suttit i amerikansk fångenskap på militärbasen Bagram utanför Kabul.
Vid besök i Washington i maj 2005 fick Sveriges dåvarande socialdemokratiska försvarsminister Leni Björklund löfte av sin kollega, Donald Rumsfeld, som själv fick sparken av president Bush följande år, att Sverige som inte är NATO-medlem men väl medlem i samarbetsorganisationen Partnerskap för fred, skulle få ”mer krävande uppgifter” i Afghanistan.
Samtidigt som USA:s nye president Barack Obama i december 2009 mottog Nobels fredspris bestämde han sig för att skicka ytterligare 30 000 amerikanska soldater till Afghanistan där talibanernas motstånd kraftigt ökat. Obama har också bett europeiska stater att hjälpa till. Risken är påtaglig att kriget kommer att förvärras, och en oroande utveckling pekar ut den ökände krigsherren Gulbuddin Hekmatyar som en kommande politisk ledare. Hekmatyar fick stor hjälp av den amerikanske politikern Charlie Wilson (se filmen "Charlie Wilsons krig") som på 1980-talet gjorde upprepade besök i regionen och fick amerikanska senaten och Saudiarabien att kapplöpa, när det gällde att satsa mer pengar och mer vapen på det afghanska motståndet - vilket till sist fick Sovjetunionen att dra sig tillbaka.
Den nye överbefälhavaren för de västliga trupperna i Afghanistan, Stanley McChrystal, anser det nödvändigt att bygga afghansk demokrati från byplanet och uppåt. Vårvintern 2010 slog amerikanska, brittiska och holländska trupper till mot staden Marjah varifrån talibanerna drevs ut. Därefter, sade general McChrystal, skulle en ny demokratisk regim komma in "som i en liten ask". Kriget, förklarade han, skulle vinnas med förtroende.
Sveriges förre försvarsminister Thage G Peterson hör till dem som krävt att Sverige ska lämna Afghanistan. Men hans partivänner i den socialdemokratiska oppositionen ställer inga sådana krav. Det gör däremot vänsterpartiet, medan miljöpartiet förhåller sig avvaktande.
När denna text uppdaterades i april 2010 hade insatsen i Afghanistan krävt sammanlagt fyra svenska soldaters liv. I februari 2010 sköts kapten Johan Palmlöv och löjtnant Gunnar Andersson och deras afghanske tolk Shabab Ajoubi till döds i en by nära Mazar-i-Sharif. Danmark hade vid det laget förlorat 31 soldater. Om så många svenskar stupade, sade Sveriges nyutnämnde ÖB Sverker Göransson när han tillträdde våren 2009, skulle smärtgränsen överskridas. Men Danmarks statsminister Anders Fogh Rasmussen har fått sin belöning. I april 2009 utnämndes han till Natos generalsekreterare.
