Azerbajdzjan

Konflikten om den armeniska enklaven Nagorno-Karabach i bergsområdena mitt inne i Azerbajdzjan förbittrade den unga azeriska statens första levnadsår efter att Sovjetunionen fallit sönder. (Azerer kallas de som bor i Azerbajdzjan, och de talar ett språk som inte mycket skiljer sig från turkiska.) Efter den gammalkommunistiske presidenten Ajaz Mutalibov, som ansågs ha varit alltför kompromissvillig gentemot armenierna, övertog förre sovjetiske KGB-generalen Gaidar Alijev presidentmakten.

Tack vare en omfattande hjärtoperation i USA 1999 ansåg sig Alijev vid 78 års ålder fortfarande vara i prima form och lovade ställa upp i 2003 års presidentval, om, som han anspråkslöst uttryckte det, “folket ville det”. Men för säkerhets skull lät han i november 2000 sin son, den då 38-årige Ilham Alijev, ställa upp som kandidat i parlamentsvalet, och eftersom regeringspartiet vann valet och Ilham därefter utsågs, först till parlamentets talman och sedan premiärminister med tydlig inriktning på presidentposten, har familjen Alijev etablerat sig som ny politisk dynasti i denna efterkommunistiska s k efterföljarrepublik. Det blev mycket riktigt unge Ilham Alijev som övertog presidentposten, när hans far avled hösten 2003.

Vid och i Kaspiska havet, runt oljestaden Baku där dynamitens uppfinnare Alfred Nobels bröder var verksamma vid förra sekelskiftet, finns Azerbajdzjans väldiga olje- och gastillgångar, som tidigare kontrollerades av Sovjetunionen men i framtiden borde bli välbehövlig inkomstkälla för Azerbajdzjan och dess 7,5 miljoner invånare, azererna. En rad västliga oljebolag, bland dem norska Statoil och amerikansk-brittiska Amoco-BP, har förhandlat fram nya avtal med den azeriska regeringen, men presidentsonen och numera presidenten Ilham Alijev, som också hade en lärlingstid som en av cheferna för det statliga oljebolaget Socar, har betonat att olja och gas fortsatt måste vara i statens ägo. Nu när den sovjetiska centralstyrningen från Moskva har upphört, vänder sig azererna gärna till Turkiet för affärskontakter – man talar praktiskt taget samma språk – men än hellre till europeiska och amerikanska företag och politiker.

Förhandlingar har länge pågått om nya oljeledningar från Kaspiska havet, som vissa tror är lika fabulöst rikt på olja som hela Mellanöstern. Till helt nyligen gick Azerbajdzjans exporterade olja i pipeline till ryska Novorossijsk vid Svarta havet. Fram till slutet på 1990-talet passerade oljeledningen det plågade Tjetjenien, vars föga ryssvänliga gerillarörelse gärna sprängde ledningen i luften och vars invånare allt oftare stal olja i stora mängder direkt ur ledningen. Då drog Ryssland, mitt under Vladimir Putins krig mot Tjetjenien, i stället oljeledning genom Tjetjeniens grannrepublik Dagestan.

Turkiet vill av miljöskäl inte ha mer oljetrafik genom den ömtåliga Bosporen och har länge kämpat för en oljeledning via Georgien till den turkiska hamnstaden Ceyhan i Medelhavets nordöstligaste hörn. Ett avtal mellan Turkiet, Azerbajdzjan och Georgien tecknades i Istanbul i november 1999. I maj 2005 invigdes oljeledningen, som när den är helt klar, mot slutet av 2005, ska transportera en miljon fat olja om dagen från Baku via Tbilisi i Georgien till Ceyhan i Turkiet. Ett alternativ hade varit att dra en oljeledning genom Azerbajdzjans grannland Iran, men det motsätter sig USA som betraktar Iran som en av “ondskans axelmakter”.

Från USA, som normalt vill visa sitt engagemang för mänskliga rättigheter och demokrati i världen, hörs inte mycket kritik gentemot den nya postkommunistiska “dynastin” i Azerbajdzjan, där den gamle KGB-generalen Alijev så uppenbart satsade på att hans son skulle överta makten. Å andra sidan är det inte ovanligt heller i USA att det utbildas politiska dynastier – som exempelvis familjen Kennedy eller familjen Bush.

George W Bushs vicepresident Dick Cheney har mycket nära och vänskapliga kontakter med Azerbajdzjans presidentfamilj från den tid under 1990-talet, innan han blev vicepresident, då Cheney var högste chef för bolaget Halliburton, som har stora intressen i oljebranschen (och efter Saddam Husseins fall fick många lönsamma kontrakt i det av USA ockuperade Irak).