Estland

Av de tre baltiska staterna, som återfick sin självständighet i samband med Sovjetunionens upplösning 1991, antogs Estland tidigt ha kortaste vägen in i EU - med benäget svenskt stöd. Omkring 20 000 ester och 6 500 ännu svensktalande estlandssvenskar, en koloni som bott i Estland ända sedan "svensktiden" på 1600- och 1700-talen, flydde vid andra världskrigets slut över Östersjön och fann nya möjligheter i värdlandet Sverige, som samtidigt snabbt verkade glömma, att de tre baltiska nationerna överhuvudtaget existerat. Eftersom järnridån mycket snabbt sänkte sig över Baltikum, begränsades också de tidigare livaktiga kontakterna över Östersjön.

Baltutlämningen 1946 blev en traumatisk politisk konflikt, då Sveriges regering pliktskyldigt till Sovjet överlämnade inte bara 2 700 tyska soldater utan också 146 baltiska män i tyska uniformer som också de hade flytt över Östersjön under de allra sista krigsdagarna. Av de 146 var sju ester, elva litauer och de övriga av lettisk härkomst. Många år senare efterforskade den svenske författaren P O Enquist deras öde och skrev boken "Legionärerna".

En som också intresserat sig för Estlands nyare historia är reklammannen och författaren Peeter Puide, själv svensk-est, som i riksarkivet i Tallinn hittade dokumentation över aktivt estniskt deltagande i den nazistiska judeutrotningen. Estland blev som första land i Europa under andra världskriget "Judenfrei", fritt från judar. I boken "Samuil Braschinskys försvunna vrede" har Puide beskrivit detta skamliga skede i Estlands historia.

Flera av de estniska flyktingar som tog sig till Sverige har utpekats av "nazistjägaren" Simon Wiesenthal och dennes medarbetare som krigsförbrytare. De fick uppenbarligen hjälp av den svenska militära underrättelsetjänsten att skaffa sig nya identiteter och slippa utvisning till Sovjetunionen, som efter andra världskriget införlivade de tre baltiska staterna med sitt territorium.

Som sovjetisk delrepublik utsattes Estland särskilt på 1970-talet för veritabel "förryskning". Många viktiga industrier, särskilt inom krigsmaterieltillverkningen, lokaliserades dit, och hundratusentals ryssar fick jobb i Estland. Stor miljöförstöring i samband med fosforitbrytning i nordöstra Estland ligger på Sovjetunionens skuldkonto.

Under sovjetledaren Michail Gorbatjovs öppnare politik på 1980-talet gavs också de baltiska staterna större politiskt svängrum. Den "sjungande revolutionen" inleddes på det så kallade sångarfältet i Tallinn, där Estlands traditionella sångfester brukat hållas. Gorbatjov var inte förtjust. Han ville i det längsta behålla Sovjetunionen intakt, men sedan hans ställning i samband med kuppen i augusti 1991 allvarligt försvagats, tog Estland snabbt chansen och förklarade sig på nytt självständigt.

I september 1991 erkändes Estland av de flesta stater i väst och blev samtidigt medlem av FN. 1 maj 2004 blev alla tre baltiska staterna medlemmar av EU, och nu är de dessutom medlemmar av den västliga försvarsorganisationen Nato – något förre sovjetiske presidenten, numera premiärministern, Vladimir Putin tycker mycket illa om. Många inom Estlands ryska minoritet, till exempel i nordöstra Estland kring den gamla svenskstaden Narva, är än så länge statslösa, innehavare av grå främlingspass, som inte gäller för resa inom EU.

Ekonomiskt har Estland under sin korta tid som på nytt självständig nation lyckats ganska väl. Dess valuta - kroon - var länge stabil. Estlands låga skattetryck (så kallad "plattskatt") och låga löner fick mången svensk företagare att flytta verksamheten dit. En snårskog av bemanningsföretag, baserade i Tallinn, har erbjudit svenska företag billig estnisk arbetskraft.

På femton år har Estlands befolkning minskat från 1,56 miljoner 1989 till 1,37 miljoner 2004. En kampanj för ökat barnafödande har satt i gång. En stor chock för den unga estniska nationen var passagerarfartyget "Estonias" undergång i september 1994. På senare tid har biträdande estniske statsåklagaren Margus Kurm börjat ifrågasätta haveriutredningen och frågat varför man inte klart kunnat avföra möjligheten att en explosion – inte bara havsvågor – skadade bogvisiret.

I september 2006 valdes efter en utdragen politisk kamp förre estniska utrikesministern Toomas Hendrik Ilves till ny president. Han är född av estniska flyktingföräldrar i Stockholm 1953 men växte upp i USA. Han efterträdde 78-årige Arnold Rüütel, ibland beskriven som en kvarleva från den sovjetiska tiden, eftersom han redan då var president i sovjetrepubliken Estland.

Undan för undan har hela Baltikum försetts med presidenter från Nordamerika. Ilves är visserligen svenskfödd men växte upp i USA. Litauens president Valdas Adamkus (fram till 2009) levde i amerikansk exil, och Lettlands president (fram till sommaren 2007) Vaira Vike-Freiberga har vuxit upp i Kanada.

I september 2006 kvarhölls i estniska hamnstaden Paldiski det Panama-registrerade grekiska fartyget Probo Koala som lastats med mercaptan, en giftig ingrediens i råolja, vilket man inte tillåtits lossa i Amsterdam. Estniska myndigheter ville inte släppa ut detta livsfarliga fartyg på Västerhavet (så heter Östersjön på estniska) men inte heller att avskrädet skulle dumpas i Estland. Till sist släpptes Probo Koala ändå ut på haven– och blev till sist av med sin livsfarliga last i Elfenbenskustens huvudstad Abidjan.

Våren 2007 uppstod misshälligheter i estniska huvudstaden Tallinn när Estlands ryska invånare ville fira vad de uppfattar som befrielsen från det nazistiska förtrycket och estniska invånare snarare ser som inledningen till den långa perioden under sovjetiskt förtryck. Stadens myndigheter flyttade helt sonika en staty i Tallinns centrum föreställande en sovjetisk soldat – av ryssarna sedd som befriare, av esterna som förtryckare och ockupant – till en begravningsplats en bit utanför staden. Protestkravaller utbröt.

Det vore klädsamt, tycker den socialdemokratiske publicisten Enn Kokk, själv född i Estland, om ryssarna i hans gamla hemland lärde sig mer om historien i Estland där de, på grund av Josef Stalins folkförflyttningspolitik, i dag är en stor minoritet. Kokk vill inte slänga ut ryssarna, har han påpekat i sin dagliga blogg på nätet, men de borde lära sig Estlands historia. Själv tycker Kokk att statyn gott kunde ha fått stanna kvar som en symbol för denna motsägelsefyllda historia. Det är oklokt, menar Kokk, av esterna att helt vilja utplåna historien.

Vill man läsa estnisk historie, rekommenderas den estnisk-finska författaren Sofia Oksanens spännande roman "Utrensningen" som sträcker sig från 1930-talets självständiga Estland genom den hårda kommunisttiden fram till dagens brutala post-sovjetiska tid med "traficking" och annan grov brottslighet.

I mars 2010 utkom sex estniska dagstidningar med helt blanka sidor. Tidningarnas ägare och redaktioner protesterade mot ett lagförslag som gör det omöjligt för estniska journalister att skydda sina källor och till och med brottsligt att vägra uppge vem man fått sina uppgifter från. Estlands justitieminister Rein Lang verkade skratta bort det hela.

Under 2011 räknar Estland med att överge sin valuta, kronan, för euron som kraftigt devalverats. Jämfört med grannlandet Lettland tycks det ha gått ovanligt bra för den estniska ekonomin. Stora lönesänkningar och massuppsägningr har skett, och det beror enligt svenska Swedbank på att Estlands fackföreningsrörelse är ovanligt svag. Till Sveriges radios ekoredaktion sade Swedbanks chefsekonom i Tallinn, Maris Lauri: "I Estland saknar arbetstagarna en organiserad kraft som klarar av att samla arbetskraften i protester."