Iran

Trots iranske shahens anspråksfulla skryt om sin påfågeltrons uråldriga historia (han firade i början av 1970-talet ett 2 500-årsjubileum, då även dåvarande svenske kronprinsen var gäst tillsammans med andra aningslösa internationella representanter) kom shahen själv ur betydligt blygsammare omständigheter än han ville låtsas om. Hans far, officeren Reza Khan, gjorde 1921 med brittisk hjälp kupp mot den vid det laget ganska dekadenta Qajar-dynastin och utnämnde fyra år senare sig själv till shah under namnet Reza Shah Pahlavi. (Rådgivare när det iranska gendarmeriet byggdes upp under tidigt 1900-tal var en svensk militär – pappa till Jarl Hjalmarson, som sedermera blev högerledare).

I början av 1950-talet upplevde Iran ett demokratiskt genombrott. Den nationalistiske politikern Mohammed Mossadeq ville omförhandla det oförmånliga avtal shahen ingått med brittiska Anglo-Iranian Oil Company, som länge haft monopol på landets oljeutvinning. Mossadeq hade stort folkligt stöd, men i västvärldens massmedier framställdes han som en utomordentligt löjlig u-landspolitiker, ofta klädd i pyjamas, en som dessutom grät offentligt. 1953 störtades Mossadeq i en kupp iscensatt av amerikanska CIA och ledd av Kermit Roosevelt (inte släkt med den berömda grodan i Sesame Street men väl med med USA:s framlidne president Franklin D Roosevelt). Eftersom den demokratiska processen i Iran därmed blockerades, skapades ett ödesdigert politiskt vakuum.

I stället för politikerna blev det efter kuppen mot Mossadeq Irans religiösa ledare, mullorna, som blev oppositionens främsta ledare och organisatörer. Mullorna är präster på basplanet, verksamma i basarerna och bland fattiga bondsöner från Irans landsbygd som flyttat in och blivit arbetskraft i Irans snabbt växande städer. 1979 störtades shahen, och ayatollah Khomeini, den shiitiska folkmajoritetens främste religiöse ledare, återkom ur sin franska exil.

Den störtade shahen beskrevs stundom av Sveriges finansminister Gunnar Sträng som en "progressiv arabpotentat som rev slöjan av kvinnorna och moderniserade landet". (Sträng var troligen omedveten om att iranierna visserligen är muslimer men inte araber). "Mitt folk", sa shahen, "är som läraktiga apor. Det gäller att dra dem vid håret in i tjugonde seklet". Särskilt president Nixon uppfattade shahen som nära vän och stor konsument av amerikanska vapen, inte minst de senaste flygplansmodellerna som shahen var speciellt förtjust i. Speciellt värdefull blev shahen som köpare under 1970-talets politiska töväder mellan stormakterna då vapenförsäljningen i världen började svikta.

Shahens hemliga polis, SAVAK, som tränats av amerikanska specialister, ägnade mycken tid åt att förfölja landets opposition med utstuderade metoder, bl a sängbottnar som kopplade till elnätet förvandlades till brödrostar och något som kallades ”det glödheta äggets tango”, vilket betydde att offret fick ett skållhett ägg uppkört i ändtarmen, varefter, kommenterades det lakoniskt, ”fången brukar dansa omkring.” I yttervärlden fick SAVAK:s grymheter å shahens vägnar betydligt mindre publicitet än de rättegångar och snabba avrättningar som inleddes under ayatollornas revolution 1978-79. Då startades i väst en väldig massmedial blåsbälg mot den radikala iranska revolutionen.

Mullorna var inte att leka med. De slog till hårt mot alla konkurrenter om makten, bland annat det iranska kommunistpartiet, Tudeh. De förföljde homosexuella och återinförde sedesam dräkt, så kallad chador, för Irans kvinnor. Men efter ett kvartssekel under en hård religiös regim är det tydligt att en stor del av den iranska allmänheten tröttnat på mullorna och vill ha ett nytt demokratiskt genombrott.

Ett sådant genombrott tycktes inträffa 1997 då Mohammed Khatami, även han en prästerlig person, men mer "modern" och tolerant i sin inställning, bland annat till kvinnor i politiken, valdes till Irans president. Men Khatami blockerades snabbt av mullorna, och det är det så kallade väktarrådet, bestående av allvarsamma präster och teologer, som utövar vetorätt över politiken och bestämmer vem som över huvud taget får ställa upp i parlaments- och presidentval.

Flera författare och politiker har på senare tid mördats i vad som verkar ha varit arrangerade attentat. Teherans populäre borgmästare, Gholamhussain Karbaschi, dömdes 1998 till fem års fängelse för korruption, men framför allt var han avskydd av basarernas köpmän, eftersom han försökte beskatta deras avsevärda inkomster. Hans efterträdare som borgmästare, Mahmoud Ahmadinejad, valdes i juni 2005 till ny iransk president. Han stöddes av Irans religiösa ledare.

Det är viktigt att minnas, att två tredjedelar av Irans sammanlagt 69 miljoner invånare är under 30 år, och redan vid femton års ålder har både män och kvinnor, pojkar och flickor, rösträtt. Iranska studenter har också varit mycket aktiva, med demonstrationer och protester. Men i presidentvalet 2005 rensade väktarrådet bort de flesta av de mer radikala kandidater studenterna höll på, och mot förre presidenten Rafsanjani som ställde upp på nytt– en rik man som byggt upp sin förmögenhet bl a på försäljning av cashewnötter – samlade den religiöst radikale Ahmadinejad många röster från Irans allra fattigaste, som känner ett glödande ursinne mot rika politiker.

Ända sedan ayatollah Khomeini störtade USA:s avhållne vän shahen och särskilt sedan iranska studenter ockuperat USA:s ambassad i Teheran och i 444 dagar höll ambassadpersonalen som gisslan har USA uppfattat Iran som en fiende. Gisslandramat bidrog till president Carters valförlust 1980. De fångna amerikanerna släpptes inte förrän den dag Carters motståndare Ronald Reagan – som Irans regering hemligen förhandlat med i den sunkiga Iran-Contras-affären – installerades i Vita huset.
Fiendskapen mellan USA och Iran utnyttjades av Iraks diktator Saddam Hussein som helt korrekt gissade att ett anfall på Irak 1980 inte skulle ses som ovälkommet av USA och därför släppte lös det hemska Gulf-kriget som varade fram till 1988.

När Saddam Hussein 2003 störtats genom USA:s invasion, blev en för USA bekymmersam följd att Irans inflytande i hela regionen stärktes. USA befarar dessutom att Iran är på väg att skaffa sig kärnvapen. Innehav av massförstörelsevapen tolereras inte av supermakten USA, såvida inte innehavaren (till exempel Israel som anses ha 200 atombomber) är nära allierad. 1981 slog Israels flygvapen till mot Iraks och Saddam Husseins kärnkraftsreaktor i staden Ozirak. Senare debatterades hurvida samma sorts aktion skulle kunna genomföras mot Iran.

Att Iran 2005 valde en hårdför, religiöst konservativ ledare till president oroade USA också av andra skäl. Var det möjligt att den nyvalde president Ahmadinejad också varit ledare av ambassadockupationen i Teheran 1979? I varje fall hade han lett iranska revolutionsgardister och förklarat att han inte tänker vika sig för utländska – amerikanska – påtryckningar. Men inför ambassadockupationen 1979 – som han inte tog initiativet till – var Ahmadinejad till att börja med kritisk. Han var rädd att vänstern skulle ta och behålla initativet.

I juni 2009 blev Ahmadinejad omvald i presidentval som uppenbarligen inte gick rätt till. Väldiga demonstrationer pågick under lång tid. Oenighet inom det iranska etablissemanget blev tydliga. Även oppositionens presidentkandidat Mir Hussein Moussavi stod tidigare de religiösa ledarna nära. Mellan 1981 och 1989, de blodiga åren då Irak hade angripit Iran och då ayatollah Khomeini manade mycket unga pojkar att gå ut i strid med nyckeln till paradiset kring halsen, var Moussavi själv premiärminister.

För USA:s nye president Barack Obama är Iran ett känsligt kapitel. Som förste amerikanske president har han erkänt att det inte var rätt av USA att 1953 störta den demokratiske valde premiärministern Mossadeq. När demonstrerande iranier misshandlades på Teherans gator sommaren 2009 hördes starka krav att USA borde ingripa, denna gång för demokratins skull, och Obama kritiserades för passivitet. Å andra sidan värjer sig den iranska oppositionen för amerikansk hjälp. Det är nämligen vad president Ahmadinejad anklagar den för – att det är utländska agenter som hetsat upp folket mot den sittande regeringen.

Bilden av Iran tycks visa muslimska mörkmän som håller benhårt fast vid gammal religion. Men i själva verket är Iran statt i oerhört snabb förändring. Vid universiteten är kvinnorna i dag i majoritet. Iranska kvinnor håller på att frigöra sig från mansväldet vilket märks inte minst på att födelsetalen i dag är nere på siffror som motsvarar Europas.

I Sverige finns vid det här laget flera tiotal tusen iranska invandrare, som till största delen lämnat Iran under ayatollornas och mullornas tid vid makten. Eftersom de kommer från Iran och har en muslimsk bakgrund, klassas de av okunniga svenskar som fanatiska fundamentalister, fastän många av dem lämnat Iran just på grund av den fundamentalistiska politiska förföljelsen.

Iranier i Sverige startade den läsvärda svenskspråkiga tidskriften MANA, med utgivningsort Malmö.