Lettland

I denna baltiska republik, länge dominerad av sin tyska adel (Olof Palmes mor tillhörde den baltiska ätten von Knieriem), talar man varmt om "svensktiden" på 1600-talet, eftersom Karl XI:s reduktion, hans indragning till kronan av adelns stora jordegendomar, drabbade också de tysk-baltiska herrarna. Då fick många småbönder i Lettland och dåvarande Livland egen jord. Till släktgården Skangale söder om lettiska huvudstaden Riga kom Palme som liten parvel under somrarna på 1930-talet. Efter att Lettland 1991 återigen blivit självständigt skänkte familjen Palme gården till Frälsningsarmén.

Lettland blev liksom de övriga baltiska staterna första gången självständigt 1920 som följd av ryska revolutionen. 1934 genomförde president Karlis Ulmanis en statskupp och utropade sig själv till diktator. Enligt Molotov-Ribbentrop-pakten 1939 återgick Lettland och de övriga två baltiska staterna till att bli sovjetrepubliker, ett avtal som segrarmakterna efter andra världskriget inte rev upp. Inte förrän vid Sovjetunionens egen kollaps 1990-91 blev de baltiska staterna självständiga på nytt.

Efter Nazitysklands angrepp på Sovjetunionen i juni 1941 ockuperades de baltiska staterna av tyska trupper. Lettiska fascister deltog i utrotningen av judar och kommunister, rentav, har det sagts, mer energiskt än tyska Waffen-SS. Vid krigsslutet, då Tyskland retirerade och Röda armén återkom till Baltikum, flydde fem tusen letter till Sverige. Några av dem var liksom vissa estniska kolleger nazistiskt belastade och borde ha ställts inför krigsrätt, men ett antal höga baltiska polischefer och SS-officerare skyddades av den svenska militära underrättelsetjänsten och fick jobb i Sverige, bland annat på krigsarkivet.

Våren 1998 hade lettiska regeringen den dåliga smaken att fira 55-årsjubiléet av de lettiska SS-kårernas bildande. Det ledde till att Lettlands dåvarande president Gundis Ulmanis - brorsons son till 1930-talets diktator - tvangs ge både armé- och polischefen sparken efter indignerade brev också från USA:s president Bill Clinton.

Efter självständigheten 1991 visade sig Lettlands regering ganska oförsonlig gentemot den stora ryska befolkningsgruppen i landet, vilket inte var helt oförklarligt efter Sovjetunionens långvariga förryskningspolitik. Lettland sågs av den sovjetiska centralmakten som en tillväxtzon dit viktig industri, inte minst bilfabriker och elektronikföretag, kunde utlokaliseras - och med dem följde stor invandring av ryssar och andra sovjetiska nationaliteter.

Det har efter självständigheten visat sig svårt för i Lettland bosatta icke-letter att förvärva lettiskt medborgarskap eftersom de inte varit beredda att lära sig lettiska. Av Lettlands 2,3 miljoner invånare är mer än 20 procent ryssar, och de har levt i en egen rysktalande ”bubbla” i landet. När Lettland den 1 maj 2004 blev medlem av EU, var de flesta av dem fortfarande inte lettiska medborgare,

I juli 1999, just då Lettlands första kvinnliga president, Vaira Vike-Freiberga, som vuxit upp som flykting i Kanada, tillträdde sitt ämbete, beslöt parlamentet att lettiska skulle bli enda språk i landets skolor, en lag som hotade relationerna både till EU, den ryska minoriteten och Moskva. Fru Vike-Freiberga lade in sitt veto mot den nya lagen men uppmanade ryssarna att så snabbt som möjligt lära sig lettiska. Själv lovade hon börja plugga ryska. Den 1 maj 2004 blev Lettland liksom de övriga två baltiska staterna medlem både av EU och av Nato. Det finns lettiska soldater i Irak.

Vårvintern 2000 avgick premiärminister Andris Skele och flera medlemmar av hans regering efter anklagelser om pedofili och utnyttjande av barnprostituerade.
I mars 2004 blev miljöpartisten Indulis Emsis Europas första ”gröna” statsminister men med ett bräckligt regeringsunderlag. Under sovjettiden och det tidiga 1990-talet hade Emsis deltagit i många aktioner för att rädda Östersjön. Men efter knappt mer än ett halvår tvangs Emsis avgå och efterträddes av den konservative Aigars Kalvitis, som under Sovjetlettlands sista år praktiserade som traktorförare på Almnäs gård utanför Hjo.

Sommaren 2005 placerade sig Kalvitis i hetluften när han vände sig mot nymodigheter som nått Lettland samtidigt med västerländsk demokrati och marknadsekonomi. Gay Pride-festivalen 2005 i Riga upprörde Kalvitis som högdraget förklarade: ”Som regeringschef kan jag inte acceptera att en parad av sexuella minoriteter går mitt i vår huvudstad och passerar Domkatedralen. Det är oacceptabelt. Lettland är ett land byggt på kristna värderingar.”

Följande år hade Kalvitis delvis ångrat sina uttalanden. Att Gay Pride-festivalen 2006 förbjöds av Rigas borgmästare beklagades både av statsminister Kalvitis och president Vike-Freiberga. Men det hindrade inte brutala typer från att misshandla gay-demonstranter och bokstavligen kasta skit på dem när de lämnade stadens anglikanska kyrka efter en gudstjänst som leddes av Maris Sants, luthersk präst som bannlysts av sin kyrka på grund av sin sexuella läggning.

Som ett av villkoren för EU-inträde 2004 måste Lettland tillsätta en myndighet som utredde anklagelser om omfattande korruption. Men utredaren, Aleksejs Loskutovs, visade sig alltför effektiv, och följaktligen beslöt Kalvitis avsätta honom. Men i december 2007 tvangs Kalvitis själv avgå i en situation då Lettlands överhettade ekonomi framkallat hög inflation - 13 procent, rekord inom EU - och spekulationsbubblor riskerade brisera.

Bland dem som utpekades av korruptionsutredaren befann sig Alvars Lembergs, mäktig borgmästare i oljehamnen Ventspils redan på kommunisttiden och i dag privat ägare till Lettlands största företag, Latvijas Nafta som kontrollerar den ryska transittrafiken av olja och gas. Dessutom prickades förre premiärministern Andris Skele, även han en av Lettlands rikaste män - liksom nyrika affärsmän i Ryssland kallas han ofta "oligark". Skele anses ha manövrerat för att den politiskt oerfarne läkaren Valdis Zatlers skulle efterträda den populära och internationellt erkända Vaira Vike-Freiberga vars andra ämbetsperiod avslutades den 7 juli 2007. Även den nye presidenten har undersökts av korruptionsmyndigheten, eftersom han tagit emot gåvor från sina patienter.

I Riga finns ett museum med gamla vrålåk som sovjetledarna på sin tid åkte kring i. Där finns Stalins egen bepansrade ZIS från 1949, vägande 7,3 ton – den tyngsta och säkraste bilen i världen. I baksätet sitter en kopia av Stalin själv. I en kraschad Rolls Royce Silver Shadow från 1968 sitter en chockad Leonid Brezjnev. Det var han själv, vid det laget ganska dement, som kvaddade bilen i Leningrad 1980. Därefter förbjöds han av kommunistpartiets ledning att köra bil.