Av medlemmarna i Metall, Industrifacket, Pappers och Grafiska har 59 procent gått till jobbet det senaste året trots att de varit sjuka och borde ha stannat hemma. Det visar en undersökning som Dagens Arbete låtit göra bland drygt 800 medlemmar i de fyra förbunden.De flesta gick till jobbet för att det var för dyrt att stanna hemma. Andra gick till jobbet för att det var brist på ersättare, på grund av pliktkänsla och för att det var för mycket att göra.
Dagens Arbetes undersökning är bara en i raden som visar på den omfattande sjuknärvaron i arbetslivet.
l Arbetsmiljöverkets och Statistiska centralbyråns senaste arbetsmiljöundersökning fanns för första gången frågan om sjuknärvaro med. 52 procent hade under det senaste året gått till jobbet två gånger eller mer trots att de varit sjuka.
l 76 procent av drygt 6 000 anställda inom kommuner och landsting uppgav i en enkät från Karolinska institutet att de någon gång hade gått till jobbet det senaste året trots att de varit sjuka – åtta av tio sjuknärvarande hade inte råd med karensdagen.
l En studie Arbetslivsinstitutet gjort visar att sjuknärvaron ökar. 1997 hade drygt var tredje varit sjuknärvarande på jobbet – tre år senare drygt hälften.
l En TCO-undersökning visar att två av tre, 64 procent, gick till jobbet under fjolåret trots att de varit sjuka. Störst var sjuknärvaron bland ungdomar 20–29 år och bland LO-medlemmar, runt 70 procent. Mer än var femte uppgav att de brukar ta ut semester eller kompledigt när de är sjuka.
Att ungdomarna skulle vara mer sjuknärvarande än andra förvånar inte Tony Pettersson-Sjölund som efter 22 år som försäkringsombudsman på Metall är en av dem som följt frånvarodebatten under längst tid inom fackföreningsrörelsen.
”De unga är på väg in i en utslagningsprocess där många äldre redan finns i form av långtidssjukskrivna eller förtidspensionerade.”
Undersökningarna visar att det finns två skäl till att folk går till jobbet sjuka: karensdagen och att det är för mycket att göra på jobbet. Sjuknärvaron handlar därför både om ansträngd privatekonomi och om en bantad arbetsorganisation där färre anställda ska göra mer.
Är man krasslig kanske man ändå går till arbetet för man vill inte lasta över mer jobb på arbetskamraterna.
Det är i första hand de som har de tyngsta och stressigaste jobben, mest ansträngd privatekonomi, det sämsta hälsotillståndet och den lägsta utbildningen som går till jobbet när de är sjuka. Detta enligt en ny studie av sjuknärvaron som Arbetslivsinstitutet gjort.
Sjuknärvaron är därför en klassfråga. Ju sämre jobb och sämre betalt du har, desto större är risken att du går till jobbet fast du är sjuk och borde ha stannat hemma.
Arbetslivsinstitutet som studerat sjuknärvarons utveckling under några år kan se hur vissa ökar mer än andra. Lärare ligger från början högt. Men andra grupper ökar sin sjuknärvaro snabbt: undersköterskor, kassapersonal, socialarbetare, förskollärare, barnskötare och grundskolelärare – och traditionellt manliga industriarbetargrupper som svetsare, plåtslagare, maskinmekaniker och montörer.
Karensdagen gräver djupt i plånböckerna. Karensdagen innebär att man inte får någon ersättning första dagen man är sjuk. Den som har en månadslön på 15 000 kronor förlorar 700 kronor före skatt på att vara hemma. Den som tjänar 19 800 förlorar 915 kronor, enligt beräkningar från Konsumentverket och LO.
Att ekonomin har stor betydelse för sjuknärvaron är oomtvistat. Gunnar Aronsson, som har gjort Arbetslivsinstitutets undersökning säger:
”De som har sämst ställt har en betydligt högre sjuknärvaro än andra grupper.”
Av samtliga tillfrågade – i alla yrkesgrupper – har 53 procent några gånger varit sjuknärvarande på jobbet under senaste året. Men tittar man bara på dem som har det sämst ställt ekonomiskt blir siffrorna annorlunda: 77 procent.
De som går till jobbet är de med sämst hälsa, enligt undersökningen.
”De som har hög sjuknärvaro har också hög sjukfrånvaro och sämre hälsa, det hör ihop. Ofta är det samma människor”, säger Gunnar Aronsson.
Sjuknärvaron – och karensdagen – har hamnat helt i bakgrunden. I stället handlar dagens sjukdebatt om den närmast explosiva utvecklingen av antalet långtidssjukskrivna som fördubblats de senaste fem åren. Men Gunnar Aronsson anser att frågorna hör ihop. Karensdagen kan förklara en del av ökningen av antalet långtidssjuka.
”Absolut. Karensdagen påverkar sjuknärvaron och sjuknärvaron ökar ohälsan. I längden klarar man inte av att gå till jobbet när man är sjuk”.
Det var också argumentet mot karensdagen när den återinfördes 1993. Fyra år senare tog långtidssjukskrivningarna alltså fart.
Korttidsfrånvaron kostade då som nu inga större belopp. Det är långtidsfrånvaron som i stället varit dyr. Karensdagen handlade i första hand inte om ekonomi, sa kritikerna från fackligt håll, utan främst om arbetsgivarnas önskan att disciplinera arbetskraften.
Då – när karensdagen återinfördes – stod korttidsfrånvaron (1–6 dagar) för hela 80 procent av sjukfallen – men bara 17 procent av kostnaderna i sjukförsäkringen. Det var alltså inte korttidsfrånvaron som slukade de stora beloppen.
På den tiden, i början av 90-talet och hela 80-talet var karensdagen en het politisk fråga. Inte minst dåvarande LO-ordföranden Stig Malm var med i hetluften.
När regeringen Bildt planerade att återinföra karensdagen kunde man se Malm i samarbete med TCO:s dåvarande ordförande Björn Rosengren överlämna namnlistor mot karensdagen till borgerliga ministrar. Ännu tidigare, inför 1982 års val varnade han för politisk generalstrejk om den borgerliga regeringen utökade antalet karensdagar till tre. Opinionstrycket hjälpte Olof Palme till en valseger i valet 1982, fem år senare togs karensdagen bort. Stig Malm:
”Det var ett benhårt tryck i frågan om karensdagen. Den har alltid upprört folk. Men nu har frågan förts bort från dagordningen. Politik handlar inte längre om visioner utan om ekonomi. Det handlar om utgiftstak och andra ekonomiska ramar. Ekonomin bestämmer allt.”
Det var just den ekonomiska krisen hösten 1992 som tvingade karensdagsmotståndaren Ingvar Carlsson till en uppgörelse med Bildt som bland annat innehöll en karensdag. Sedan dess är den kvar. Men bort ska den, säger facket som anser att karensdagen bidrar till de långa sjukskrivningarna.
På sin senaste kongress konstaterade LO att karensdag och sänkta ersättningsnivåer skulle leda till en ökning av långtidssjukskrivningarna.
”Nu ökar kostnaderna för sjukförsäkringen dramatiskt och det är långtidssjukskrivningarna som står för nästan hela ökningen. Den höga sjuknärvaron och brister i arbetsmiljön bär ett tungt ansvar för denna utveckling.”
Regeringen är liksom LO också emot karensdagen. Den ska bort – på sikt. Men att den ännu inte är avskaffad beror enligt Agneta Karlsson, statssekreterare på socialdepartementet på kostnaderna.
”Att ta bort karensdagen skulle kosta staten 2 miljarder kronor. Kostnaden är dock, av flera skäl mycket svårbedömd.”
Ingen vet nämligen exakt hur omfattande korttidsfrånvaron egentligen är eftersom många tar ut semester och komp när de är sjuka. Att få en verklig bild av kostnaderna skulle kräva en ordentlig analys, säger hon.
Får vi någonsin veta omfattningen av korttidsfrånvaron och effekterna av karensdagen?
”Ändringar i sjukförsäkringssystemet följs aldrig upp. Det finns en utbredd ovilja att göra utvärderingar av dem som riggar de här systemen. De kanske inte vill veta, helt enkelt”, säger Gunnar Aronsson på Arbetslivsinstitutet.
Vilket innebär att politikerna fattar beslut på lösa grunder?
”Absolut. På mycket lösa grunder, skulle jag vilja säga.”
Den förr så laddade karensdagen är en glömd valfråga. Sjukdebatten handlar främst om de långtidssjuka och i den diskussionen berörs inte det eventuella sambandet med sjuknärvaron och karensdagen. Karensdagen föranleder inga namninsamlingar, inga temperamentsfulla utspel.
Karensdagen är ingen valfråga. Utom för två partier, moderaterna och kristdemokraterna. De vill nämligen ha ännu fler karensdagar.
’Karensdagen måste bort’
Vissa månader skulle Christer Lindsjö egentligen behöva vara hemma flera dagar från jobbet på Volvo Lastvagnar i Göteborg. Men så länge det inte svartnar helt för ögonen går han dit. Att stanna hemma blir för dyrt.
Christer har migrän. Han har inte den värsta sorten, men tillräckligt för att ibland inte kunna ta sig ur sängen.
Sådana dagar har han inget val. Andra dagar går han till jobbet med dunkande huvud.
”Det beror också på vad jag ska göra då. Jag cirkulerar mellan sju olika arbetsuppgifter och har jag det tyngsta den dagen så fungerar det inte.”
Christer tjänar 19 200 kronor i månaden. Så det finns de som har det värre, säger han. Till exempel barnfamiljer. Christers lön tillåter ändå ett visst utrymme, även om det tar hårt på ekonomin även för honom. Nyligen låg han däckad i någon form av virusinfektion en hel vecka. Det gick bara inte att ta sig upp ur sängen. Det blev nästan 1 300 kronor mindre i lönekuvertet.
Blir det tillräckligt många karensdagar på en månad försöker han lappa och pussla med komptid. Så gör många av arbetskamraterna för att klara ekonomin. Men Christer drar sig för det, han behöver sin komptid till annat än att vara sjuk.
Det ökar förstås skaderisken, att jobba trots att man egentligen borde ligga hemma. Både för sig själv och för andra. För att inte tala om truckförarna, de riskerar ju att köra ihjäl någon om de inte är skärpta, säger Christer.
Om karensdagen togs bort skulle hanstanna hemma oftareoch vila tills han mår bra. Att folk skulle börja stanna hemma utan att vara sjuka på riktigt, så som kristdemokraternas ledare Alf Svensson nyligen insinuerade, är ingen större risk, tror han.
”Det kostar ju redan, sjukersättningen är ju åttio procent av lönen. Jag var med på den tiden när vi inte hade någon karensdag och när ersättningen var nittio procent. Kanske är det för mycket, jag vet inte. Men en karensdag är definitivt för mycket. Alf Svensson är välkommen hit, skriv det. Jag kan visa honom hur jobbet går till så får han se.”
Karensdagen måste bort. Utan tvekan. Speciellt inom den tunga industrin och vården är den bara till skada, säger Christer. Man blir bara fysiskt sämre av att gå sjuk till jobbet. Men med det här systemet tvingar sig folk iväg trots att de mår risigt.
”Jag har en arbetskamrat som fick ischias. Efter en vecka var han tillbaks på jobbet, han hade inte råd att vara sjuk sa han. Men han fick gå hem igen efter en dag för det gick inte.”
Christer jobbar på slutmonteringen. Här sliter man ut sig snabbt säger han och berättar att personalomsättningen på sina håll är 75 procent. På förmonteringen där Christer jobbar, ligger den genomsnittliga sjukfrånvaron på 25 procent. Jobbet är tungt och det är inte lika lätt längre att bli omplacerad inom företaget. Posten, vakten, löneadministrationen, städningen … Allt är utlagt på entreprenad. Den som blir utsliten får söka nytt jobb eller bli sjukskriven.
Nyligen kom hans chef och sa att det är för billigt att vara sjuk och att det borde finnas två karensdagar som bot på den höga sjukfrånvaron.
”Det är slipsknutarna som tycker så”, säger Christer.
”De har ingen förståelse. Karensdagen borde dessutom vara rena ekonomiska vansinnet för företaget. När folk kommer sjuka till jobbet och snörvlar så smittar de ju nedandra. I längden kostar det mycket mer.”
Så tycker partierna:
En, två eller inga karensdagar?
Moderaterna: Två karensdagar, där den andra ska infalla på den åttonde sjukdagen. Det skulle få oss att tänka och känna efter extra noga innan vi stannar hemma längre. En karensdag uppmuntrar till att slentrianmässigt stanna hemma en extra dag.
Kristdemokraterna: Två karensdagar i följd, men högst tio dagar om året. Någon typ av självrisk är rimlig, så fungerar alla försäkringar. Det är ett sätt att finansiera de långtidssjuka i stället.
Folkpartiet: En karensdag. Ett sjukförsäkringssystem behöver en viss självrisk, det ska märkas om man arbetar eller inte. Tas karensdagen bort ökar sjukskrivningarna. Två karensdagar är däremot i mesta laget.
Centerpartiet: En karensdag. Lägger hellre pengarna på att sänka inkomstskatten för låg- och medelinkomsttagare.
Miljöpartiet: Ingen karensdag. Man ska inte straffas för att man är sjuk. Det drabbar framför allt dubbelarbetande mödrar. Går sjuka till jobbet riskerar de långvariga infektioner som kan leda till långtidssjukskrivningar.
Socialdemokraterna: Ingen karensdag. Det finns ett kongressbeslut på det från 2000, men frågan har ännu inte kommit upp på riksdagsnivå. Karensdagen ska bort ”så fort ekonomin tillåter”. Det är en rättvisefråga, de med sämst ekonomi drabbas hårdast.
Vänsterpartiet: Ingen karensdag. Den gör att människor stannar hemma och tar ut semester eller går sjuka till arbetet, något samhället får betala för i efterhand i form av långtidssjukskrivningar. En karensdag drabbar låglönegrupperna värst och framför allt kvinnor.
Harald Gatu, Agneta Persson
