Bertil Widén dog i onödan, del 2

Följande notis finns att läsa på Östnytts internetsida:

"Kritik för arbetsplatsolycka

Ydre 12.10.00: Yrkesinspektionen riktar hård kritik för dödsolyckan vid en slalombacke i Ydre för 1 månad sedan. En 63-årig man avled sedan han störtat ned från liften. Mannen ingick i ett arbetsmarknadsprojekt och arbetade med att byta lager i liften när olyckan inträffade. Yrkesinspektionen anser att mannen inte fått instruktioner om hur arbetet skulle utföras på ett säkert sätt."

För oss som har deltagit åtgärdskarusellen och följt utvecklingen när det gäller de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna kommer detta inte som någon överraskning.

Bristerna när det gäller arbetarskyddet är en självklar konsekvens av att arbetslösa tvingas delta verksamheter som inte ger ens de mest grundläggande fackliga rättigheter.

Eftersom den arbetslöse inte får anställning inom åtgärderna, står han eller hon utan någon möjlighet att försvara sina intressen genom facket. Den fackliga organiseringen är, som de flesta vet, förutsättningen för skyddsombudens verksamhet. Utan skyddsombuden ökar olycksriskerna.

Dessutom tvingar staten de långtidsarbetslösa att tigga till sig "aktiviteter" där de arbetar helt gratis åt olika aktörer. Det innebär att många som inte har vare sig resurserna, kompetensen eller ens ambitionen att ta ett arbetsgivaransvar får tillgång till personal. Personal, vilkas arbetsvillkor inte är föremål för någon förhandling, och som inte omfattas av något kollektivavtal.

Inte ens arbetsförmedlingen, som arrangerar överenskommelserna om aktivitetsgarantin, har något ansvar för att dessa överenskommelser eller ens arbetsmiljölagen efterlevs.

Den som tar sig tid att lyssna på arbetslösas erfarenheter, eller läser de berättelser de skriver, vet att efterlevnaden åtminstone inte kan sägas vara en regel helt utan undantag. För att uttrycka det milt.

Det finns tydliga likheter mellan den arbetslöses situation i en åtgärd, och den nyliberala vision där varje arbetstagare tvingas försvara alla sina arbetsvillkor helt ensam gentemot arbetsgivaren. Denna yttersta konsekvens av union busting medför naturligtvis kraftigt försämrade levnadsförhållanden för i stort sett samtliga arbetande.

Det är hög tid att fackföreningsrörelsen reser sig på bakbenen - om inte dessa helt tillbakabildats under de goda åren - och kräver att den prövning av arbetsviljan som är ett villkor för att få och behålla arbetslöshetsersättning utförs som "samhällsnyttigt arbete på marknadsmässiga villkor". Alltså en återgång till den 1987 upphävda arbetsmarknadsförordningen.

Annars kommer naturligtvis de vanliga arbetsgivarna - både det privata näringslivet, kommunerna, landstingen och staten - på lite sikt att genomdriva konkurrens på lika villkor. Det betyder att aktivitetsgarantins "anställningsvillkor" ska gälla även för deras personal.

Den som tvivlar kan ta en titt på resultatet i de delstater i USA där man genomdrivit "workfare", arbete för socialbidraget, och "right to work"-politiken. Denna politik har, trots namnet, inte något som helst samband med FN-deklarationens 23:e paragraf. Tvärt om.

Fred Torssander (2000-10-16)
Riddarhyttan
© Dagens Arbete. Citera gärna, men ange källan.