Skivrecensioner 1999-2000

SAMLING

Badlands: A Tribute to Bruce Springsteen’s Nebraska
Springsteens svarta, dystra platta Nebraska var fylld av förlorare och gastkramande vardagsdramatik. Den kom mellan rockiga partyröjare som The River och Born in the USA. Chrissie Hynde, Los Lobos, Dar Williams m fl tolkar Nebraska-låtarna på en sällsynt vettig hylloningsplatta, kompletterad med tre spår som kunde ha varit med på Nebraska-orginalet. Som I’m on Fire, här tolkad av Johnny Cash, mannen som gjort några av de bästa Springsteen-tolkningarna någonsin. Det är ingen tillfällighet att Cash tidigare gjort två Nebraska-låtar på några av sina plattor. Men tänk om någon verkligen hade gjort låten Badlands. fast den är ju från en av Springsteens andra svarta plattor, Darkness on the Edge of the Town. Nästa hyllningsplatta, tack.
Låtlista: Chrissie Hynde & Adam Seymour: Nebraska, Hank III: Atlantic City , Crooked Fingers: Mansion On The Hill, Los Lobos: Johnny 99 , Dar Williams: Highway Patrolman Deana Carter: State Trooper, Ani DiFranco: Used Cars, Son Volt: Open All Night
Ben Harper: My Father's House, Aimee Mann & Michael Penn: Reason To Believe , Johnny Cash: I'm On Fire, Raul Malo: Downbound Train Damien Jurado & Rose Thomas: Wages Of Sin

BEATLES
Beatles One
Om en enda dag kan symbolisera den absoluta, odiskutabla höjdpunkten för Beatles-hysterin så finns egentligen bara ett datum: den 4 april 1964. Någon månad efter det att de avslutat sin första triumfatoriska USA-turné la de beslag på de första fem platserna på Billboards Hot 100-lista: 1. Can’t Buy My Love 2. Twist and Shout 3. She Loves You 4. I Want To Hold Your Hand 5. Please Please Me. Dessutom hade de ytterligare nio låtar med bland de 100 mest säljande singlarna. Rekordet står sig än idag. Den våren tycktes det som om Beatles hade förstaplatsen på entreprenad: I Want to Hold Your Hand toppade i sju veckor, avlöst av She Loves You under två veckor innan det var dags för Can’t Buy My Love i ytterligare fem veckor. Beatles-våren 64 är förstås alla listnördars julafton. Men så var också våren 64 tidpunkten då Beatles erövrade världen, indragna i ett hysteriskt tempo som bara tycktes öka under de kommande två åren. Under de 25 månader som följde gjorde Beatles inte bara ett otal turnéer, radioinspelningar även två långfilmer, de gav ut otaliga pärlor till singlar och framför allt: de spelade in hela fem album (A Hard Day’s Night, Beatles For Sale, Help! och de två epokgörande Rubber Soul och Revolver). De levde i ett kreativt rus, deras talang tycktes outtömlig, populariteten gränslös. I denna virvelstorm kunde Paul och John var och en för sig sätta sig ner, finna lugnet och samla sig till finstämda mästerverk som Yesterday och In My Life. Nu samlas deras amerikanska och engelska list-ettor på ett album, Beatles One. Urvalet kan diskuteras. Att Strawberry Fields Forever valts bort till förmån för en töntlåt som Someting (som dessutom heller aldrig låg etta) är oförklarligt. I synnerhet som att bägge sidorna av singeln Penny Lane/Strawberry Fields Forever nådde förstaplatsen och ses som en enhet, som två sidor av samma mynt.
Låtlista:
Love Me Do, From Me To You, She Loves You, I Want to Hold Your Hand, Can´t Buy Me Love, A Hard Day’s Night, I Feel Fine, Eight Days a Week, Ticket to Ride, Help!, Yesterday, Day tripper, We Can Work It Out, Paperback Writer, Yellow Submarine, Eleanor Rigby, Penny Lane, All You Need Is Love, Hello Goodbye, Lady Madonna, Hey Jude, Get Back, Ballad of John and Yoko, Something, Come Together, Let it Be, The Long and Winding Road.

THE WATERBOYS
Rock in the Weary Land
Efter ett par plattor under eget namn tar Mike Scott tillbaka gruppnamnet
Waterboys. Och om hans musikaliska karriär kan beskrivas som ett hoppande
mellan folkmusikinspirerade och rockiga skivor, tillhör den här definitivt
den senare genren. Scott har tagit på sig den den pompösa rockkavajen
igen. Resultatet är en upplyftande samling låtar på en skiva som närmar
sig kraften från de tidigaste Waterboys-skivorna A Pagan place och This is
the Sea.
Diskografi:
The Waterboys ,1983
A Pagan Place, 1984
This is the Sea, 1985
Fisherman's Blues, 1988
Room to Roam, 1990
The Best of the Waterboys: 1981-1990, 1991 (samling)
Dream Harder, 1993
The Secret Life of the Waterboys 81-85, 1994 (samling)
Live Adventures of the Waterboys, 1998 (samling)
The Whole of the Moon: The Music of the..., 1998 (samling)
Rock in the Weary Land, 2000

WILT
Bastinado
Det fanns för några år sedan ett sorgligt underskattat band från Irland som hette Kerbdog. Dessa tre gossar släppte två album, varav det andra, On The Turn, var en fullkomlig knockout av fulländade melodier och slammer. Nu har gitarristen och sångaren Cormack Battle och trummisen Darragh bildat en ny trio, Wilt. Den som är bekant med Kerbdog känner genast igen de snygga melodierna, de enkla men klockrena arrangemangen och de små berättelserna ur en unga mans ibland kaotiska liv.
Men Wilt strävar också åt ett lite annat håll. Istället för Kerbdogs massiva distgitarrer finns här en större återhållsamhet med slamret och ibland låter det som ett lite högljutt the Smiths.
Oavsett soundet är låtmaterialet mycket starkt, framförallt genom att vara så genialiskt enkla. Inga konstigheter, trummor, bas, sång och en gitarrslinga. Det är i enkelheten som Wilts styrka ligger, att med mycket små medel få fram ett driv och en smittande popnerv.


AT THE DRIVE-IN
Relationship of Command
Häromdagen kändes det som om rocken höll på att dö. På samma sätt som konstrocken på 70-talet, pudelrocken på 80-talet och grungen gjorde på sin tid. Och med viss rätt. Den töntigt kallade ”new metal”-scenen, med band som Korn, Slipknot och Limp Bizkit, står numera bara för infantil attityd, trötta begagnade riff och en massa överskattade pajasar i balla kläder.
Men så från ingenstans dyker det upp ett gäng dårar från El Paso, Texas och sparkar liv i liket. At the Drive-In återuppfinner hela rockbegreppet med sin fantastiska platta Relationship of Command. Hardcore blandas med punk, en massa energi och en härligt befriande attityd. Här är poserna små men viljan desto större. De blandar friskt och nyfiket, strävar åt ett håll, byter och hittar något nytt, och stoppar aldrig. Grymt driv, grymt bra låtar, bra sång och ett nytt fräscht sound…
Äntligen finns en anledning att lyssna på rock igen; At The Drive-In.
Diskografi:
In/Casino/Out, 1998
Vaya, 1999
Relationship of Command, 2000
Catacomb ( EP), 2000
Extracurricular, Autorelocator ( EP), 2000
One Armed Scissor/Pattern Against User/Incetardis (singel), 2000

ULF LUNDELL, CORNELIS m fl
Volym # 1 – Den bästa svenska musiken 60- och 70-tal
Återanvändning av 30 år gammalt godis, initierat av redaktionen för Livet är en fest-serien i radions P3. Från Cornelis Vreeswijk till de mystiska, ännu oidentifierade Philemon Arthur and the Dung. Däremellan en sådan brokig samling som Lundell, Hoola Bandoola, John Holm och Ted Gärdestad.
Låtlista:
Cornelis Vreewijk: Somliga går med trasiga skor, Hoola bandoola band: jakten på dalai lama, John Holm: Vid ett fönsterbord mot parken, Monica Zetterlund: Var blev ni av?, Pugh Rogefeldt: Små lätta moln, Cornelis Vreeswijk: Balladen om Fredrik Åkare och den söta fröken Cecilia Lind, Olle Adolphson: Trubbel, Monica Törnell: en kungens man, John Holm: Ett enskilt rum på sabbatsberg, Barbro Hörberg: Med känsliga ögon, Ulf Lundell: Snön faller, Ted Gärdestad: Sol, vind och vatten, Ola magnell: Påtalåten, Ulla Sjöblom: Natt kallare, Contact: samma vindar samma dofter, Blå tåget: Staten och kapitalet, Hoola bandoola: Keops pyramid, Peps Blodsband, Onådens år, Philemon Arthur & the Dung: Min hund


WALLFLOWERS
Breach
Jakob Dylan och hans band har fötterna i den amerikanska rockmylla som trivdes bäst på 70- och 80-talet. En ganska trygg musik, knappast utmanande men som kräver bra slutfinish, personlighet i sångröst och karaktär i gitarrsound. Wallflowers är på väg dit, inspirerade främst av Tom Petty. Rockigare än Wilco, tuffare än Counting Crows – men ändå samma andas barn. På låt nummer åtta händer något. Som om Jakob för en gångs skull låter arvet efter pappa Bob blomma ut (annars distanserar han sig rätt bra från farsan) i en rysare till ballad. Up from Under är en av årets vackraste låtar.
Diskografi:
The Wallflowers, 1992
Bringing Down the Horse, 1996
Breach, 2000

RADIOHEAD
Kid A
Det tog tre år att följa upp den hyllade OK Computer. Ambitionsnivån har varit hög. Radiohead vill vara bandet som efter grungens, indie-popens och britpopens kollaps räddade rockmusiken – samtidigt som man vill vara banbrytare, förnyare, vägröjare. De har å ena sidan axlat U2 som den stora, pampiga arenarockens affischnamn nummer ett – samtidigt som de inte drar sig för att flirta med elektroniska, experimentella klanger. Det finns en oförutsägbar spänning i Radiohead. Kid A är inte någon blåkopia av OK Computer utan ett stort steg vidare i en riktning som varken bandet eller publiken kan se slutet på.
Diskografi:
Pablo Honey, 1993
The Bends, 1995
OK Computer, 1997
Kid A, 2000


SOUNDTRACK
High Fidelity
Går det verkligen att kombinera en djup kärleksrelation med en stor vinylsamling? vad säger tjejen när du tillbringar kvällen med att sortera skivsamlingen eller spelar in en blandband? Det undrar centralfioguren i Nick Hornbys bok High Fidelity som nu blivit film och som därför också begåvats med ett soundtrack. Låtarna ur filmen är väl valda och musiken är minst lika bra som storyn.
Låtlista:
The Thirteenth Floor Elevators: You're Gonna Miss Me
Kinks: Everybody's Gonna Be Happy
John Wesley Harding: I'm Wrong About Everything
Velvet Underground: Oh! Sweet Nothin'
Love: Always See Your Face
Bob Dylan: Man of Time
Sheila Nichols: Fallin' For You
Beta Band: Dry the Rain
Elvis Costello: Shipbuilding
Smog: Cold Blooded Old Times
Jack Black: Let's Get It On
Stereolab: Lo Boob Oscilator
Royal Trux: Inside Game
Velvet Underground: Who Loves the Sun
Stevie Wonder: I Believe (When I Fall in Love It Will Be Forever)


GO BETWEENS
The Friends of Rachel Worth
Rockhistorien är full av misslyckade återföreningar. Frestelsen att återbilda spillrorna av ett band blir stor när det visar sig att solokarriärerna inte riktigt håller. Australiensiska Go betweens var den sällsynt lyckade föreningen av två sällsynt begåvade låtmakare och sångare, Robert Forster och Grant McLennan. Det ursprungliga bandet hämtade näring från velvet Underground och Dylan, men hittade snart en egen stil, intelligent pop med smarta melodier.
De gav ut en imponerande trilogi plattor Before Hollywood, Spring Hill Fair och framförallt mästerverket Liberty Belle & the Black Diamond Express där de utvecklade en spännande ljudbild som innehöll både violin och oboe. De kunde snickra tidlösa hits som Right here och Streets of Your Town. Efter tolv år la de av, Mclennan och Forster kom under en tioårsperiod att testa sina egna vingar. Knappast överraskande nådde de aldrig samma höjder som Go Betweens. De behövde varandra, mellan två lpåtskrivare uppstår ofta en spänning, en dynamik som går förlorad när paret går egna vägar. Lennon och McCartney behövde varandra i Beatles, jagger och Richards i Stones och Strummer och Jones i Clash. Så är det också med Forster och McLennan. Och när de nu återförenas är det – överraskande nog – med samma glöd, med samma lekande luftighet och vitalitet i melodierna som förr. Som om de riktigt längtat efter varann.
Diskografi:
Send Me a Lullaby, 1981
Very Quick on the Eye (halvofficiell bootleg), 1982
Before Hollywood, 1983
Spring Hill Fair, 1984
Metal and Shells, (endast vinyl, begränsad upplaga) 1985
Liberty Belle & the Black Diamond Express, 1986
Tallulah, 1987
16 Lovers Lane, 1988
The Peel Sessions , 1989
1978-1990, (dubbel-cd, samling) 1990
78-79: The Lost Album, (tidigare outgivna inspelningar) 1999
Bellavista Terrace: Best of the Go-Betweens, 1999
The Friends of Rachel Worth 2000



EMMYLOU HARRIS
Red Dirt Girl
Red Dirt Girl är berättelsen om en sådant där människoöde som Springsteen brukar berätta om. En Red Dirt Girl från en Red Dirt Town. Brorsan putsar upp sin Indian 49:a, tvingas iväg till Vietnam, kommer aldrig tillbaka. Systerns och familjens liv i spillror. Hon försöker hitta ett eget liv. Hittar en kille från stan. Fembarnsmor vid 27. Egentligen vill hon bort från hålan, hitta ett liv på andra sidan. ”There won’t be a mention in the News of the World about the life and deat of a red dirt girl” sjunger Emmylou. Titellåten färgar hela plattan. Berättelser. Ögonblicksskildringar. Bekännelser. Drömmar. Alla låtar för ovanlighetens skull skrivna av Emmylou själv. Som om hon i åratal gått och ruvat på ett knippe nervigt dallrande låtar som hör ihop, som vävts samman till ett sammanhållande tema. (Enda undantaget är en låt hon lånat av Patty Griffin – när får hennes två album svensk distribution?) Bruce Springsteen och Patti Scialfa gästar på Tragedy, en av dessa fullständigt makalösa ballader som fyller detta album upp till brädden. En fullständigt makalös uppföljare till albumet Wrecking Ball då producenten Daniel Lanois gav henne ett naket, kargt sound. Soundet är detsamma nu. Men vid spakarna sitter nu i stället Lanois kompis, basisten Malcolm Burn som också haft fingrarna med i plattor som Bob Dylans bästa 80-talsplatta Oh, Mercy, Lisa Germanos tre första och Emmylous Wrecking Ball som han alla mixat. Malcolm Burn kommer säkert att få fler procent-erbjudanden efter Red Dirt Girl som är ett mindre mästerverk. En av Emmylous fem bästa plattor.

STEVE EARLE
Transcendental Blues
Det är nu fem år sedan Earle muckade från fängelset och gick ut i livet, fri från heroin. Han hade med sin Guitar Town gett nytt liv i country-rocken, nått en artistisk höjdpunkt med Copperhead Road. Men hårt leverne drev Earle in i ett svart hål som han nu lyckats ta sig ur. Från 1995 och framåt har han visat en oerhörd kreativitet. Earle återgår nu till sin rockigare sida efter fjolårets lyckade bluegrass-utflykt med The Mountain. Nu handlar det mer om filosofi och meditation än politik och hårdkokta berättelser från det andra Amerika. Bli inte förvånad om plattan doftar Beatles Revolver ibland. Earle spelade den ofta när Transcendental Blues spelades in.
Diskografi:
Guitar Town, 1986
Exit O, 1987,
Copperhead Road, 1988
The Hard Way, 1990
Train A-Cominí, 1995
I Feel Alright, 1996
El Corazon, 1997
The Mountain, 1999
Transcendental Blues, 2000

DAVE ALVIN
Public Domain: Songs from the Wild Land
Sista tiden har det handlat mycket om den excentriske Harry Smith’s barfotainspelningar på amerikansk landsbygd under mellankrigstiden. Det har handlat om Steve Earles djupdylkning i amerikansk folkmusikmylla. Det har handlat om hur Billy Bragg och Wilco förvaltat arvet efter Woody Guthrie på två enastående plattor. Och så kommer den här fullkomligt lysande plattan i samma anda av ursprunglig, amerikansk, lantlig musik, inspelad av en gammal trygg rockare som Dave Alvin med förflutet i band som Blasters och X. Och vill man dra det här ännu längre är detta en släkting till the Bands två första, Byrds Sweatheart at the Rodeo och Dylans John Wesley Harding. Och Public Domain: Songs from the Wild Land står sig alldeles utmärkt i det gänget.
Diskografi:
Every Night About This Time, 1987
Romeo's Escape,1987
Blue Blvd, 1991
Museum of Heart, 1993
King of California, 1994
Interstate City, 1996
Blackjack David, 1998
Public Domain: Songs from the Wild Land, 2000

WYCLEF JEAN
The Ecleftic
Med Fugees The Score och sedan första soloalbumet The Carnival etablerade sig ”Clef” i frontlinjen av hip hopen. En respektlös sökare som fördomsfritt blandade musik med hip hop som basämne. Vi vet hur han fick nytt liv i Guantanamera, Killing Me Softly och Bob Marley-låtar. På nya plattan medverkar bland annat Mary J Blige som i hip hop-dräkt får ett helt annat liv än i den blankpolerade, ytliga och svala gestalt som idag missvisande går under benämningen r&b. Vi möter gamla funkprästerna Earth, Wind & Fire som ”Clef” behandlar mer vördnadsfullt än andra gäster. Och Whitney Houston gör ett inhopp och visar hur spännande hennes röst kan vara i rätt sammanhang. Yossou N’Dour är en annan spännande gäst på plattans enda reggaelåt. Men det man främst minns från plattan är country-räven Kenny Rogers i hip hop-tappning. Trots de mångskiftande gästerna lyckas ”Clef” få kontinuitet i musiken. Det känns aldrig splittrat eller spretigt. Bara spännande och oförutsägbart.

STUCK MOJO
Declaration Of A Headhunter
Så nu är de då tillbaks, de fyra rednecksen från Atlanta. Som vanligt gör de ingen hemlighet av att de gillar dödsstraff, marijuana, skjutvapen och ogillar medborgarrättsrörelsen och liberaler i allmänhet. Troligtvis mer som en gimmick än på allvar, men bara omslaget med en amerikansk flagga och ett antal muskelstinna typer med automatvapen räcker långt för att provocera. Det känns inte helt politiskt korrekt att äga en sådan platta…
Men de verkliga problemen börjar när plattan börjar ljuda ur stereon första gången. Första spåret Set The Tone är nämligen fullkomligt makalöst bra. Sedan är det kört. Stenhård solbränd sydstatsmetal med helt otroliga melodier. De sneglar emellanåt lite på mer klassisk heavy metal, men låter det aldrig bli tyskt eller pompöst. Dessutom använder de små keyboardslingor som ger klang, stämningar och en modern touch till andra låtar.
Om man nu bortser från de patetiska politiska inläggen på skivan kan det sägas att Stuck Mojo nu har tagit ett kliv upp i den alla högsta ligan av metalband. Grunden är fortfarande riffbaserad metal i Pantera-skolan, men de tar konceptet så mycket längre än någon annan. Givetvis är musikerna otroligt samspelta (vilket inte minst bevisades på den totalt förkrossande liveplattan HVY1 från 1999). Men det är också påhittigheten i arrangemangen, stämsången från basisten Dan och gitarristen Rich som kompletterar sångaren Bonz maniska mässande. Bud Fontseres trummor är stenhårda och driver fram gänget på en resa som inte går att stoppa. Det är också svänget som skiljer Stuck Mojo från mängden. Medan alltför många metalband sliter med hysteriska riff och trummor som bara står och stampar i sin egen sörja, rör sig det här gänget som en trimmad Pontiac GTO nedför vägen med spinnande hjul och sprutande grus. Detta ursinniga sväng tillsammans med tyngden och snygga melodier gör Declaration Of A Headhunter till det intressantaste metalalbumet på mycket länge.
Om du har problem med vapenfixerade machotyper, undvik det här albumet. Och börja för allt i världen inte lyssna på det. När du gör det är det för sent för allt annat än kapitulation.
Diskografi:
Snappin´Necks 1994
Violated EP 1996
Pigwalk 1996
Rising 1998
HVY1 1999
Declaration Of A Headhunter 2000

QUEENS OF THE STONE AGE
”R”
Den självbetitlade debuten Queens Of The Stone Age från 1998 lovade gott. De tre forna Kyuss-medlemmarna Josh Homme, Nick Oliveri och Alfredo Hernandez levererade en platta fylld av utmärkt tung rock med ett väldigt eget sound.
På nya plattan ”R” gör de ingen besviken. Alfredo har lämnat bandet och istället gästspelar en mängd musiker, vilket ger känslan av ett musikkollektiv snarare än ett band i den vanliga meningen. Likt de kollektiva experimenten i Josh Hommes Desert Sessions, blandas stilar och influenser hejdlöst. Men där Desert Sessions ofta bara blev en nerrökt flumsoppa skapar QOTSA ett mycket spännande sound. Det finns referenser till stonerrock, 60-tal, garage och slammerrock men de kopierar aldrig. Inspirationen kan bara anas, aldrig synas. ”R” är en mycket bred platta, och i händerna på mindre duktiga musiker hade den kanske spretat alldeles för mycket. Men nu blir det snarare så att plattan blir en slags resa genom ett musikaliskt rocklandskap. Mest imponerande är att trots den musikaliska bredden så finns en konsekvens i musiken, låtarna hänger ihop på ett omärkligt sätt. Sången är dessutom utmärkt och bidrar till att ge en gemensam nämnare när musiken sticker iväg på olika äventyr.
Samtidigt finns en befriande enkelhet i musiken. Experimenten känns aldrig utstuderade eller gjorda för sin egen skull. Variationen bara finns där och soundet har fortfarande det enkla sväng som fanns på debutplattan.
I en tid när alldeles för många band kopierar de rådande trenderna eller vägrar förnya sig kommer Queens Of The Stone Age som en frisk fläkt. ”R” är rockmusik när den är som allra mest svängig, spännande och oförutsägbar.

DAVE ALVIN
Public Domain: Songs from the Wild Land
Sista tiden har det handlat mycket om den excentriske Harry Smith’s barfotainspelningar på amerikansk landsbygd under mellankrigstiden. Det har handlat om Steve Earles djupdylkning i amerikansk folkmusikmylla. Det har handlat om hur Billy Bragg och Wilco förvaltat arvet efter Woody Guthrie på två enastående plattor. Och så kommer den här fullkomligt lysande plattan i samma anda av ursprunglig, amerikansk, lantlig musik, inspelad av en gammal trygg rockare som Dave Alvin med förflutet i band som Blasters och X. Och vill man dra det här ännu längre är detta en släkting till the Bands två första, Byrds Sweatheart at the Rodeo och Dylans John Wesley Harding. Public Domain: Songs from the Wild Land står sig alldeles utmärkt i det gänget.
Diskografi:
Every Night About This Time, 1987
Romeo's Escape,1987
Blue Blvd,1991
Museum of Heart, 1993
King of California, 1994
Interstate City, 1996
Blackjack David, 1998
Public Domain: Songs from the Wild Land, 2000

PATTI SMITH
Gung ho
Patti Smith är tillbaka. Rockpoeten tar ut svängarna ordentligt med nya plattan Gung Ho. Från åttitalspoppiga inledningslåten One Voice via funkiga New Party till det avslutande titelspåret, klassisk meditativ Smith-poesi. Bara en sak förenar sångerna: Förvirringen att vakna upp i ett USA hon varken känner igen eller förstår. Gung Ho är en platta som kräver sina lyssningar. Men det är väl värt
mödan.
Patti Smith har använt keyboards. Jag förstår ingenting. Först i tredje låten, Boy Cried Wolf, känner jag igen henne. Den raspigt ljuva rösten som krävande tränger sig in i maggropen. Sedan leder hon mig långsamt fram genom poppunk, rock, country & western,
funk...
Texterna är käftslag i vanlig Smith-stil. Samtidigt finns det en sorg, en besvikelse över vad som inte blev. Hon hoppas på "one more revolution/one more turn of the wheel". Det är elefanten som slår på trumman utan att kunna göra något. Det är amerikanska flaggor blandade med kinesiska, det är en berättelse från ett vackert, dött land. Det är en annan sorts död än på de två förra plattorna. (Gone Again är dedikerad till döde Fred Sonic Smith. Peace and Noice dedikerades till författaren William Burroughs.)
På omslaget får jag veta att plattan innehåller tretton starka nya sånger. Det är inte sant. Moder Teresa-hyllningen One Voice och Dylan-flörten Lo and Beholden kunde jag varit utan. Å andra sidan kunde jag köpt hela plattan bara för Upright Come och New
Party.
Diskografi:
Horses, 1975
Radio Ethiopia, 1976
Easter, 1978
Wave, 1979
Dream of Life, 1988
Gone Again, 1996
The Patti Smith Masters, 1996 (Samlingsbox)
Peace and Noise, 1997

YO LA TENGO
And Then Nothing Turned Itself Inside-Out
Så föll alla bitar på plats. Efter tio album på 14 år. Och Ira Kaplans band kan efter ett lysande 90-tal med toppar son Painful (-93) och I Can Heart the Heart (-97) med nya plattan snart kanske räkna med en kultstatus av samma rang som deras förebilder från 60-talet: Velvet Underground och Love. Nu är det ämtligen dags att lämna positionen som enbart kritiker-rosat band och ta steget över till en större publik, hungrig efter mogen rockmusik som samtidigt är nyfiken, djärv, vacker och taggig och som har förmågan att både smeka och utmana.
Diskografi:
Ride the Tiger, 1986
New Wave Hot Dogs, 1987
President Yo La Tengo , 1989
Fakebook , 1990
May I Sing with Me, 1992
Upside Down, 1992
Painful , 1993
Electr-O-Pura, 1995
Genius + Love = Yo La Tengo, 1996
I Can Hear the Heart Beating as One, 1997
And Then Nothing Turned Itself Insideout, 2000

ROLLINS BAND
Get Some Go Again
Han följer inga regler, Henry Rollins. Först sparkar han sitt gamla band och säger sig vara trött på rocksvängen, sedan inser han efter ett tag att det faktiskt är kul att lira rock. Då börjar han hänga med LA-trion Mother Superior, som plötsligt blir det nya Rollins Band.
Men det var tur att tycke uppstod, Get Some Go Again är nämligen det mest vitala och svängiga som Rollins presterat sedan något enstaka spår på Weight från 1994. Efter att på förra albumet Come In And Burn ha snöat in väl mycket på jazz och experiment så är det nya materialet mycket rakare och tillbaks till rockens rötter. Enkelt, avskalat och med ett grymt ös. Inspirationen lyser igenom tydligt emellanåt, Iggy & the Stooges, Thin Lizzy och ibland till och med lite Motorheadslammer.
Textmässigt är Rollins lika förbannad som vanligt, men aldrig så det blir politiskt korrekt eller övertydligt. Snarare så blir texterna små berättelser, anekdoter från ett Amerika som han både älskar och hatar. Hans underfundiga humor och analyser ger hjärna till rock´n rollen som ju annars mest servar hjärtat.
Diskografi:
The End Of Silence, 1992
Hard Volume, 1993
Life Time, 1993
Weight, 1994
Come In And Burn, 1997
Insert Band Here, 1999
Get Some Go Again, 2000

STUCK MOJO
Hvy 1
Jag hade tidigare bara erfarenhet från ett av Stuck Mojos studioalster, Rising från 1998. Den var inte då inte så värst upphetsande, tung rock med rap och metalinslag. Det kanske var tidens anda som var i vägen, det kändes helt enkelt lite tjatigt. Trots allt kommer Stuck Mojo från samma mylla i södern som exempelvis Pantera och Crowbar, och i samma veva fanns det alltför många band som med varierande framgång försökte kombinera rap och metal. Men det är nog dags att ändra åsikt snarast.
Hvy 1är nämligen en fullkomligt lysande liveplatta. Stuck Mojo på scen är en totalt skoningslös ångvält av groove och tyngd, allt sitter så tight och rakt i ansiktet att man bara gapar. De femton livespåren har till att börja med klockrent ljud, bara det är ju en bedrift. Sedan har Stuck Mojo riktigt bra låtar att bygga en liveshow på. Grunden är ganska traditionell metal, med hårda riff, snärtiga breaks och dubbelkaggar, men det är den färgade vokalisten Bonz som ger dem sin riktiga egenart. Han rappar, skriker, hetsar publiken och emellanåt sjunger han dessutom riktigt vackert. Melodierna dyker upp när man minst anar det och låtarna känns både varierade och konsekventa.
Att de sedan är rednecks är ett minus man får leva med. Haschpropaganda är ju mer regel än undantag hos amerikanska rockband från södern, men att propagera för dödsstraffet? Det känns rätt unket faktiskt.
Men detta är också det enda som går att anmärka på. Man får helt enkelt skilja på personerna och deras konst.
Hvy 1 är den bästa liveplatta jag hört, punkt.
Diskografi:
Snappin´Necks,1995
Violated,1996
Pigwalk,1996
Rising,1998
Hvy 1 (live), 1999

MILLENCOLLIN
Pennybridge Pioneers
Ett album med Millencollin säljer sådär en kvarts miljon exemplar över hela världen numera, vilket gör dem till Sveriges största rockband idag. Numera på prestigefyllda amerikanska Epitah där Brett Gurewitz (Bad Religion) producerat en ovanligt poppig Millencollin-platta.
Diskografi:
Life on a Plate, 1996
For Monkeys, 1997
Some Old Tunes, 1998
Pennybridge Pioneers, 2000

MC 5
The Big Bang: The Best of Mc 5
En 60-talsorkan från Detroit med blott tre gjorda plattor från 1969-71. De bästa låtarna har samlats på denna samling med spår från en av de starkaste liveplattor som någonsin gjorts av ett rockband: Kick out the Jams som nyligen getts ut i ocensurerad version. Rock ’n’ roll som revolutionärt väckelsemöte. ”Det är du själv som avgör om du är en del av problemet eller en del av lösningen”, mässar en inlånad svart aktivist innan detta elektrostålverk till rockband brakar lös. Gruppens managar hade ett eget litet part, White Panter Party, som inte var något annat än en fanclub till MC 5. Mera renodlad pop blev det på uppföljaren Back in the USA med den kanske snabbaste versionen av gamla Tuti Fruitti. Här finns också Shakin’ street, en oförglömlig pop-pärla skriven av bandets gitarrist Fred ”Sonic” Smith (som senare blev Patti Smiths man, gitarrist och producent). Annars började bandet runt 1965 som kopior av Yardbirds, Them, Who och Rolling Stones.
Diskografi:
Kick Out the Jams [live], 1969
Back in the U.S.A., 1970
High Time, 1971
Babes in Arms, 1983
Live 1969/70
Live Detroit 68/69, 1988
Do It, 1987
Power Trip, 1994
American Ruse, 1994
Thunder Express, 1995
Looking at You , 1995
Black to Comm, 1995
One Day Live in the Studio, 1995
Teenage Lust [live, 1996
Starship: Live at Sturgis Armory June 1968, 1998
Greatest Hits Live, 1999
'66 Breakout, 1999
The Big Bang: The Best of MC 5, 2000

STEVE FORBERT
Evergreen Boy
Lanserades som ännu en talangfull ny Dylan. 1978-79 var Forbert het (minns Jackrabbit Slim) men svalnade snabbt trots hjälp från Springsteens kompisar. Men nu gör han lågmäld comeback med gamle stjärnproducenten Jim Dickinsons hjälp.
Diskografi:
Alive on Arrival, 1978
Jackrabbit Slim, 1979
Little Stevie Orbit, 1980
Steve Forbert, 1982
Streets of This Town, 1988
The American in Me, 1992
Mission of the Crossroad Palms,1995
New York 1982, 1996
In Concert [live], 1996
King Biscuit Flower Hour [live], 1996
Rocking Horse Head, 1996
Here's Your Pizza [live], 1997
Evergreen Boy, 2000
The Best of Steve Forbert: What Kinda Guy?, 1993

GAVIN SUTHERLAND
Diamondes and Gold
En småtrevlig skotsk singer-songwriter med Dylan i rösten och med starka melodier i bagaget. Dock inte hans mest kända som han för snart 30 år sedan skrev med brorsan och som Rod Stewart senare la vantarna på: Sailing.

BEAR QUARTET
My War
Som vanligt en urstark platta från Lule-björnarna. Dock inte samma klass som Moby Dick eller Personality Crisis. Men i samma anda. Det räcker.

HENNING KVITNES
Heartland
Hade han varit amerikan skulle han nämnts i samma andetag som Kris Kristofferson och Steve Earle. Han är norrman. Men vem skrattar åt norsk fotboll längre? Henning är countryrockens Tor André Flo.

SMASHING PUMKINS
Machina/The Machines of God
Det är tungt, massivt och elektriskt. Första intrycket är att Pumporna levererat en ganska svårgenomtränglig ljudmatta. Men plattan växer med lyssningarna och låtarna får identitet. Och precis som på den förra skivan Adore, finns spår som slår det mesta i avdelningen vemod och romantik. Underbara Stand inside your love och This time är två exempel.
Diskografi:
Gish, 1991
Siamese dream, 1993
Pisces Iscariot, 1994
Mellon Collie and the Infinite Sadness, 1995
The Aeroplane Flies High, 1996
Adore, 1998
Machina: The Machines of God, 2000

OASIS
Standing on the Shoulder of Giants
Oasis stora fiende är Oasis själva. De kommer alltid, så länge nu bandet håller, att jämföras med vad de presterade på sina två första plattor. Det är inte lätt att fortsätta göra bra musik efter en stark debut och en ännu starkare uppföljare. Albumet (What’s the Story) Morning Glory rankas som ett av de starkaste albumen det sista kvartsseklet när det gäller rak rock ’n’ roll. Men sedan blir det problem. Som om talangen inte räckte längre. Be Here Now är en underskattad platta, hyfsat hantverk men långt från det mästerverk som föregick plattan. Och den nya Standing on the Shoulder of Giants är en gedigen Oasis-platta, utan överraskningar, utan djupdykningar men också utan toppar. Men hellre en halvdan Oasis på rutin än det mesta som presteras idag.
Diskografi:
Definitely Maybe, 1994
(What's the Story) Morning Glory , 1995
Definitely Maybe Singles Box Set, 1996
Be Here Now, 1997
The Masterplan, 1998 (b-sidor från singlarna)
Standing on the Shoulder of Giants , 2000


NIGHT IN GALES
Nailwork
Skoningslöst och snabbare än tåget. Suverän mix av stenhård death metal och musikaliska avstickare. Attackerna avlöses emellanåt av melodiösa partier som ger luft och lite välbehövlig dynamik. Men det är fortfarande kompromisslös metal av bästa märke. Att göra en cover på Alannah Myles Black Velvet kan ju inte heller vara fel. Dessutom håller Nailwork toppklass rakt igenom utan några egentliga svackor. En helgjuten platta som borde nå längre än till de redan death-frälsta.
Diskografi:
Sylphlike, 1996
Towards The Twilight, 1997
Thunderbeast, 1998
Nailwork, 2000

PSYCORE
I’ m not one of us
Andra fullängdalstret från svenska Psycore fortsätter där den utmärkta debuten Your Problem slutade. Stenhårda riff varvat med mystiska beats och med ett mycket eget sound. Ruggigt tight och emellanåt svänger det grymt. Sångaren pratar och vrålar åt lyssnaren, med en nerv som sticker i medvetandet.
Men Psycores strikta låtformel är både deras styrka och svaghet. De är som AC/DC, antingen gillar man allt de gör, eller också inget. Om de hade vågat ta ut svängarna lite mer, som i toppenspåret Enemy to myself hade skivan kunnat bli mästerlig. Dessutom ska Psycore helst avnjutas i sitt rätta element, live på scen. Men tills dess kan man trösta sig med en utmärkt platta.
Diskografi:
Your Problem, 1997
I’m not one of us, 2000

ENTOMBED
Uprising
När Thåström gav ut sin första platta med PLP, försökte han låta tyngre än Entombed. Men Thåström kom fram till att det var omöjligt. Enligt Rågsvedsrockaren finns det bara ett sätt att bli tyngre än Entombed: att koppla en dammsugare till en distpedal. Nu är Entombed tillbaka med en ny platta, Uprising.
Det är inte alls samma industrirock som Thåström eftersträvade. Det är svängigt och klassiskt. Tanken går osökt till Mötorheads gamla sjuttitalsplatta Ace of Spades. Redan från första låten Seeing Red hör jag Lemmy spöka.
Och visst är det snabbt, lika snabbt som Ace of Spades. Och det är tungt, Entombed tar fasta på de klassiska hårdrocksriffen. Samtidigt undviker de att bygga upp en ogenomtränglig ljudmassa. Det kommer många pauser, som får lyssnaren att stanna upp någon sekund innan det kör igång igen.
Resten av plattan går i samma stil, och förutom den dova, grötiga sången, hör jag spår från tidiga Judas Priest-plattor.
Det tuffaste introt på Uprising kommer sist. Ett kyrk-syntorgelsintro plinkar sig fram till den dundrande, ödesmättade trumman. Men det märks ändå att vi skriver ett nytt tusental. Entombed låter lite för polerade, välgenomtänkta. Det är inte lika skitigt som på Lemmys tid.
Diskografi:
But Life Goes On, 1989 (demo)
Left Hand Path , 1990
Clandestine, 1991
Hollowman, 1993 (EP)
Wolverine Blues, 1993)
Out Of Hand, 1994 (Japan)
Entombed, 1997
DCLXVI - To Ride, Shoot Straight And Speak The Truth, 1997
Wreckage, 1998 (Japan)
Monkey Puss, 1998
Same Difference, 1998
Black Juju, 1999(10")
Uprising, 2000

ROBBIE FULKS
The Very Best of Robbie Fulks
En samling udda spår med en råbarkad country-buse som är oerhört fräck i mun när han ska gestalta sex och svek. Bara det att han stundom anlitar vildsinte Steve Albini som producent.
Han har rötterna i bluegrass och Woody Guthrie, men kom att utveckla en säregen form av hårdkokt country. De två första albumen gavs ut på det lilla no depression-bolaget Bloodshot innan han gick över till stora Geffen. Very Best of-plattan är ingen hitsamling utan mer en samling av svåråtkomliga låtar som bland annat funnits på olika samlingsplattor.
Diskografi:
Country Love Songs, 1996
South Mouth,1997
Let's Kill Saturday Night, 1998
The Very Best of Robbie Fulks, 1999


VAN MORRISON, CHRIS BARBER, LONNIE DONEGAN
The Skiffle Sessions
När Elvis satte fyr på USA väckte Lonnie Donegan britterna med sin skiffle, en slags upp-poppad amerikansk folkmusik spelad på tvättbräda. Van Morrison hade sitt eget skiffleband. Nu träffas Van, Lonnie och jazzmusikern Chris Barber och river av 15 skifflestandards. Kul har de. Klicka här så får du hela låtlistan

ROY ORBISON
Sweets for Sweden
Nu ska väl ändå Lana få vara med på en samling med Rojan. Den var ju ändå en hit i Sverige hösten 66. Men icke. Däremot 22 andra svenska hits från mestadels 60- och några från 80-talet. Klicka här så får du hela låtlistan.

FOLK IMPLOSION
One Part Lullabye
Lou Barlow är genialisk. Han var det i Dinosaur Jr och han är det i Sebadoh. Och i fritidsprojektet Folk Implosion som här gör vidunderlig akustisk rock, mogen, finurlig, överraskande. Starka låtar, finurliga enkla arrangemang. 34-årige Lou Barlow imponerar mer och mer ocvh var onekligen en av 90-talets mest inflytelserika rockmusiker. Bland annat som förgrundsfigur för den lågmälda lo fi-strömningen. Hemma i Massachusetts startade han hardcorebandet Deep Wound med J Mascis. Bandet upplöstes 1983 men de två skulle några år senare återförenas i nystartade Dinosaur Jr där Barlow spelade bas. Kombinationen Barlow-Mascis blommade ut i plattan You’re Living All Over Me som fortfarande måste räknas som dinosaurens bästa. Men efter slitningar med Mascis fortsatte Barlow med Sebadoh, ett litet sidoprojekt han haft ihop med multiinstrumentalisten Eric Gaffney. Sebadoh har under 90-talet gjort ett antal starka album, varav Bakesale och Harmacy rankas som de främsta. Parallelt med Sebadoh arbetar den produktive Barlow sedan 1994 med kompisen John Davis, en singer-songwriter, i Folk Implosion som bland annat gjort fillmusiken till Kids. Dessutom har han gett ut en rad utsökta kasetter, inspelade hemma i vardagsrummet – de bästa inspelningarna utgivna på cd som ”Home Recordings”.
Diskografi:
Dinosaur Jr: Dinosaur, 1985
Dinosaur Jr: You're Living All Over Me, 1987
Dinosaur Jr: Fossils (samling) 1991
Sebadoh: III, 1991
Sebadoh: Smash Your Head on the Punk Rock, 1992
Sebadoh: Bubble & Scrape 1993
Lou Barlow: A Collection of Home Recordings, 1994
Sebadoh: In Tokyo, 1994
Sebadoh: Bakesale 1994
Lou Barlow & his Sentridoh, 1995
Lou Barlow and Friends: Another Collection of Home Recordings, 1995
Sebadoh: Harmacy 1996
Folk Implosion: Dare to Be Suprised, 1997
Sebadoh: Sebadoh 1999
Folk Implosion: One Part Lullaby 1999

VIOLENT FEMMES
Freak Magnet
Med sin respektlösa, smått vansinniga akustiska tokrock lyste de upp det eländiga 80-talet. Tyvärr hör man inte av dem så mycket. Det började för 18 år sedan i Milwaukee, Michigan där trion Gordon Gano (gitarr och sång), Brian Ritchie (bas) och Victoria DeLorenzo (slagverk) formulerade en egen variant av folk-punk, inspirerade av Jonathan Richman och the Feelies. En stil som förädlades på andra plattan. Sedan gav de sig på att göra såväl T Rex-tolkningar och gospelplattor (Ganos soloskivor) och nu efter sex studioalbum lirar de en mogen, respektlös, uppfriskande, smågalen och sanslöst ösig rock ’n’ roll som vi har svårt att vara utan.
Diskografi:
Violent Femmes,1983
Hallowed Ground, 1985
Blind Leading the Naked, 1986
3, 1989
Debacle: The First Decade, 1991 (samling)
Why Do Birds Sing?,1991
Add It Up (1981-1993), 1993 (samling)
New Times, 1994
Rock,1998 (endast utgiven i Australien)
Viva Wisconsin, 1999 (live)
Freak Magnet, 2000

PRIMAL SCREAM
Xtrmntr
Det finns hård musik. Och hårdare. Primal Scream fortsätter där man en gång slog igenom. Då 19991, med LP:n Sreamadelica la bandet en brygga mellan å ena sidan den brittiska technon, Manchestervågen med Happy Mondays, Stone Roses och alla de andra och å andra sidan den vanliga rock-publiken. Primal Scream danar kvar på samma brygga, men utan de Stones-riff som tidigare varit så förtjusta i som om de velat göra en 90-talsversion av Let It Bleed. En hel del politik i texterna, men så har också Bobby Gillespie bland annat stött Englands gruvarbetare. Bobby började annars som trummis i Jesus & Mary Chain innan han 1984 startade Primal Scream som först var ett popband men som snart tog vägen via Stooges, MC5 och Johnny Thunders till en blandning av techno och Rolling Stones. Letandet efter rötter ledde dem till Memphis och soul-producenten Tom Dowd i Give Out-albumet. Via filmen Trainspotting (som man gjorde låtar till) hittade Primal Scream tillbaka till sin dystra sida. Och nu slår de vilt. Detta är musik som mörbultar.
Diskografi:
Sonic Flower Groove, 1987
Primal Scream, 1989
Screamadelica, 1991
Give Out But Don’t Give Up, 1994
Vanishing Point, 1997
Xtrmntr, 2000

TRANSPORT LEAGUE
Satanic Panic
Märkligt att vissa band aldrig slår på allvar fast de är hur bra som helst. Med sitt tredje alster visar Transport League upp ett bredare register än tidigare och resultatet är imponerande. Den blytunga boogierocken finns kvar i botten men nu luftigare och med perfekt balans mellan melodier och djävulskt mangel. Sången känns genomtänkt och hjälper till att lyfta låtarna. Kanske saknas den där lilla avstickarlåten som bryter av soundet, kanske hade det behövts ett litet andrum. Men det är konsekvent och proffsigt, dessutom med ett uns av den livsviktiga självironin. En utmärkt platta med en av landets främsta rockband.
Diskografi:
Stallion Showcase, 1996
Superevil, 1997
Satanic Panic, 2000

STAVESACRE
Speakeasy
Att efter ett Stockholmsbesök döpa en låt till S:t Eriksplan är ju hur coolt som helst av amerikanska Stavesacre. Deras tredje album med en ny fjärdedel medlemmar bekräftar dem som en av de ledande akterna inom emocore just nu. Aggressiviteten är lite nedtonad jämfört med den lysande föregångaren "Absolutes", men soundet är fortfarande helgjutet med snygga arrangemang. Som om The Cure hade spelat tillsammans med Quicksand ungefär. Tung känslosam rock med en röd nervig tråd som känns ända in i ryggmärgen.
"Speakeasy" finns bara på import ännu, men är definitivt värd några extra kronor.
Diskografi:
Friction, 1996
Absolutes, 1997
Speakeasy, 1999


CORRS
ALANIS MORRISETTE
MTV Unplugged
Ett band och en sångerska som tjänar på att ibland dra ur kontakten och tona ner. Med var sitt akustiskt album framträder de här i ny skrud. Klicka här så får du hela låtlistan.

DR DRE
2001
Med sitt NWA tog Dr Dre hip hopen från Public Enemys politiskt militanta rap till en tung krutrökedoftande hårdkokt ”gangsta rap”. Dr Dre alias Andre Young, 35 år började med rap i South Central Los Angeles och kom att utveckla den hårdkokta LA-skolan inom hip hop. Han träffade Ice Cube och Eazy-E som tillsammans blev NWA, Niggaz With Attitude. Deras första platta ”Straight Outta Compton” från 1987 förtegs i media men den fick ett enormt genombrott hos den svarta publiken. Det var råbarkad gangsta’ rap med låtar som ”Fuck the Police” vilket föranledde varningar från FBI. Det var inte som sångare som Dr Dre gjorde sig känd utan som producent och arrangör. Han hade lyssnat mycket på 70-talets funkmästare George Clinton och överförde tunga element därifrån till sin egen karaktäristiska g-funk. Denna g-funk präglade de artister (Snoop Doggy Dogg, Warren G, Ice Cube, 2Pac m fl) som han producerade för sitt nystartade skivbolag Death Row records. Dr Dre gjorde själv en av 90-talets viktigaste plattor, The Chronic. Bettet, tyngden och attacken därifrån finns fortfarande kvar.
Diskografi:
The Chronic, 1992
Back N Tha Day, 1996 (tidigt material från tiden före NWA)
Dr Dre Presents the Aftermath, 1996 (samling med andra artister)
2001, 1999

SAMLING
Loud, Fast & Out Of Control
Den mest perfekta samlingen över 1950-talets rock'n'roll hittills. Här finns, på fyra CD med drygt 100 låtar, det mesta och det bästa från en tid som dröp av brylé och antydningar, en tid då musiken bröt tabun och där vickande höfter inte var TV-mässiga. Det fina med skivbolaget Rhinos samling är blandningen av vit och svart musik, kända och lite mindre kända artister, men alla med en given plats på vilket 60-årskalas som helst...Klicka här så får du hela låtlistan.

SAMLING
Absolute Christmas ’99
En ny utökad upplaga med ömsom vin ömsom vatten. Nya pärlor är bland annat Emmylou Harris. Mest visst saknas många julfavoriter som Folk & Rackare, Clyde McPhatter eller några spår från bortglömda 60-talsklassikern Soul Christmas. Men, men det finns alltid tillräckligt många låtar på den här typen av samlingar för att man ska kunna få ett hållbart soundtrack till julfirandet. Klicka här och kolla själv vilka låtar som är med.

FOO FIGHTERS
There Is Nothing Left To Lose
Förväntningarna var höga på det tredje alstret från Foo Fighters. För att överträffa ett bra första och ett lysande andra album, skulle det krävas ett mästerverk. "There Is Nothing Left To Lose" börjar starkt med "Stacked Actors", en humoristisk känga till livsfarliga rockstjärnor. De följande spåren "Breakout" och singeln "Learn To Fly" är också briljant powerpop med varvade melodier och hårdsväng. Men på de resterande spåren tar FF en delvis ny väg. Energin och punkskramlet får istället ge plats för mer lågmälda poplåtar. Rakt och minimalistiskt med ett lugnare tempo. Kanske skapade den avslappnade miljön i Dave Grohls hemmastudio det nya soundet. Känslan för träffsäkra melodier finns givetvis kvar. Dave sjunger bättre än någonsin och de fegar aldrig för att stjäla influenser från alla håll. Om man gillade de lugna spåren från "The Colour And The Shape" bäst, är skivan snudd på mästerverket. Om man ville ha mera ös av typen "Monkey Wrench" eller "Enough Space" saknas lite gitarrer uppvridna till elva.
Diskografi:
Foo Fighters,1995
The Colour and the Shape,1997
There Is Nothing Left to Lose,1999

BECK
Midnite Vultures
Beck gör vad David Bowie gjorde: en Young Americans. Flirt med soul och funk. Men där Bowie underdånigt lade sig när en slickad Philly-soul, där är Beck istället vild, utmanande, provokativ. Tänjer gränserna hit och dit, inledningsspåret Sexx Laws är snudd på en hit-låt. Jag gillade aldrig hans hyllade första plattor, men fjolårets folksångarplatta Mutations var ett rejält steg framåt, för där hade han fått styrsel på sin skaparkraft. Och den kraften ångar nu vidare, ackompanjerad av tätt soulblås och funkig, fläskig bas.
Diskografi – Beck:
Mellow Gold, 1994
One Foot in the Grave , 1994
Stereopathetic Soul Manure , 1994
Odelay, 1996
Mutations, 1998
Midnite Vultures, 1999

MAVERICKS
Best of the Mavericks
Det doftar gammal god Roy Orbison om detta Floroida-band. Raul Malos röst ligger väldigt nära Orbisons och det lätta kompet som flyter mellan country och rock är precis den kuliss som Orbison gillade. Nu summerar bandet sina första tio år som skivartister med att ge ut en samling med 15 låtar varav sex tidigare utgivna. Elvis ”Are You Lonesome Tonight”, Cat Stevens ”Here Comes My Baby” och Lennon-McCVartneys gåva till Peter & Gordon ”World Without Love” är några av cover-låtarna. Storartad pop.
Diskografi – Mavericks:
Mavericks ,1990
From Hell to Paradise , 1992
What a Crying Shame, 1994
Music for All Occasions,1995
It's Now It's Alive ,1998
Trampoline,1998
The Best of the Mavericks, 1999

MATTHEW SWEET
In Reverse
Ett mysterium att den stora publiken ännu inte upptäckt denne pop-snitsare. En briljant gitarrist, en hyfsad sångare men framför allt en låtmakare av rang vars talang stundom når de riktiga höjderna. Där Elvis Costello ibland befann sig när han var på sitt bästa pop-humör. Eller skotska Teenage Fanclub.35-årige amerikanen Sweet lirade mycket med Lloyd Cole på 80-talet som också medverkat på Sweets skivor. Liksom gamle Television-hjälten Richard Lloyd och inte att förglömma Robert Quine (Lou Reed, Richard Hell). Men de riktiga inspirationskällorna finns i gamla Beatles, Big Star, Gram Parsons, kanske också REM. Sweet dammade av något så otidsenligt – eller tidlöst – som kallas power pop, alltså en lite tyngre pop med kraftfulla melodier. Hans Girlfriend från 1991 räknas som hans mästerverk En kritikerfavorit, men knappast storsäljare. Trots de starka poplåtarna. Någon sa att Matthew Sweet gör sånger, inte singlar. Och det är kanske förklaringen
Diskografi – Matthew Sweet:
Inside, 1986
Earth ,1989
Girlfriend ,1991
Altered Beast, 1993
Son of Altered Beast,1994
100% Fun, 1995
Blue Sky on Mars, 1997
In Reverse, 1999

COUNTING CROWS
This Desert Life
De började som en gnällig hybrid av the Band, Van Morrison och REM. Inte det sämsta att falla tillbaka på och de hittade omedelbart en storpublik. Men vi var nog en del som tyckte att det lät lite småsegt ibland. Så mycket bättre nu när kråkorna är tyngre och rockigare. Visst, allt är fortfarande Adam Duritz prägel: en nasal sångare och skicklig låtmakare som personifierar Counting Crows i högsta grad. Den dag han drar faller bandet ihop. This Desert Life är ett av de bättre albumen som kommit i höst.
Diskografi – Counting Crows:
August and Everything After, 1993
Recovering the Satellites, 1996
This Desert Life, 1999

GUY CLARK
Cold Dog Soup
De gamla alternativa countryartisterna tyucks vara piggare än vanligt. Nyss överraskade Kris Kristofferson. Och nu Guy Clark vars Old No 1 från 1975 är en riktig rysare. Ett av tio country-album som bör finnas i varje välsorterad skivsamling. Clark kommer från Texas där han på 60-talet umgicks flitigt med namn som Jerry Jeff Walker och Townes van Zandt. Lyftet kom via Johnny Cash som lånade en av Clarks kompositioner, Texas 1947 och via vännen Jerry Jeff Walker som flitigt spelade Guy Clark-låtar i början av 70-talet. Cold Dog Soup är kanske det närmaste han kommit Old No 1. Låg mäld i kompet, det är bara Guy på giatrr, plus en till gitarr och mandolin. Och så gör Emmylou Harris inhopp då och då. Bland annat i Steve Earles hyllning till den ihjälsupne van Zandt.
Diskografi – Guy Clark:
Old No 1, 1975
Texas Cookin', 1976
Guy Clark, 1978
The South Coast of Texas,1981
Best of Guy Clark (samling), 1982
Better Days, 1983
Old Friends, 1989
Boats to Build, 1992
Dublin Blues, 1995
Craftsmen, 1995
Essential (samling), 1997
Keepers (live),1997
Cold Dog Soup, 1999

VÄSEN
Gront
Den här tioårsjubilerande folkmusikgruppen hämtar näring ur olika traditioner och kulturer. Nyckelharpa och fiol står för svensk folkmusik, viola för konstmusik, den tolvsträngade gitarren för improvisationsmusik och slagverken, den grekiska bozokin och den italienska mandolan för annan folkmusik.

CHIP TAYLOR
The London Sessions + Bootleg
Taylor har redan gått till rockhistorien som den som skrev Wild Thing åt Troggs (egentligen åt the Wild Ones, men deras version blev för mesig). Vad få vet är att denne Taylor är en lysande sångare i den strävare country-traditionen, på gränsen till folkmusik. Här en dubbel med ett par fina duetter med Lucinda Williams.

WANNADIES
Yeah
Det här bandet slutar aldrig att utvecklas. De gör pop – som både är fräck, kul, tung och stark i melodierna - med ett sällsynt självförtroende. Tydligt påverkad av väggarna i Abbey Road-studion där producenten Ric Ocasek lotsade bandet..

SAHARA HOTNIGHTS
C’Mon Let’s Pretend
Ryktet ljuger inte, detta är oerhört starkt och övertygande. Årets debut. Och näst Thåström årets svenska rockplatta. En kraftfull sångerska (som måste ha lyssnat på gamla X Ray Spex), ett tajt band som vågar spela ut och som hittat en egen liten zon mellan rock ’n’ roll, punk och indie. De är bra på scen också, det är alla riktiga rock ’n’ roll-band.

RAMONES
Ramones Anthology: Hey Ho Let’s Go
Tolv år efter Beatles triumffärd över USA intog Ramones England och återgäldade utbytet med att sätta fart på den brittiska punken. De gjorde det med fyra ackord, enkla melodier, vansinniga texter i en tid då rockmusiken höll på att dö en dinosauriedöd, gravallvarlig, pretentiös, pompös och nära nog livlös. Ramones debutalbum angav mallen från omslaget med bandet fotograferat i svartvitt mot sotig tegelvägg till den speedade dispositionen av musiken: dryga halvdussinet låtar på blott en halvtimme. Som om deras låtar bara innehöll refränger. Ramones återuppväckte en avsomnad, avkönad amerikansk rock ’n’ roll-tradition som omslöt Elvis och Little Richard, det tidiga 60-talets surfband och det tidiga 70-talets kortlivade friska fläkt i Stooges, New York Dolls och MC 5. Utstyrseln i trasiga jeans och svarta skinnjackor var viktig då den antogs manifestera släktskapen mellan 50-talets skinnjackförsedda rockers och punkgenerationens sönderslitna byxor. Deras fyra första album från 1976-78 – Ramones, Leave Home, Rocket to Russia och Road to Ruin – är de mest minnesvärda i en radda på 15-16 album som följde fram till upplösningen 1996. Historien om Ramones sammanfattas i dubbeln Ramones Anthology: Hey Ho Let’s Lo! Allt finns med - utom deras enda listframgång i USA, den Phil Spector-producerade versionen av Ronettes Baby I Love You. Typiskt för ett band som alltid önskat vara avigt. Klicka här så får du låtlista och diskografi!

THE $1000 PLAYBOYS
The $1000 Playboys
Lars Bygdén är barn av Gram Parsons. I själva verket en sensationellt bra country-rockare. Det här bandet har omgärdats av höga förväntningar. Frågan har varit: kan sånt här kan spelas in i Sverige? Klart det kan. Det finns stories att berätta, såväl om människor i Austin som i Avesta. En strålande debut.

MACHINE HEAD
The Burning Red
Tredje plattan gillt för Oaklands hårdaste stilbildare. Denna gång varvas aggressionen med mera melodier och hip-hopinfluenser. Skönt varierad stenhård rock som håller långt in i nästa årtusende. Ett av årets bästa album.
Diskografi:
Burn My Eyes, 1995
The More Things Change, 1997
Burning Red, 1999

NICOLAI DUNGER
This Cloud Is Learning
Pite-killens tredje platta visar att Sverige också har manliga singer-songwriters av internationellt snitt (tjejerna har sin Sophie Zelmani). Nicolais röst påminner ibland om gamle Loudon Wainwright III, lite gnälligt. Men också om modernare namn som Beth Orton och Palace Music.

FILTER
Title Of Record
Andra albumet från elektroniska rockarna Filter utvecklar stilen från förra skivan Short Bus.
Hårt och mjukt, industri med akustiska inslag och lysande körstämmor. Filter har större spännvidd än tidigare, de vågar sig ut på tunnare isar utan att braka igenom.
Richard Patrick förvaltar sina erfarenheter från Nine Inch Nails och tar dem flera kliv längre. Det är fräscht och kraftfullt med en klockren produktion. När många andra band blickar bakåt utforskar Filter istället sin samtid. Title Of Record har inte en skymt av unkna retrospöken utan rockar här och nu.

GOO GOO DOLLS
Dizzy Up The Girl
Lysande kraftfull pop med oundvikligt fastnande refränger. De sjunger om de ensamma och övergivna, om barer där man väntar på döden och om tomheten människor emellan. Ibland sorgligt, ibland hoppfullt glider de från lågmält akustiskt till slamrig punk utan att spreta. Snygga stråkarrangemang och ett skönt sväng.

THÅSTRÖM
Det är ni som e dom konstiga, det är jag som är normal
Rockaren Thåström är tillbaka, står på scenen och erövrar landet i en turné som för tankarna tillbaka till en gammal god tid då Ebba och sedan Imperiet regerade. Som om det vore en evighet sedan. Som om detr ursinniga industrirocks-exprimentet med Pitbulls inte funnits.

CLASH
From Here to Eternity
Femton år efter dess upplösning lanseras de på nytt. Dels genom att deras samtliga album genomgått ommastring och fått bättre ljud, dels för att detta oförglömliga live-band äntligen förärats en liveplatta, From Here to Eternity. Clash-medlemmarna har själva valt ut de mest minnesvärda ögonblicken från 1978-82 då de otvivelaktigt var rockmusikens mest vitala band. Själv glömmer jag aldrig konserten i Stockholm en majkväll 1980, det lyste självförtroende om ett band som då stod på topp, månaderna efter att den oförglömliga London Calling kommit. From Here to Eternity är något så sällsynt som ett bra live-abum som tillför något nytt, nästan bättre än studiomaterialet. Men så var Clash också ett sällsynt begåvat band med ett låtmakarpar i Strummer/Jones som arbetade samma stimulerande spänningsförhållande som Lennon/McCartney och Jagger/Richards. Klicka här så får du diskografi och låtlista!

TOTTA
Totta 3
Dan Hylanders låtar igen, men lite svängigare denna gång. Plus två överraskningar: Bernt Stafs Familjelycka och Dan Anderssons Jungman Jansson. Mera sånt, Totta.

TALKING HEADS
Stop Making Sense
Jonathan Demmes Stop Making Sense från Talking Heads klassiska konsert på The Pantages Theatre i Hollywood, är en av de bättre musikfilmer som gjorts. Glädjande nog står sig även musiken. I en nyutgåva som inkluderar sju nya låtar får David Byrne ett osökt tillfälle att sprida sin version av Burning Down The House i dessa Tom Jones-tider.

JIMMY JOHNSON
Bar Room Preacher
Denne bluesman med säte i Chicago har ett förflutet både inom gospeln och som gitarrist hos bland andra Otis Rush. På egen hand gör han sån där klassisk elektrisk musik och är i sanning en bluesens predikare. Ett utropstecken i genren.

SUPERGRASS
Supergrass
Tredje albumet från denna Oxfordtrio är inte lika omedelbart som deras underbara debut I should Coco från 1995 med dunderhiten Alright. Men liksom andra-albumet In It For The Money, växer trean för varje spelning. Tyvärr finns några låtar som drar ner betyget och som aldrig lär bli bättre i mina öron, men resten...

SAMLING
Henry Street Music/ The Story So Far
Utmärkt summering av den musikform som kallas "house". Här några av de artister som gjorde dansgolven till en skön plats åren 1993-99 och som faktiskt fungerar som en levande ljudkuliss även till oss som slutat dansa. Bland andra Kenny Dope, Johnick, Todo Terry, Armand van Helden.

SAMLING
Wheelsville Wonders
Ännu en sån där obskyr soulsamling ur garderoben med ytterst ojämn ljudkvalite' med men med den där rätta känslan. Vem hade trott att så här många röster aldrig nådde ut till alla oss som älskade och fortfarande älskar musiken. En lysande samling helt enkelt.

IGGY POP
Avenue B
Punkfarsan Iggy med en (mestadels) lågmäld betraktelse över brustna äktenskap och den ensamhet även en gammal ikon kan känna när 50-årsgränsen passerats och den egna rustningen rostat. Om ni verkligen gillar Iggy, så lyssna även nu. Karln talar till er.

SAMLING
Loud, Fast & Out Of Control
Den mest perfekta samlingen över 1950-talets rock'n'roll hittills. Här finns, på fyra cd med drygt 100 låtar, det mesta och det bästa från en tid som dröp av brylé och antydningar, en tid då musiken bröt tabun och där vickande höfter inte var TV-mässiga. Det fina med Rhinos samling är blandningen av vit och svart musik, kända och lite mindre kända artister, men alla med en given plats på vilket 60-årskalas som helst...

JANIS JOPLIN
Cheap Thrills
I Got the Dem ’Ol Kozmic Blues Again Mama
Pearl
Återutgivningar till lågpris med extraspår (bland annat Dylans Dear Landlord), fylliga texthäften. Cheap Thrills är en klassisk live-upptagning när Joplin var sångerska i Big Brother & the Holding Co. Kozmic Blues är hennes sorgligt underskattade solodebut (utmärkt soul) och den hyllade Pearl gavs ut postumt kort efter hennes död, blott 27 år gammal.

KRIS KRISTOFFERSON
The Austin Sessions
Hans två första plattor som kom för snart 30 år sedan är klassiska i sina försök att göra något mer av countryn. De flesta av låtarna på nya plattan är hämtade just från dessa två tidiga skivor och han gör låtarna med hjälp av bl a Jackson Browne, Mark Knopfler och Steve Earle som duett-sjunger i oförglömliga bakfylle-opuset Sunday Morning Coming Down.

BUDDY MILLER
Cruel Moon
Emmylou Harris gitarrist, Julie Millers man. På egen hand ger han nu ut sin tredje platta sträv countryrock efter de prisade Your Love and Other Lives (-95) och Poison Love (-97). Såväl Emmylou som Julie är med på ett hörn.

STAFFAN HELLSTRAND
Underbarn
SH har hittat det uppskruvade tonläget, den fräna attacken i sin musik som passar hans starka melodier. Inte lika mycket sorl som på den förra plattan men alldeles lagom. Kanske hans starkaste album

EVERYTHING BUT THE GIRL
Temperamental
Hårdare rytmer, tydligare trummor, mer av drum ’n’ bass och mindre av sval, jazzig cocktail-pop. Alltså mer av samma vara som märktes på förra plattan, "Walking Wounded". Ett band som hållit på i 15 år måste ju förnya sig. Duon Tracey Torn och Ben Watt påverkades av Paul Wellers 80-talsskapelse Style Council som också var med och lanserade duon redan 1983. Jazziga "Amplified Heart" anses som bandets främsta.
Diskografi - Everything But the Girl:
Eden, 1983
Everything But the Girl, 1984
Love Not Money, 1985
Baby, the Stars Shine Bright, 1986
Idlewild, 1988
The Language of Life, 1990
Worldwide, 1991
Covers (ep), 1992
Acoustic, 1992
Amplified Heart,1994
Walking Wounded, 1996
Temperamental, 1999

SLAYER
Reign in Blood
Slayers Reign In Blood är av tidningen Close-Up framröstad som världens tuffaste album. Släpptes redan 1986 men håller än i dag som ett utmärkt metalalbum. Ett knippe korta explosiva låtar med vrålande samhällskritik. Även musikaliskt en trendsättare med ursnabba, stenhårda riff och trummor. Slayer slog huvudet på spiken med Reign In Blood och visade hur hård rock skulle spelas.
Diskografi - Slayer
Haunting the Chapel, 1984
Live Undead 2, 1984
Show No Mercy, 1985
Hell Awaits, 1985
Live Undead, 1986
Reign in Blood, 1988
South of Heaven, 1990
Seasons in the Abyss, 1991
Decade of Aggression: Live, 1991
Live, 1994
Divine Intervention, 1996
Undisputed Attitude,1996
Diabolus in Musica, 1998
Stain of Mind, 1998

SUPER FURRY ANIMALS
Guerilla
Ett spännande band från Wales som i likhet med andra walesiska band– från Alarm till Manic Street Preachers – har en vass politisk underton. Musikaliskt blandas influenser från Love, XTC, Jam och Small Faces. Fjärde plattan tyder på lovande utveckling.
Diskografi - Super Furry Animals
Fuzzy Logic, 1996
Radiator, 1997
Out Spaced, 1998
Guerilla, 1999

SAMLING
Return of the Grievous Angel - A Tribute to Gram Parsons
Äntligen en bra hyllningsplatta med artister som brinner för den hyllade. Och vem brinner inte för Gram Parsons, symbol för korsningen mellan country och rock? Död 1973. Emmylou Harris sjunger med Pretenders, Chris Hillman och Steve Earle i duett. Bara det. Lägg därtill Elvis Costello, David Crosby, Wilco, Gillian Welch osv. Men ge oss den slutgiltiga boxen med Gram Parsons samlade verk – inklusive duetten med Rolling Stones i orginalversionen av "Wild Horses". Det vore den verkliga hyllningen.
Låtlista:
Pretenders & Emmylou Harris: She
Cowboy Junkies: Ooh Las Vegas
Beck & Emmylou Harris: Sin City
Evan Dando & Juliana Hatfield: 1000 Dollar Wedding
Mavericks-Hot Burrito No 1
Chris Hillman & Steve Earle: High Fashion Queen
Sheryl Crow & Emmylou Harris: Juanita
Elvis Costello: Sleepless Nights
Lucinda Williams & David Crosby: Return of the Grevious Angel
Wilco: One Hundred Years From Now
Whiskeytown: A Song For You
Gillian Welch: Hickory wind
Rolling Creekdippers: In My Hour of Darkness

GOMEZ
Liquid Skin
Engelsmän som gjorde uppmärksammad debut i fjol och till och med hamnade på omslaget till tidskriften Mojo, ett utrymme som annars bara föräras rockens legender. Ibland hör man spåren till Band och REM, överhuvudtaget är det en väldigt amerikansk musik Gomez gör med knarriga röster och i behaglig lunk. Gomez har gjort det svåra: att följa upp en uppmärksammad debut och fått det att låna ännu bättre. Bandet har mognat ett snäpp.

LINDA RONSTADT & EMMYLOU HARRIS
Western Wall - The Tuscon Sessions
När den här duon tar sig an Springsteens sex minuter lång gästarbetardrama "Across the Border" med hjälp av Neil Youngs röst och munspel - då undrar jag vad en sådan som Linda Ronstadt egentligen sysslat med tidigare. Storartat. Här gör de låtar av Leonard Cohen, Jackson Browne och Roseanne Cash med samma nyfikenhet de hade för 25-30 år sedan.

BILLY BRAGG
Reaching the Converted
Sedan han blev pappa för några år sedan har han prioriterat familjelivet varför en samling med singlar, b-sidor och tidigare outgivet känns naturligt. Sådana samlingar brukar kännas som en pytt-i-panna, splittrat och osammanhängande. Men inte i det här fallet. Braggs kärlekslåtar och politiska nålstick har hållt ungefär samma ton genom åren. Här finner vi en Bragg-klassiker som "Shirley" med Smiths-giatarristen Johnny Marr, en version av systrarna McGarrigle "Heart Like a Whee", en Ry Cooder-låt och Billy Braggs enda listtoppare i England, versionen av Beatles "She’s Leaving Home".
Billy Bragg - diskografi
Life's a Riot with Spy Vs Spy (ep), 1983
Brewing Up, 1984
Days Like These (ep), 1985
Between the Wars (ep), 1985
Talking with the Taxman About Poetry, 1986
Back to Basics, 1987
Workers Playtime, 1988
The Internationale (ep), 1990
Don't Try This at Home, 1991
The Peel Sessions, 1992
William Bloke, 1996
Mermaid Avenue, 1998

MACY GRAY
On How Life Is
Med en röst som ligger någonstans emellan Janis Joplin och Tina Turner har denna debutant all möjlighet att slå igenom. Rösten är hennes största tillgång, större än låtarna som rör sig lite obestämt mellan soul, funk och hiphop. Bäst är hon i soullåtarna, som om hon var medveten om vad modern soul saknar jämfört med 60-talssoul då rösten och inte manéren var det viktigaste.

AIR
Premiers Symptomes
Flygande musik, kallar den franska duon själva sin luftiga, elektroniska mjukpop. Deras debutalbum Moon safari blev i fjol en rejäl framgång och två singlar gick till och med in på topplistorna. Inte illa för några som anser sig ha rötterna i Kraftwerk och Tangerine Dream. I väntan på dels deras andra album, dels ett album med filmmusik får vi en platta med Airs sju första singlar från 1995-95.

BOOT
Virvla
Tre spälmen (Ola Bäckström, fiol, Hållbus Totte Mattsson, barockluta, vevlira, och Björn Tollin, slagverk) med rötter i Swåp, Groupa och Hedningarna) låter den svenska polskan möta flamencon och tangon. Det mötet lät de ske redan i Dalateaterns uppmärksammade Lorca-föreställning och fördjupas nu.

JULIE MILLER
Broken Things
Hon är jämte Iris deMent och Lucinda Williams den mest intressanta countryrock-sångerskan just nu. Hon kan liksom sin man, gitarristen Buddy Miller (som spelat på åtskilliga plattor med Emmylou Harris) glida mellan rocken och countryn utan att man egentligen finner en bestämd tyngdpunkt. Som hos den tidige Neil Young ungefär. Men bra är det. Inte minst i duetterna med just Emmylou Harris (i en ballad från inbördeskriget), Victoria Williams, Patti Griffith och Steve Earle.
Julie Miller - diskografi
Orphans & Angels, 1993
Invisible Girl, 1996
Blue Pony, 1997
Broken Things, 1999

FLAMING LIPS
The Soft Bulletin
Efter sexton år och en massa plattor är de framme vid sitt genombrott och ett riktigt storverk till platta. Detta Oklahoma-band försökte länge korsbefrukta frustande Detroit-rock a la Stooges med lätt symfonisk psykedelia typ tidiga Pink Floyd. Ur detta har det växt fram en musik. Ibland på gränsen till pompös men tillräckligt sträv för att inte kännas uppblåst. Ungefär som Mercury Rev.
Flaming Lips - diskografi
The Flaming Lips, 1985
Hear It Is, 1986
Oh My Gawd!!!...The Flaming Lips ,1987
Telepathic Surgery, 1989
In a Priest Driven Ambulance, 1990
Hit to Death in the Future Head, 1992
Transmissions from the Satellite Heart, 1993
Clouds Taste Metallic, 1995
The Soft Bulletin, 1999

LYLE LOVETT
Live in Texas
Han har knappast låtit bättre än den där kvällen i San Antonio för fyra år sedan då han gav prov på sin ”postmoderna country ” som kan vara lika mycket pop, blues och jazz. Vissa låtar är geniala i sin enkelhet och lekfullhet. Även om han är långt från den ”new country”-våg som han en gång surfade in på låter han ibland som Doug Sahm, ibland som Jackson Browne. Liveplattor brukar vara skit, men detta är en pärla.
Lyle Lovett - diskografi
Lyle Lovett, 1986
Pontiac, 1987
Lyle Lovett & His Large Band, 1989
Joshua Judges Ruth, 1992
I Love Everybody, 1994
Road to Ensenada, 1996
Step Inside This House, 1998
Live in Texas, 1999

SIMON SIMONSSON
Livets låt
Som det svänger när Simon kramar skiten ur fiolen på Gånglåt efter Sväs Anders, en version av Vi gå över daggstänkta berg på ”bjärrkallvis”. Alltså på Evertsbergs-vis. Försynt blandar han in en och annan egen polska bland alla andra spelvärda han funnit från sin utblick i Sundbäck högt över Orsasjön. En välmatad skiva med 34 låtar. Starten är rena rivstarten med Mickelkuännfuössen, en riktig klösarpolska av Ekor Anders.

BELLE & SEBASTIAN
Tigermilk
Så gavs den äntligen ut. Första plattan med dessa geniförklarade skottar som lyfts fram som 2000-talets Simon & Garfunkel. Vemodig, klurig mjukispop. Denna platta fanns ursprungligen upptryckt i ett par tusen ex som snabbt blev ett hett samlarobjekt när genombrottet kom.

DAN PENN & SPOONER OLDHAM
Moments From This Theatre
Tungviktarmöte på estraden. Ett piano, en gitarr. Och två legender som bjuder på sina mest kända låtar. Penn skrev soulklassiker som Dark End of the Street och Do Right Woman medan Oldham har spelade piano på åtskilliga klassiska 60-talshits nör han inte leverarade hits till Box Tops.

RON SEXSMITH
Whereabouts
En 35-årig kanadensare som liknats vid både Nick Drake och Tim Hardin. Stilenligt håller han ett gulnat lönnlöv på omslaget och tittar med sorgsen blick under luggen. Lågmäld klockan-fyra-på-morgonen-musik och en av årets starkaste mjukisplattor.
Ron Sexsmith - diskografi
Out of the Duff , 1985 (kassett)
There's a Way, 1986
Grand Opera Lane, 1991
Ron Sexsmith, 1995.
Other Songs, 1997
Whereabouts,1999

ARETHA FRANKLIN
Amazing Grace – The Complete Recordings
I Never Loved a Man
Följ med på tidernas bönemöte. Lady Soul återvänder till sina gospelrötter och visar hur nära gospel och soul är besläktade. Plattan gavs ut 1972 som en dubbel-lp, men här är den betydligt längre. Två kvällars hela konserter med Aretha och församlingen, in extenso. Allt i sin helhet med kantorns orgelintro och allt. Minst lika klassisk är Arethas genombrotts-lp från 1967 I Never Loved a Man som nu återutges med extraspår, en av 60-talssoulens höjdpunkter.

BOBBY CHARLES
Secrets of Heart
En riktig rockhantverkare som skrev 50-talspärlor som See You Later Alligator, Walking to New Orleans (för Fats Domino) och But I Do (för Charles ”Frogman” Henry). med andra ord. 1971 gjorde han en utomordentlig men bortglömd platta kompad av the Band. Från New Orleans fortsätter han leverera trygg, gungande partyrock.

XTC
Apple Venus vol 1
I sju år har de varit tysta, ett av Englands mest säregna band. Ett band som hör hemma i engelsk poptradition, den som odlats av Beatles, av Kinks när de pysslade med sina temaprojekt i slutet av 60-talet. XTC hör hemma där även om de bröt igenom under punkeran och då XTC klumpades ihop med den "new wave" man egentligen inte hörde hemma i. Det är inte utan de saknats i detta bleka engelska pop-decennium. Deras återkomst är storstilad fullt i klass med deras starkaste som English Settlement, Skylarking och Oranges & Lemons. Finslipad pop, luftig med mycket akustiska gitarrer och stora orkestrar. Volym två väntas i höst och den blir betydligt rockigare. Klicka här om du vill se vilka album XTC har gjort.


SEBADOH
The Sebadoh
"Love is stronger" är en rasande vacker ballad. Men så är han också en gudabenådad låtmakare, Lou Barlow, mannen som lämnade Dinosaur Jr för tio år sedan och skapade ett av 90-talets allra bästa men också anonyma amerikanska band. Hos Barlow bor en respektlös nyfikenhet. Han utvecklade den lågmälda lo-fi-musiken, den där lite taffliga, vemodiga popen med garagekänsla. De spelade in Byrds-låtar med hårdrockarna Helmet och blev stallkamrater med Nirvana. Förra plattan Harmacy (1996) var ett mästerverk och Sebadoh har vandrat från lo-fi över mid-fi och på nya manglar de på rätt bra.Jämte Sonic Youth och Yo la Tengo det bästa från amerikansk rockscen under 90-talet. Klicka här så får du Sebadohs diskografi!


SMOG
Knock Knock
Jag håller andan och vågar inget annat på inledningsspåret till Smogs nya. Det är så stilla, så skört. Om nånting är lo-fi så är det detta. Bill Callahan kan konsten att snickra låtar som om tiden stått still från...ja, när då. Från hippisarnas gröna våg? Hank Williams? Jodå, de tar i ibland men för det mesta är det musik att vårsolen med klockan fem en morgon.


SUCIDAL TENDENCIES
Six the Hard Way
Några som är gamla i gemet ger sig än en gång ut i skivdjungeln för att förkunna sitt budskap om att "göra det själv" . Suicidal Tendencies som gav ut sin första skiva i början av 80-talet ger järnet , det sprudlar av frihet och kamplusta på en skiva där punk,hardcore funk och disco !! blandas friskt . trots att dom börjar bli till åren så känns det aldrig tråkigt . Så ett gott råd är att köpa skivan, headbanga dig trött och känn efter hur upprorisk du är. Klicka här så får du veta mer om Suicidal Tendencies!


CAUSE FOR ALARM
Beneath the Wheel

Hardcorens näste är i mångt och mycket New York och veganrörelsen som sådan har dessutom naturligt nog också fått ett starkt fäste i och med Youth of today -rörelsena. Cause of alarm är en grupp som mellan fradgan i musiken talar om att inte äta djur och bära päls. Gungig HC med en tydlig sång där inte allför mycket överraskar, men som ger en adrenalinkick.
Det är inte de snabbaste låtarna ,utan dom tyngre som gör att man mycket gärna sätter på CFA, samtidigt som man får en veganlektion. Klicka här så får Cause For Alarms diskografi!

STEVE EARLE
The Mountain
Steve Earle är på toppen. Han står på berget där han föddes "innan det kalhöggs" och där finns en gruva, ett svart hål vars hemlighet bara nån i himlen känner till. Earle frustar av bitterhet över den nedlagda gruvan. Det är en rysare till titellåt. Liksom mycket annat på denna platta som doftar bluegrass, traditionell country, ja så traditionell att det ofta doftar folkmusik om den gamle country-rockaren. Här finns drömduetten med dagens intressantaste c&w-sångerska, IrisDeMent. Och i Leroys Dustbowl Blues - ännu ett arbetarklassdrama ñ lÂter Earle som Dylan, alltså Bob Dylan årgång 62. Dylan, the folksinger. Klicka här så får du Steve Earles diskografi!


HEDNINGARNA
Karelia visa

De sökte efter polskan på förra plattan, utan de finska sångerskorna. Nu är finskorna tillbaka och tack för det. Det blir en annan nerv, en annan attack med Sanna och Anita vid sångmikrofonerna. Från polskan har de vandrat mot Karelen, sökt efter den gamla runosången, borrat in i dess kärna och där funnit nåt som hettar, som glöder. Klicka här så får du Hedningarnas diskografi!


SAMLING
Den bästa musiken från 60-talet

50 låtar på två cd med engelska töntar som Billy J Kramer och Peter & Gordon, bortglömda svenskband som Lenne & the Lee Kings, Hounds och Fabolous Four men tack och lov också lite odödligt klös från Yardbirds, Jefferson Airplane, Left Banke och Troggs.


JAN GARBAREK
Rites

Han fanns ofta med, för tjugo år sedan, bakom sparsmakade musiker som Keith Jarrett och Gary Peacock. Musik som levde ett eget liv utan etiketter, fast en del kallade den jazz. Andra sa bara îECM-musikî efter bolaget. Garbareks saxofoner sveper och målar i tunna färger, snarare än ilsket bröl. Kompad av bas och trummor och ett piano. En resa i spännande lugn.


BOMBSHELL ROCKS
Street Art Gallery

Jag gillar sångaren. Han kan sin Joe Strummer, var och en och lärt sig den läxan såhär 22 år efter bör äras. Hes, snabb, fräck. Som musiken. Efter den här plattan letar jag efter Clash två första. Stiff Little Fingers. Dead Boys. Kanske Ramones. Hur kan man lyssna på annat? .


MADDER ROSE
Tragic Magic

De gjorde en formidabel debut med albumet Bring It Down (1993), äntligen hade indie-rocken kommit till New York och åter var Velvet Underground husgudar. Uppföljaren Panic On året därpå var inte sämre, men bandet kom bort ochy först nu fem år senare kommer tredje plattan. En kultband är tillbaka och det doftar Velvet U och vemod.


MADNESS
The Heavy Heavy Hits

Alla gamla band ger ut hitsamlingar nu. I synnerhet om de vill få lite uppmärksamhet. Men vad var det egentligen för fel på Divine Madness-samlingen - är den slutsåld? Här samsas i alla fall 23 av bandets mest kända: Our House, One Step Beyond, Grey Day etc.


JAD FAIR & YO LA TENGO
Strange But True

Yo La Tengo från Sinatras hemstad Hoboken i New Jersey har mer gemensamt med Love, Velvet Underground och Sonic Youth än Frankie Boy. De har gett ut några av 90-talets mest minnesvärda rockplattor, som om Lou Reed mötte en "twanging" Duane Eddy med darrig gitarr. Det där glimtar till tillräckligt ofta på denna mellanplatta.