Allt sämre utredningar av arbetsskador

Jag håller med om mycket av vad Tommy Hansson (Jag får ingen livränta) och Vivianna (Förtroendeläkare är gåtfulla) säger på debattsidan. Det är viktigt att bristerna i ersättningssystemen uppmärksammas, så att politiker och makthavare får ett större tryck på sig för att verka för större rättvisa.

Det är mycket svårt att få skador godkända som arbetsskador, särskilt enligt de bevisregler som gäller skador som inträffat innan den 1 juli 2002 och som anmäldes efter den 30 juni 1993. Detta gäller särskilt belastningsskador.

Anledningen är att bevisbördan till mycket stor del ligger på den skadade, och att man ofta kräver i det närmaste full vetenskaplig bevisning för att skadan kan ha uppkommit av arbetet. Man anser att den forskning som talar för ett samband håller för låg vetenskaplig nivå.

Dessutom är det ett stort problem att den skadade ofta inte får något nämnvärt stöd från försäkringskassan när skadan ska utredas, och att den skadade inte heller har de läkarkontakter som ofta är nödvändiga för att få en rättvis bedömning. Riksdag och regering har ofta påtalat att försäkringskassan ska göra ordentliga utredningar – särskilt i samband med att bevisreglerna lättades 2002 – men vår erfarenhet är att utredningarna snarare blivit ännu sämre.

Vi på LO-TCO Rättsskydd AB arbetar på uppdrag av de olika fackförbunden. Detta sker genom att respektive förbund beviljar rättshjälp till sin medlem. Det är förbundet som avgör om rättshjälp ska beviljas eller inte.

Ofta rådgör förbunden med oss innan de avgör om man ska bevilja rättshjälp eller ej. Om förbundet beviljar rättshjälp, står förbundet för kostnaderna. Varje förbund har sin egen policy hur pass ”givmild” man ska vara med att bevilja rättshjälp. Man har ju ett ansvar gentemot sina medlemmar, att hantera förbundets (indirekt medlemmarnas) pengar på ett ansvarsfullt sätt.

Vi har ett ansvar på samma sätt som advokater har, att upplysa om förutsättningarna för att nå framgång i ett ärende innan vi börjar med kostsamma utredningar och rättsprocesser. Det är givetvis mycket svårt att bedöma chanserna. Vi hanterar cirka 1 500 ärenden om året på försäkringsrättsenheten, vilket gör att vi får en bred och allsidig erfarenhet. Om förbundet vill att vi ska driva ett ärende, gör vi det nästan alltid.

Förbunden vill i allmänhet inte att vi driver ärenden som är alltför ”hopplösa”. Var gränsen går är som sagt mycket svårt att avgöra. Vi har kontinuerliga diskussioner internt och med förbunden om rättsläget.

Det är inte bara chansen till framgång som brukar vägas in, utan även hur pass viktig frågan är för medlemmen, till exempel för hans/hennes försörjning, eller om ärendet är viktigt för att få en positiv rättsutveckling som andra medlemmar i facket har nytta av.

Systemet med försäkringsläkare använder sig försäkringskassan och försäkringsbolagen av. Tanken är att man snabbt och billigt ska få en korrekt medicinsk bedömning.

Systemet har brister, men något riktigt bra alternativ har jag ännu inte sett. Om alla skadade ska träffa försäkringsläkaren lär väntetiderna bli ännu längre och försäkringsadministrationen dyrare. Risken blir att ersättningsnivåerna måste sänkas, eller försäkringsavgifterna höjas därför att administrationen av skadorna blir så kostsam.

På vår hemsida www.fackjuridik.com skriver vi om rättsfall och har nyhetsbrev, krönikor mm om arbetsrätt/försäkringsrätt.

Claes Jansson (2004-12-20)
Enhetschef, försäkringsrättsenheten LO-TCO Rättsskydd AB

Följ debatten:
Allt sämre utredningar av arbetsskador 2004-12-20
Försäkringskassan kör över oss 2004-12-13
Förtroendeläkare är gåtfulla 2004-10-25
Jag får ingen livränta 2004-10-22

© Dagens Arbete. Citera gärna, men ange källan.