Den svenska modellen innebär att samhället tar kostnaden vid nedläggningar och att arbetsgivarna är med och betalar via sina arbetsgivaravgifter och trygghetsavtal med facken.
”På kort sikt kan det tyckas lockande att ta efter andra länder, men i det långa loppet vet vi att vår modell är bra, både för individernas trygghet och för den ekonomiska utvecklingen”, säger näringsminister Thomas Östros (bilden).
”Att göra det dyrare att lägga ner skulle på lång sikt bara föra med sig färre investeringar och färre jobb.”
Vet man att låga kostnader vid nedläggning verkligen lockar investerare?
”Sverige är ett fint bevis. Hos oss ökar industrins investeringar kraftigt. Trots globaliseringen ökar industriproduktionen. Vi visar att vi är ett attraktivt industriland.”
Även facket centralt försvarar den svenska modellen. Veli-Pekka Säikkälä, chef för förhandlingsenheten på IF Metall, håller med Östros.
”Kom ihåg att reglerna ska gälla alla företag, både stora och små. Det ska vara billigt för företagen att lägga ner, då skräms ingen från att investera.”
”Man måste betänka att många mindre företag som går dåligt inte har några större ekonomiska resurser. Däremot förväntar vi oss mer från stora vinstrika företag när de lägger ner, som Electrolux.”
Säikkälä förhandlade i Västervik.
”De kunde ha ställt upp med mer för en bygd som länge har ställt upp för företaget.”
Varför strejkade och demonstrerade inte det svenska facket som i Spanien och Tyskland för att få loss mer pengar?
”Vi har ett bättre system som skyddar individen. De första erfarenheterna av omställningsförsäkringen är mycket goda, över hälften har fått nya jobb. Men detta är naturligtvis en klen tröst för den enskilde i Västervik. Electrolux hade sannerligen kunnat ställa upp bättre.”
Spanjorerna fick en årslön
– Sonja en dammsugare
