Björn Ranelid är författare och skriver krönikor i Dagens Arbete

Bland smuts och ohyra

Krönika juni 2005 Ljuset färdas trettio tusen mil på en sekund och det är ungefär sträckan som motsvarar sju varv runt jordklotet. Mörkret har ingen hastighet.

Vilken fröjd det är att lyssna till människor som talar klokt och vackert. I Sveriges radio har den första kanalen skapat ett rum för var och en som inte uthärdar sorlet och larmet. Det är till exempel en lisa för själen att höra vad som sägs om land- och sjövädret. Hör namnen på kobbar, vikar och bankar.

Här är poesin: Doggers bank, Fladen, Gotska Sandön, Kvarken, Trubaduren, Hallands Väderö, Holmögadd och Utklippan. Det råder styv kuling, måttligt avtagande vind, råkar av is och glöm inte ett väderstreck som ost-nord-ost.

Måndagen den 2 maj i år kunde man lyssna till program som Livskraft, Hjärnkoll, Odla med P1, Vetenskapsradion, Radioföljetongen och Kaliber. I dessa dryftades ämnen som fostervattensprov, hjärnforskning, djuplodande journalistik och människans värde.

I Sverige råder just nu oerhörda avstånd mellan människor som är verbala, bildade och belästa å ena sidan och de nästan språklösa, enfaldiga och illitterata å den andra. Skolan, televisionen och allmänna media tycks göra sitt yttersta för att vidga och vidmakthålla dessa ödesdigra klyftor mellan individerna i riket.

Endast ett fåtal medborgare har mod, kraft och möjlighet att skriva och tala om fördumningsindustrin. Slummen finns inom människan i Sverige. Varje dag klipper jag sorgband av de svarta rubrikerna på kvällstidningarnas löpsedlar, men nu börjar rebellerna mobilisera och samla sig.

På Helsingborgs lasarett tillåts inte längre kloaken och träsket som springer ur kvällstidningarna stiga till mänsklig ögonhöjd. Således har sjukhusets ledning bestämt att inga löpsedlar skall få vanhedra och drabba besökare, patienter och personal på lasarettet. Det är gott och riktigt, ty kvällstidningarnas smittspridare frågar inte barn, ungdomar och vuxna om lov innan de ockuperar en del av det offentliga rummet med sinnessjuka artiklar i svart blockstil.

Enligt Expressen och Aftonbladet var påvens död av mindre vikt än skilsmässan mellan en ratad fotbollsmålvakt och hans arbetslösa hustru. Nyligen tog nämligen fotbollslaget Celtics tredjemålvakt kontakt med nyhetsbyrån AP, Associated Press, och meddelade högtidligt att han och hustrun stod i begrepp att skilja sig. Vilken världsnyhet i klass med krig och naturkatastrofer!

Mannen i fråga heter Magnus Hedman och han har en tid på nåder varit reservmålvakt i det svenska landslaget i fotboll. Hustruns namn lär vara Magdalena Graaf och på vilket sätt hon blivit känd och berömd vet jag inte, men enligt källor har hon bland annat låtit operera in silikon i brösten och kallar sig artist.

Den 1 maj meddelade Aftonbladet på första sidan att nämnda Magdalena Graaf har skrivit en ny bok och tidningen hade minsann ett utdrag från den. Mig veterligt har denna kvinna aldrig skrivit någon bok. Likväl anser Sveriges största tidning att hennes rapport från äktenskapet med tredjemålvakten är av större vikt än alla andra böcker i Sverige just nu. Den handlingen av tidningen är namnet och diagnosen på en ytterst allvarlig sinnessjukdom.

Magnus Hedman och Magdalena Graaf är två av alla dessa människor som tar för givet att deras namn och personer är av betydelse och vikt för allmänheten. Media borde tysta ned alla deras försök att synas och höras och förpassa dem till platsen där de hör hemma, nämligen bland parasiterna som livnär sig på dumheten, den andliga fattigdomen och bottenlösa enfalden.

Jag vet att jag gillrat min egen fälla i den stund jag nämner personernas namn, men jag måste ge exempel för att kunna belysa fenomenet. Det blir sista gången. Sverige är på god väg att förvandlas till en sörja av skandaler, sensationer och såpor som inte kan användas till annat än att bevara smuts och ohyra. 2005-06-02

© Dagens Arbete. Citera gärna, men ange källan.