Ida Bäckströms dotter Jessica är trött på medierna. Hennes mamma har just berättat att hon återigen ska bli intervjuad.
”Varför ska de alltid vara på just min familj?”
Situationen är ovanlig. Arbetare utan fackliga uppdrag får sällan vara huvudpersoner i medierna när deras jobb försvinner. Det sker bara i var tionde artikel. Arbetsgivare och fackliga företrädare däremot är huvudpersoner så ofta som i var femte artikel. Det visar Dagens Arbetes undersökning av sju tidningars nyhetsrapportering kring tre av de största varslen i modern tid, alla från år 2001:
• Ericssons varslar 1 500 personer i Kumla i mars.
• Flextronics varslar 508 personer i augusti – fabriken i Katrineholm läggs ned.
• Continental varslar 774 personer i december – däckfabriken i Gislaved läggs ned.
En genomgång av nyheterna visar att när arbetare väl kommer till tals får de nästan uteslutande uttrycka känslor och visa upp privatlivet. Då handlar det inte bara om den dag varslet offentliggörs, utan om månader av rapportering.
För chefer och politiker är det annorlunda. De får ge fakta, analysera läget och framställs nästan alltid som rena yrkesmänniskor.
”Det var så många i familjen som jobbade på fabriken”, berättar Ida från en fåtölj i huset i Gislaved.
”Jag tror det var därför vi blev så populära. Och så för att jag sa saker, pratade mycket.”
Det var den sjätte eller sjunde december, hon minns inte riktigt. Ida stod vid symaskinen på Continental. Arbetade med att sy de mellanlägg som hindrar nytillverkade däck att klistra fast i varandra. Plötsligt ropade en av truckförarna.
”Ida, kom och fika. Jag har dåliga nyheter.”
Han hade hört på radion att deras arbetsplats skulle lägga ned. Ida kunde inte tro det först.
Följande måndag kallade chefen till möte.
”Ni förstår vad det gäller sa han.”
Då exploderade Ida.
”Jag blev så jävla arg.”
När hon kom hem den dagen hann hon inte ta av sig ytterkläderna förrän telefonen ringde. Mannen i luren sa att det var från Sveriges Radio. Han ville intervjua henne. Hur visste radion var hon jobbade? frågade Ida.
”Jag är journalist, jag vet”, svarade reportern.
Sedan frågade han vad Idas första reaktion var när beskedet kom. Hon berättade hur förbannad hon var, hur hon slängde mellanläggen i containern och sket fullständigt i vad det kostade företaget.
”Han tänkte väl att jag var ett intressant offer.”
Inslaget sändes nästa dag och det dröjde inte länge innan Expressen hörde av sig. Ida hade varit så fantastiskt bra i radio. De bara måste få intervjua henne.
”Måste ni inte sälja huset nu?”
Hon blev lite irriterad. Vadå? Skulle hon ge upp bara så där?
”Jag tänker inte sluta leva för att jag förlorar mitt jobb!”, svarade hon.
Fotografen kom till huset. Han var mån om att alla skulle vara med på bilden. Ida och maken Karl. Barnen som arbetade på Continental. Och så barnbarnen. Och deras gosedjur! Han sa något i stil med att de skulle se dystra ut, minns Karl. Sen knäppte han.
Nästa dag ringde yngsta sonen.
”Ni är för fan på löpsedeln!”
Ida trodde inte sina öron. Hon knatade snabbt iväg till den lilla videobutiken.
”Hej kändis”, sa killen i kassan.
Citatet om att hon inte tänkte sluta leva kom inte med i tidningen. Den stora ilskan syntes inte. ”Vi är som förlamade”, stod det på löpet.
Under månaderna som följde intervjuades Ida flera gånger i tv, radio och tidningar. Medierna fortsatte att behandla familjen som ett exempel på sorg och oro. Även när känslorna förändrades.
”Om man nämnde något positivt kom det inte med. Kanske fick det inte plats.”
Ida fick heller inget egentligt spelrum att prata om något annat än känslor. Intervjuerna tog inte mer än tio minuter. Om ens det.
”Jag hävdar att medierna hjälper till att forma allmänhetens bild av hur samhället fungerar. Att se sig själva i en ständig eländesbild kan göra människor handlingsförlamade, fast de inte är det.”
Lena Levin har ett förflutet som journalist och är numera kommunikationsforskare vid Linköpings universitet. Hon har forskat om hur olika grupper framställs i tidningar i samband med varsel och bekräftar den bild som framkommer i Dagens Arbetes undersökning.
”Det finns en liten grupp som får fungera som exempel. De får representera alla andra i samma situation. De är missnöjda, oroliga och visar mycket känslor. På ett sätt som är ”lagom”. Det är som om de ska passa in i någon sorts mall. Går de inte in i mallen yxar man till dem, tar bort de delar som inte passar in.”
Chefer, politiker och högt uppsatta fackliga företrädare har ofta gått kurser i hur de ska hantera medierna. Det gör att de är väl förberedda i mötet med journalister och kan planera för hur de ska få fram sitt budskap.
En ovan intervjuperson har det svårare. Det blir mer upp till journalisten att bestämma intervjuns riktning.
”Ni journalister frågar alltid: Hur känns det? Ja, vad svarar man på det? Då blir det känslor.”
Kaarle Heino var en av dem som hade mest kontakt med massmedia under tiden för varslet på Continental. Som Industrifackets klubbordförande blev han nedringd av journalister. I början var han något av ett offer för reportrarna, säger han. Halkade han med tungan var det i tidningen dagen efter.
Kaarle Heino känner sig inte illa behandlad eller felciterad. Men han tycker att medierna borde ha ställt fler frågor om företagens ansvar och globaliseringens effekter.
”Ett par år tidigare hade Continental krävt fler bostäder i kommunen. Krävt av samhället. Vad kan samhället kräva tillbaka? Jag har inte hört någon journalist ställa frågan: Var har ni ert sociala ansvar? Ska ni utnyttja landets system och sedan skita i det? Då var det mer: Hur känns det?”
”Och vad kan vi göra så att det inte händer igen? Vi kan ju inte hindra globaliseringen, men hur kan vi hindra att människor drabbas så hårt? Ute i stugorna pratar man om det. Inte i tidningarna.”
Mediernas intresse svalnande också väldigt tvärt, konstaterar han. Liket kallnade, och då var journalisterna bortblåsta.
”Man säljer väl inte tidningar på att prata om framtiden. Det är klart. Men det varslas ju överallt. Och inte ens i de lokala tidningarna förs den här diskussionen.”
Till största delen beskriver nyhetsrapporteringen kortsiktiga problem – och söker snabba lösningar. I det läget har eländesbeskrivningarna fyllt en stor funktion, säger Lena Levin.
”De lyfter fram det man på orten är ute efter: att staten ska bidra med ersättningsjobb och åtgärder. Medierna visar befolkningen som offer för att få andra att ta ansvar. Det har fungerat tidigare. I dag fungerar det sämre, eftersom det finns mindre utrymme för åtgärder i statskassan.”
När inte arbetare får chansen att bidra med annat än sina känslor i medierna, stängs de ute från den allmänna diskussionen. Människor som har en gedigen yrkesbakgrund måste få bidra med resonemang och lösningar kring det som hänt, säger Lena Levin.
Hennes forskning visade att många diskussioner kring varslet som fördes på arbetsplatsen inte nådde allmänheten. På golvet sattes det som hände in i ett större sammanhang, medan nyhetsrapporteringen koncentrerade sig på känslomässiga utspel.
”Jag tycker att den vanliga personalen är lika kompetent att tolka det som händer som någon annan. De kanske inte sitter inne med de ekonomiska siffrorna, men det gör sällan cheferna heller. Siffrorna finns på ekonomiavdelningarna.”
Journalister sägs ofta lida av tidsbrist. Lena Levin tror också att rapporteringen färgas av lättja. Gråskalan och de större sammanhangen behöver inte vara så tidsödande att finna.
”Att läsa undersökningar kring hur journalister jobbar är rätt deprimerande, tycker jag. Oreflekterat och oproblematiserat.”
”De står utanför grindarna. Förvirrade och oroliga människor strömmar ut. Någon sätter en mikrofon under näsan och frågar: hur känns det? Jag tror att det skulle ge mer att samla ihop till gruppintervjuer. Att sätta sig och lyssna, hålla sig i bakgrunden.”
Annika Wågenberg, tidigare vice ordförande vid Flextronics i Katrineholm, känner igen sig i de eviga eländesbeskrivningarna.
”En del var ju inte offer! De tog tag i situationen på en gång. Fick chansen att gå vidare och göra något annat. Den biten kom aldrig fram.”
En bättre uppföljning skulle ha gett en mer nyanserad bild, tycker hon.
”Får man veta att det är ingen idé, att allt är nattsvart, då blir det ännu svårare att göra något åt sin situation.”
Peder Boström, metallklubbens ordförande i Kumla beskriver hur medierna”exploderade” när Ericsson lade varslet.
”Jag vet inte hur många gånger jag intervjuades per dag.”
Han hade kort före varslet fått en medieutbildning av en journalist. Ericsson anlitade journalisten i och med beslutet att sluta med mobiltelefontillverkning och i stället göra radiobasstationer.
”Jag fick lära mig att fokusera på mitt budskap. Om du som journalist tycker att något är viktigt, då tjatar du om det. Då kan jag säga, ’ja men’ och komma tillbaka till min linje. Och en journalist ställer inte om samma fråga tre gånger i direktsändning.”
”Visst var det skönt att ha det där med sig sen. Jag menar, nu när jag pratar med dig tycker jag inte att det är ett dugg obehagligt.”
Även Peder Boström hade velat se fler olika versioner i medierna i samband med varslet.
”Goda exempel på ställen där det har varit stora varsel, men där det har kommit nya jobb, utbildning och så vidare. Visa att det går att komma ur det här.”
Ida Bäckström och hennes familj lever numera ett gott liv. Makarna fick avtalspension och njuter av sin frihet.
”Vi är i sommarstugan och kommer på att vi inte behöver åka hem bara för att det är söndag”, säger Ida.
”Fantastiskt.”
Barnen har fått nya jobb och hon är glad över att de har kommit bort från en dålig arbetsmiljö.
De 769 andra?
”Det är ingen slump att när du som journalist kommer hit, då pratar du med mig och familjen Bäckström”, ler Kaarle Heino.
”Bilden av det som hände arbetarna i Gislaved blev min och deras. Inte 600 andras. Jag vet inte hur representativ den bilden är.”
På arbetsförmedlingen i Gislaved står två före detta Continentalanställda. Luis Androde är den ene, och han säger att han höll sig borta från massmedia när fabriken lades ned. Saˇsa Radovanoviˇc spänner ögonen i mig och berättar om en försvinnande välfärd och att han skulle vilja att journalisterna frågat Continentals ledning: ”Hur skulle ni känna om vi kom till er hemstad i Tyskland och förstörde samhället för er?”
På planen utanför busstationen skyndar Alya Hyder. Hon ler stort i brådskan och säger att hon söker nytt jobb inom tillverkningsindustrin.
”Men det är svårt att få ett fabriksjobb här.”
Luis Androde, Saˇsa Radovanoviˇc och Alya Hyder.
”De fick inte vara med”, säger Kaarle Heino och ser efter Alya Hyder.
”De sitter ute i stugorna och pratar med varandra.”
I medierna varken syns eller hörs de.
ANNA TIBERG & ERIK NIVA 2004-04-29Varför framställs arbetare så ofta som offer?
© Dagens Arbete. Citera gärna, men ange källan.
