Han ska inte ha med personal att göra. Han struntar i arbetsmiljön och sätter press på sina anställda. Pensionerade ombudsmannen Tord Oredsson förhandlade i 20 år med plastföretagaren Leif Andersson.
– Jag har för mig att vi tecknade första kollektivavtalet med honom i slutet på 1970-talet, säger Tord Oredsson, tidigare ombudsman på Industrifacket och senare IF Metall. Han gick i pension förra året.
Tord Oredsson minns när Leif Andersson byggde en arbetsplattform utan räcken på sin fabrik i Gördsbyn, utanför Arvika, någon gång på 1980-talet.
Trots upprepade förmaningar att montera räcken hände inget. Till slut skickade facket dit Yrkesinspektionen (i dag Arbetsmiljöverket) som åkte ut och stoppade arbetet på plattformen.
– Jag minns att Leif Andersson ringde till min kollega och hotade att stämma oss för produktionsbortfall. På den tiden hängde elkablar i taket inne i fabrikslokalerna.
– Det var knappt man vågade gå in där, säger Tord Oredsson.
I början av 2000-talet drev Leif Andersson en plastsorteringsanläggning på Deje bruk, utanför Karlstad.
– Arbetsmiljön var fruktansvärd. Det var hemskt.
Flera kvinnor stod och sorterade insamlade plastförpackningar för hand. Skräpet kom åkande på ett band.
– Det går inte att tänka sig vilka grejer som kom åkande. Det var blöjor med bajs och annat, säger Tord Oredsson.
Förutom extremt smutsiga lokaler var det kallt i lokalen och det fanns inget ordentligt lunchrum eller duschmöjligheter.
Tord Oredsson har också haft att göra med Leif Andersson i Töcksfors och Åmotfors.
– En gång hade vi en förhandling om en kille som tjänade hälften av vad han skulle göra. I stället för att höja hans lön sålde Leif maskinerna och lade ned företaget.
| Andra DA-artiklar Dagens Arbete vann guldspade [2009-03-29] Usel arbetsmiljö bakom Systemets påsar [2009-03-30] Ökänt företag på Arbetsmiljöverket [2009-03-30] Systembolaget: Vi gör en revision [2009-03-30] |
