Ställ domstolarna och politikerna åt sidan. Låt facket och arbetsgivarna ansvara för anställningstryggheten. Men det betyder inte att lagen om anställningsskydd behöver ändras eller avvecklas.
– Man kan inte skrota Las och inte ersätta den med någonting, som vissa vill. Det är orealistiskt. Vilket land tror de att vi lever i?
Det säger Svante Nycander i sin nya bok Sist in först ut (SNS förlag) som presenterades i dag, torsdag.
Nycander har varit chefredaktör för Dagens Nyheter och har skrivit flera böcker om den svenska arbetsmarknaden.
Att han nu skrivit en bok om Lagen om anställningsskydd beror inte på att han skulle vilja skrota eller ens förändra lagen. Han har heller inga synpunkter på om lagen är bra eller dålig för ungdomsarbetslösheten. Eller om den bromsar rörligheten på arbetsmarknaden.
Han vill bara lägga anställningsskyddet i knäet på parterna.
Lagen medger det redan i dag, eftersom den är dispositiv. Med andra ord: lagen kan frångås med kollektivavtal.
– Lagen har varit omstridd i 36 år och har inte hjälpt parterna att hitta en fungerande praxis.
Lagen är trubbig, anser Svante Nycander. Därför vill han återvända till den ordning som rådde från Saltsjöbadsavtalet 1938 till införandet av Las 1973.
Under den tiden ansvarade parterna för anställningstryggheten. Tvister om turordningen löstes i den partssammansatta Arbetsmarknadsnämnden.
– Parterna har verktygen att hitta fungerande lösningar eftersom de känner till förhållandena i näringslivet. Politikerna saknar de verktygen.
Parterna, inte domstolarna, ska stå för skiljeförfarandet, betonar han.
– Det skulle också ge bättre utfall för löntagarna. En partssammansatt lekmannanämnd skulle ha lättare att straffa manipulativt beteende från arbetsgivarna.
Han hade hoppats att frågan skulle lösas i och med det nya huvudavtalet. Men arbetsgivarna hoppade av – just på frågan om anställningstryggheten.
Det hindrar inte att Svante Nycander hoppas att parterna kan samla sig och rycka till sig initiativet i frågan.
I boken beskriver han hur Las växte fram på det socialdemokratiska partiets initiativ. Lagen väckte skepsis inom fackföreningsrörelsen som var van vid att lösa problemen förhandlingsvägen. Bland annat citeras en LO-kommitté ledd av Bert Lundin, då ordförande för Metall.
Kommittéen intar, enligt Nycanders beskrivning, en sval inställning till lagstiftning. Det fanns ”betänkligheter” inför att domstolarna skulle döma i anställningstryggheten. Samtidigt betonar LO-kommittén fördelarna med avtalslösningar: ”Då det synts möjligt att nå ungefär lika långt förhandlingsvägen som med lagstiftning har förhandlingar och avtal föredragits”.
