DA-ANALYS. Ekonomin rasar och raset går förskräckande fort. Ett handslag mellan IF Metall och arbetsgivarna ska dämpa antalet varsel. Ett unikt avtal i en unik tid. Ett krisavtal som också värnar kollektivavtalet och slår tillbaka mot kraven på lönesänkningar.
Vad IF Metall gjorde i dag var egentligen att teckna ett ettårigt tillfälligt avtal om kollektiv deltid.
Under ett år ska företaget och det lokala facket kunna komma överens om att gå ner i arbetstid och att lönen minskar i proportion till den sänkta arbetstiden. Men det finns en gräns. Sjunker arbetstiden under 80 procent utgår ändå minst 80 procent av lönen, inklusive tillägg.
Detta betyder inte att IF Metall gått med på några lönesänkningar. Det har inte skett någon lönesänkning per arbetad timme såsom det regleras i kollektivavtalet.
Avtalet motiveras av krisen. Det finns hur många siffror som helst på krisens omfattning. 34 000 arbetslösa IF Metall-medlemmar idag kan vara runt 70 000 till sommaren.
Eller fredagschocken i förra veckan: den samlade produktionen av varor och tjänster rasade med nära 5 procent sista kvartalet i fjol.
BNP-fallet har varit allvarligare bara en enda gång tidigare under efterkrigstiden: första kvartalet 1993. Det var efter att svensk ekonomi utsatts för ett sällsynt skadligt experiment med fasta växelkurser i en värld med fria kapitalrörelser.
Samtidigt gick svensk industri igenom ett stålbad som skulle lägga grunden till slimmade högproduktiva arbetsplatser. 1970- och 80-talens devalveringar och jättevinster hade skapat ett behagligt drivhusklimat för företagen. Samtidigt rasade produktiviteten i botten. Konkurrenskraften urholkades.
Med 1990-talskrisen rationaliserade företagen med järnhand. 200 000 industrijobb försvann.
Ut ur den krisen kom en slimmad industri byggd på magra organisationer, välrustade för just in time-samhällets krav på snabba leveranser. I den industrialiserade världen har de senaste tio–femton årens produktivitetsmästare varit Sydkorea och Sverige.
Jämfört med förra krisen är läget annorlunda nu.
Nu finns inga ”överbemannade” organisationer som behöver bantas. Den del av arbetsstyrkan som parerar upp- och nedgångar – de visstidsanställda och de inhyrda i bemanningsföretagen – de smög ut bakvägen redan i början av krisen utan att det gav några rubriker.
Kvar på företagen finns kärnan av anställda. En värdefull kärna människor som växt i kompetens, som utför avancerade arbetsuppgifter och som de flesta företag skulle vilja behålla. Att varsla, säga upp och sedan försöka få tag på rätt personer när konjunkturen vänder är ett tidsödande, kostsamt och trubbigt system som knappast tilltalar företagen. Att söka kunnig personal när konjunkturen rusa uppåt igen är knappast någon önskesits för personalchefer.
Därför hade arbetsgivarna intresse av teckna avtalet med IF Metall.
För IF Metall finns flera tunga skäl till att få till stånd krisavtalet.
Först och främst skyddet av medlemmarna. Att få behålla jobbet och samtidigt kanske få ta del av utbildning till 80 procent av lönen är naturligtvis något helt annat än att slängas ut i arbetslösheten med 50-60 procent i kompensation från a-kassan.
Det andra tunga skälet handlar om försvaret av kollektivavtalet.
Den 1 april finns på flera tunga avtalsområden en pott på 2,8 procent plus löneöversyn på 0,8 procent att förhandla om lokalt. Det är tredje steget i det treårsavtal som löper ut om ett år.
Utifrån landet har det tisslats och tasslats om lokala avsteg från kollektivavtalet. Fackklubbar pressas av arbetsgivare som hotar med varsel om inte facken går med på eftergifter.
Men det nya krisavtalet försvårar den typen av utpressningar eftersom avtalet ger företagen möjlighet att övervintra utan att sätta press på kollektivavtalen. De lokala klubbarna kan nu peka på den centrala krisuppgörelsen om arbetsgivaren kräver olika typer av gratisarbete.
Ett helt och respekterat kollektivavtal är det minsta IF Metall måste ha med sig in i den kommande avtalsrörelsen. Den befarar att bli besvärlig nog ändå. För då, om inte förr, kommer arbetsgivarna med största sannolikhet att åter lansera möjligheten att göra lokala avsteg från kollektivavtalet – det som arbetsgivarna i den senaste avtalsrörelsen kallade för "öppningsklausuler".
Texten korrigerad 2 mars 2009.
