Bengt Nordin, 53 år, har åkt ut och in från olika jobb de senaste tio åren. Ett nytt fast arbete? Hoppet minskar för varje år som går.
För över tio år sedan tvingades Bengt av medicinska skäl att sluta sin yrkesbana som optiker. Efter det följde perioder av rehabilitering, utbildning, praktik och olika projektanställningar.
Han utbildade sig till bilmekaniker och läste även in gymnasieskolans fyraåriga tekniska maskinlinje. Till sist fick han ett fast jobb som svarvare på Pritona i Sundsvall. Men svarvavdelningen lades ned och Bengt blev åter arbetslös.
”Jag vet inte om man ska acceptera och tiga. Men vi tycks leva under en ordning som bygger på att inte alla ska ha ett arbete.”
Det finns ett uttryck som han hört under alla år han från och till gått arbetslös: att vi har en ”naturlig arbetslöshet” att ta hänsyn till. Arbetslösheten får inte sjunka för mycket, heter det.
”Vad är det egentligen? Jag har under de sista åren om och om igen hört att arbetslösheten inte får bli för låg, då stiger inflationen. Och stiger inflationen alltför mycket är vi snart tillbaka i dåliga tider, precis som i början på 1990-talet.”
Finns det en ”naturlig” nivå på arbetslösheten? Ja, säger många ekonomer. Om arbetslösheten sjunker under den ”naturliga” nivån ökar inflationen och priserna stiger. Med andra ord: När vi är många som har arbete och kan handla för pengarna vi tjänar – då stiger priserna. Om däremot många av oss är arbetslösa handlas det mindre och då stiger inte priserna lika mycket.
Låg inflation är det viktigaste målet för den ekonomiska politiken.
Arbetslösheten måste därför hållas på den ”naturliga” nivån så att inte priserna börjar öka. Det vill säga: 4 procents arbetslöshet. Inte mindre.
Därför höjde Konjunkturinstitutets prognoschef Hans Lindberg nyligen ett varnande finger inför den stundande avtalsrörelsen: ”Lönebildningen tolererar inte en arbetslöshet som är lägre än 4 procent. Då blir lönerna så inflationsdrivande att Riksbanken måste strama åt penningpolitiken.”
Med det menas att om priserna ökar för mycket måste Riksbanken höja räntan. När räntan höjs blir det dyrare att låna. Dyrare för företagen att investera. Dyrare att satsa i nya maskiner, nya lokaler. Dyrare för privatpersoner att betala lånen på huset. Kort sagt: ekonomin bromsas upp.
Riksbanken har uppdraget att smälla till med höjd ränta när inflationen närmar sig 2 procent. Samma sak i Europa: den Europeiska centralbanken höjer räntan om inflationen i EU-länderna kryper upp mot 2 procent.
Inflationen är låg. Och arbetslösheten hög. Så ser det ut i land efter land i Europa. Kampen mot inflationen har de senaste årtiondena ansetts viktigare än kampen mot arbetslösheten. Innebär det att de arbetslösa används som kanonmat i kriget mot inflationen?
”Ja, det skulle man kunna säga. Det är uppenbart att arbetslösheten har i uppgift att dämpa inflationstakten”, säger Lennart Erixon, docent i nationalekonomi vid Stockholms universitet.
Nyligen gav han ut boken Den svenska modellens ekonomiska politik där han och andra ekonomer beskriver hur Sverige under efterkrigstiden lyckades förena en måttlig inflation med full sysselsättning.
På 1950- och 60-talet var arbetslösheten låg och prisökningarna måttliga. På den tiden sa ekonomerna till regeringarna: Ni kan ”köpa” er full sysselsättning till priset av måttlig men stabil inflation. Och regeringarna valde. Det var helt enkelt lättare att välja på den tiden, säger Erixon:
”Regeringarnas prioritering av sysselsättningen sattes aldrig på prov. Det gick att kombinera full sysselsättning med stabila priser på grund av gynnsamma yttre förutsättningar.” Sedan började det hända saker i världen.
På 1970-talet steg inflationen snabbt i hela världen. Orsakerna var flera. Dels bekostade USA Vietnamkriget med att trycka mer sedlar i stället för att höja skatterna. Dels tredubblades oljepriserna vid två tillfällen. Följden blev att inflationen bet sig fast i världsekonomin.
Då var det dags för en ny trend bland ekonomer och politiker i syfte att få bukt med de stigande prisökningarna: Knäck inflationsförväntningarna, löd den nya parollen. Folk ska inte förvänta sig att priserna ökar. Låt därför arbetslösheten gå upp, det knäcker inflationen och folk begriper att priserna inte kommer att öka så mycket framöver. Arbetslösheten då? Tja, den sjunker först när arbetsmarknaden ”fungerar bra”. Arbetslösheten har i alla fall inget att göra med att inflationen är låg, hette det. Den teorin håller dagens regeringar fortfarande fast vid, mer eller mindre.
Nu kan det vara dags för en ny trend. En trend som säger: Låt inflationen stiga till 3–4 procent, då sjunker arbetslösheten. Bakom den senare teorin står bland annat amerikanen George Akerlof som fick Nobelpriset i ekonomi för tre år sedan.
En som funderat på vad denne Akerlofs teorier skulle kunna betyda för svenska förhållanden är Per Lundborg, professor i nationalekonomi på Fief, Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning. Inflationen är för låg och de arbetslösa sviks, säger han.
”I dag får de arbetslösa betala priset för en rabiat anti-inflationspolitik.”
Han talar om en ”dramatisk normförändring” i Sverige.
”För inte så längesen skulle en öppen arbetslöshet på 4 procent ha framkallat en allvarlig politisk kris. Men inte i dag. I dag accepteras arbetslösheten.”
Per Lundborg är noga med att påpeka att han inte är för en hög inflation, den skadar ekonomin och medför bara en orättvis fördelning. Men inflationen kan gott vara något högre än i dag. Är inflationen stabil, förutsägbar och inte för hög, innebär den inga problem.
Lundborg säger att den höga arbetslösheten i Europa håller på att skapa en stark opinion för att tillåta en något högre inflation. Till och med konservativa affärstidningar som brittiska Financial Times och Economist som tidigare förespråkat låg inflation har manat till omprövning av inflationsmålet.
Liknande tankar hade också Sandro Scocco när han var chefsekonom på socialdemokraternas tankesmedja. För snart två år sedan publicerade han på Dagens Nyheters debattsida ett inlägg med rubriken ”Låt inflationen stiga”. Det är dags för Europa att göra upp med en förlegad nationalekonomisk teori, manade han då.
I dag sitter Scocco som chefsekonom på en annan stol: Ams, Arbetsmarknadsstyrelsen, som just hanterar arbetslösheten. Tycker han samma sak i dag?
”Javisst. Men nu har vi det inflationsmål vi har och det måste vi rätta oss efter. Vad vi däremot bör diskutera är vilket inflationsmål vi borde ha – om vi vill få ner arbetslösheten.”
Hur många tror han går utan arbete på grund av den låga inflationen?
”Svårt att säga. Men det viktiga är att vi har ett inflationsmål som tillåter högre sysselsättning än i dag. Någonstans mellan 3 och 4 procent. Vi skulle kanske inte få full sysselsättning, men betydligt högre än i dag”.
Frågan är vad som skulle hända om Sverige gick före andra länder och höjde inflationsmålet någon procent för att bekämpa arbetslösheten?
”Inte tror jag att det skulle bli något ramaskri. Det förekommer redan i dag olika inflationsmål. England har 2,5 procent, Europeiska centralbanken under 2 procent vilket också kan betyda 0 eller 1 procent. Amerikanska centralbanken har 3 procent.”
Att Sverige fick just 2 procent som inflationsmål är bland andra Thomas Franzén ansvarig för. När inflationsmålet spikades i början av 1990-talet var Franzén vice Riksbankschef. 1970- och 80-talens tvåsiffriga inflationstakt skulle slutgiltigt knäckas. Först försökte man genom fast växelkurs – men det slutade i valutakris, tre års fallande produktion och massarbetslöshet. Sedan genom inflationsmålet på 2 procent.
”Det var viktigt att hitta ett mål nära prisstabilitet. Olika historiska undersökningar visade att 2 procent var en realistisk nivå.”
Frågan är: diskuterades aldrig vilka effekter det låga inflationsmålet skulle ha på arbetslösheten?
”Jag tror inte inflationsmålet i sig kan begränsa sysselsättningen. Snarare är det investerarnas krav på avkastning som begränsar sysselsättningen.”
Med det anser Franzén att det är kapitalägarnas krav på höga vinster som förklarar en del av arbetslösheten. I jakten på höga vinster – ”hög avkastning på investeringarna” – slaktas jobben.
”Avkastningskraven ligger för högt. Det finns kvar bubbelfenomen i finansmarknaden. 15 procent i avkastning på investeringarna är inte förenligt med en ekonomi som växer med 2–3 procent om året. En väg att få upp avkastningen för företagen är att skära i sysselsättningen”, säger Franzén.
Nu ska facket och arbetsgivarna förhandla om de nya lönerna. När facket spikar avtalskraven och sätter sig vid förhandlingsbordet tar man hänsyn till inflationsmålet.
Att spräcka inflationsmålet vore att be Riksbanken om räntehöjningar.
För dem som har jobb har den låga inflationen varit till klar fördel: reallönerna har stigit. Man har fått pengar kvar i plånboken när inflationen räknats bort. Om inflationen är mindre än löneökningarna stiger reallönen. Om inflationen däremot är högre än löneökningen försvinner pengarna. Inflationen äter upp löneökningen – så var det på 1970- och 80-talen. Men det var då det. På senare år har reallönerna, lön efter inflation, ökat för första gången sedan 1960-talet.
Låg inflation är bra för reallönerna, men innebär ändå ett problem i avtalsrörelser. Det blir svårare att lyfta vissa gruppers löner i förhållande till andras om inflationen är extremt låg. På avtalssvenska heter det att ”förändra relativlönerna”.
”Om man vill höja lönerna för de lågavlönade är det betydligt lättare om inflationen inte är för låg”, säger Sandro Scocco.
Till exempel: säg att inflationsmålet vore 4 procent i stället för 2 som i dag. Med 4 procents inflation skulle vissa lågavlönade grupper kunna få 6 procent medan andra får 2 – utan att inflationsmålet överskrids.
Med 2 procents inflationsmål är den låglönesatsningen svårare att göra. Hur ska man argumentera för att vissa ska ha 0 procent för att andra ska få 4 procent? Därför är det ingen överraskning att arbetsgivarna i årets avtalsrörelse säger nej till låglönesatsningar - med hänvisning till den låga inflationen.
Den arbetslöse Bengt Nordin räknar inte med några löneökningar. Han har inte ens ett arbete som avlönar honom. Med tiden har han lärt sig leva med tunnare plånbok. A-kassan ger runt 13 000 kronor före skatt, lika mycket som han fick ut efter skatt på det senaste jobbet han hade.
Varslen inom industrin är fortfarande många. Kanske ljusnar det i år, men arbetslösheten beräknas ändå öka. Och inflationen är fortsatt låg. Bengt låter uppgiven:
”Det är väl så det är tänkt. Alla ska inte ha jobb. Låg inflation tycks vara viktigare.”
HARALD GATU 2004-01-20© Dagens Arbete. Citera gärna, men ange källan.
